Det hela är mycket enkelt

Satt i köket i soffan med några tillbakalutade fransoser häromkvällen och tittade på en rätt spännande fotbollsmatch genom en liten sprakig tv-apparat. När någon pratar med mig använder jag den ädla konsten i att nicka och le. Mitt nicka och le kan ta mig hur långt som helst, inbillar jag mig. Jag skulle ta en macka i samma kök en helt annan kväll, och kom inte tillbaka till mitt eget rum förrän flera timmar senare, detta tack vare mitt nicka och le. Jag fick ett glas i handen, några uppmuntrande dunkar i ryggen och en väl placerad knuff i rätt riktining till dom alldeles rätta delarna av stan. Allt jag gjorde - och allt jag gjorde endast - var, mycket riktigt, att bara nicka och le. Utifrån detta improviserade jag vidare i ett noga utvalt skratt som menade något i stil med "så typiskt dig, kompis, bara så typiskt dig". Och mycket plötsligt hade ett litet, litet avgörande internskämt ägt rum. Jag visste då att jag satt säkert. Att jag hade tagit mig över kanten.