Annons ↓ Annons ↑

Recension: Henrik Berggren – Wolf’s Heart

Idag släpper Henrik Berggren soloalbumet Wolf’s Heart. Djungeltrummans Frida Dam Bergstedt har lyssnat på skivan alla väntat på, men som ingen riktigt vågat hoppas på.

14 år och otaliga högskolepoäng senare ger Henrik Berggren oss, äntligen, nytt material. Jag antar att han inte vill att hans soloprojekt i all oändlighet ska jämföras med Broder Daniel men tyvärr är det omöjligt att låta bli. Wolf’s Heart låter som Broder Daniel. Wolf’s Heart låter som Henrik Berggren. Och det är klart att det inte kan vara på något annat sätt.

Det finns ingen annan svensk musiker som låter som Henrik Berggren. Framförallt inte 2017. Att han gör musik som om det inte gått mer än några veckor sedan Cruel Town släpptes 2003 är både fantastiskt och lite sorgligt. Personligen tycker jag det är mest fantastiskt, det passar en nostalgiker som föredrar gitarrmangel framför den elektroniska riktningen som den svenska popen har tagit. Och det passar i ett Göteborg där Håkan Hellström har blivit mainstream och Jazzhuset har lagt ner.

”Nästan alla låtar på skivan handlar om vilket mörker han har varit i”

Jag tvivlar på att skivan skulle flyga om det var en okänd debutant som stod bakom den. Men med Henrik Berggrens namn på framsidan funkar det. Och jag känner en stor ömhet för att han har lyckats skapa en så pass bra skiva efter så många år av tystnad och, förmodad, ångest. Nästan alla låtar på skivan handlar om vilket mörker han har varit i, hur jobbigt det har varit och hur trött han är på att allt gick fel. En låt, Thirst for Life, skvallrar om att Henrik är ute på andra sidan och redo att lämna mörkret bakom sig. Och det funkar. Rent musikaliskt funkar det – och tänk vilken drömvärld det vore om Henrik Berggren kan skapa musik och samtidigt må bra.

Bäst är fortfarande skivans första singel To my brother, Johnny för att det är en sådan uppenbar hit och låter alldeles lagom mycket som BD. Uppfriskande, om än något malplacerad, är den valsande tivolisången Parties. Den visar på att Berggren faktiskt kan mer än treackordssånger med mycket elgitarr och lagom falsk sång. En annan klar hit är albumets första låt, Hold on to your Dreams. Det är också en låt som BD-publiken hört förut då den spelades på Broder Daniels sista spelning 2008. Det är alltså en BD-låt som nu ges ut under Henrik Berggrens eget namn. Som gammalt skrikande fan på just den konserten måste jag erkänna att jag inte kommer ihåg den, det var ändå nio år sedan nu. Men det är helt klart samma låt som den de under konsertens känsligaste ögonblick dedikerade till Anders Göthberg. Och den är helt klart fortfarande lika bra.

Vad Wolf’s Heart kommer att leda till för Henrik Berggren är omöjligt att förutspå. Han kanske är i begynnelsen av en lång solokarriär, eller så återgår han till universitetsstudierna efter sommarens turné. Oavsett hur det går är han här nu, med ett strålande album i bakfickan, så tills vidare får vi bara njuta så länge vi kan.

Lyssna på Wolf’s Heart här!