Göteborgs Operan tar sig an Hair. Emerentia Leifsdotter Lund ser musikalen hon kan utantill och slås omkull av ensemblens kompetens med förfasas över avsaknaden av mod hos regissören.
Det är lördag och jag ska på Hair. Det är första gången jag går ut utan mitt barn, men inte första gången jag ser Hair. Musikalen från 1967 har jag sett på film (utkom 1979) över 100 gånger och när Stadsteatern satte upp musikalen tidigt 2000-tal ute på Götaplatsen såg jag den fler spelkvällar än någon annan. Jag har med andra ord sett fram emot det här. På engelska kan jag fortfarande texterna utantill och oroar mig lite över hur den svenska översättningen kommer vara. Operan en premiärlördag är någonting utöver det vanliga. Hair är en musikal utöver det vanliga.
Vi möts av ensemblen redan i entrén. Det stör mig direkt. Det känns som att komma till musikallinjen på Hulebäcksgymnasiets slutföreställning. Inte ett dugg exklusivt eller mytomspunnet. Det varma välkomnandet slår an helt fel hos mig. Kanske är jag för avundsjuk, kanske är jag för ung, eller så är det ensemblen som är det och som påminner om just elever.
Hair på Operan inleds som Hair ska. Med Aquarius, jag sjunger altstämman tyst för mig själv i bänkraden och hoppas att jag inte stör mitt sällskap för mycket. Handlingen är förflyttad från Central Park till Mall of Euromania, en variant av Mall of Scandinavia. Gallerian ska snart invigas med ett gäng ungdomar tar över. De åker hooverboard, tar droger och sjunger. Av originalmusikalen från 1967 (synopsis går att läsa på wikipedia) är det mesta kopierat, inklusive vissa sångfraser som inte översatts. Inklusive Claudes inkallelseorder, vilket enbart kan framkalla minnen för den äldre delen av publiken, yngre har aldrig känt krav på att infinna sig i det militära och undkom enbart genom att säga ”tack, men nej tack” vid mönstringen.
Det enda som inte verkar ha kopierats i akt I är hur ensemblen klär av sig naken, och efter Torkel Petterssons nakenscen på Storan för 100 år sen glädjer det mig.
Om jag blunder njuter jag. Det låter så fruktansvärt bra (Sofia Rung är bland det bästa jag hört!). Om jag tittar ser jag en gitarrist som ser ut som Björn Kjellman på LSD, vilket ju passar upplägget. Det spelas sax och trombon och trumpet och musikaliskt är det bland det bästa och mest spännande jag sett på operan (kanske för att jag inte är så ”operig” av mig). Men ensemblens kostym och scenografin stör mig. Det känns fegt spelat av operan att inte välja, att både blanda 70-talets romantik med dagens galleria-vurm. Kunde de inte kört helt på Wiki-leaks/Snowden/Shareconomy-rörelsen? Valt ett nutida rum som taget direkt ur aktuellt? Eller låtit gallerian vara Nordstan och scenen emo-trappan med unga med självskadebeteende och utan framtidshopp? Det finns mängder av sätt för Hair att beröra mer än att vara en kopia av en 50 år gammal musikal. De skulle tagit tillvara på ensemblens kompetens. Den otroliga röstresurs de sitter på dansen, koreografin, det mäktiga i att ha en ensemble när ingen verkar falla igenom utan alla håller samma höga klass.
Och de skulle tagit tillvara på ravet i Hare Krishna-numret. För just där föll det mesta på plats, scenografin, musiken, dansen, platsen i världen idag.
Kanske kunde de också tänkt på det fruktade, rebelliska håret som 1967 var samhällssubversivt, men idag inte säger någonting alls. Det kanske kunde varit kvinnligt köns- eller armhålehår? Ett hår som på riktigt upprör i dagens Sverige, men där män med tofs inte är det minsta intressant och snart mer omodernt än vad det någonsin varit uppseendeväckande.
