Jag såg en välklädd snubbe förut. Eller ja, välklädd men ändå inte välklädd, genomtänkt utan att se genomtänkt ut, säkert inte lätt alls - all respekt för det. Men det var så roligt för han tyckte om sig själv så mycket att han hade svårt att hålla sig för skratt. Jag såg det verkligen, hur han inte kunde låta bli att le när hörde sin egen röst. Hur han sneglade ner på sina vackra kläder och fick harkla sig för att dölja sitt förtjusta fniss. Han spelade skivor någon gång i veckan och fullkomligt älskade hårdtysk electro. Han hade mycket Göteborg i sig på det sättet. När han frågade om han skulle fixa gästlista var han nära att bryta ihop. Och när han sa att han var sin egen bästa trendsättare ville jag bara ruffsa om honom i håret. Men då hade han nog dödat mig. Jag tyckte mycket om honom!

Satt i köket i soffan med några tillbakalutade fransoser häromkvällen och tittade på en rätt spännande fotbollsmatch genom en liten sprakig tv-apparat. När någon pratar med mig använder jag den ädla konsten i att nicka och le. Mitt nicka och le kan ta mig hur långt som helst, inbillar jag mig. Jag skulle ta en macka i samma kök en helt annan kväll, och kom inte tillbaka till mitt eget rum förrän flera timmar senare, detta tack vare mitt nicka och le. Jag fick ett glas i handen, några uppmuntrande dunkar i ryggen och en väl placerad knuff i rätt riktining till dom alldeles rätta delarna av stan. Allt jag gjorde - och allt jag gjorde endast - var, mycket riktigt, att bara nicka och le. Utifrån detta improviserade jag vidare i ett noga utvalt skratt som menade något i stil med "så typiskt dig, kompis, bara så typiskt dig". Och mycket plötsligt hade ett litet, litet avgörande internskämt ägt rum. Jag visste då att jag satt säkert. Att jag hade tagit mig över kanten.

Jag: Den moderna mannen kan både gråta och slåss, det är lite roligt, säkert samtidigt.

Tjej: Mm, du är inte den moderna mannen.

Jag: Nej, det är sant.

Tjej: När jag tänker på det, så är du ingen man alls, du kan inte tvätta, inte diska... inte städa?

Jag: Nej, jag är dålig på det.

Tjej: Du ser, du är alltså inte ens en man.

Jag: Eller så är det exakt vad jag är, med precis samma argument.

Tjej: Åh, far åt helvete.

Jag ligger på rygg här. I en spegel förut såg jag min alldeles tomma blick, inte ett spår av uttryck. Utanför fönstret står en tant och skriker på spanska. Hon är mitt största problem just nu. Jag vill henne allt illa. Hon och avståndet till ölflaskan är mina största problem. Jag har legat länge och funderat på hur jag ska nå den där ölflaskan. Jag har försökt att nå den flera gånger, men den vill inte, mina fingrar fick en gång förut röra vid kapsylen, och någonstans blev det en slags seger i sig. Jag äter också godis här i sängen, och när jag är klar kastar jag pappret på golvet. Njutningen ligger inte i godiset, utan just i att kasta själva pappret på golvet. Ibland försöker jag att sätta flaskan med mitt papper, och om jag träffar ger jag ifrån mig ett litet, litet ljud som jag tror är ett skratt, det måste vara glädje jag känner då. Hela golvet är täckt av  det här godispappret, jag kan inte längre minnas vilken färg golvet har. Det är så fantastiskt ändå att jag inte var ute i natt, att jag inte på något sätt är bakfull, att jag är bara mycket, mycket... trött. Fast det är klart, jag känner mig som ett as här, men jag kan till och med hitta en njutning i det också, jag är härlig på det sättet. Dessutom vet jag inte alls vad klockan är, därför har jag uppfunnit en "lek" med mig själv där jag själv får gissa vilken tid det är. Sedan kontrollerar jag och jämför med mitt svar. Mitt personliga rekord är bara tio minuter ifrån.

Det är lite kittlande att tacka nej till evenemang i Göteborg nu när jag inte är hemma. Men The Temptations och Four Tops ikväll på Lisebergshallen, det känns ändå lite hårt. Men Method Man kommer tydligen hit. Det kanske också kan vara roligt.

Jag har så trevligt här. Dricker kaffe om dagarna, kanske tar en liten jävel om kvällarna. Lyssnar på Nina Simone. Det är nästan för mycket, det där med Nina Simone, men så är det. Satte upp en gammal film-affisch på väggen, någon fransk film. Föreställer någon slags fransyska som röker en cigarett. Det behöver inte vara "arty" eller "retro", det är härligt bara. Och jag har sett så mycket horer. Så otroligt mycket horer. Rosenlund är ett litet, litet ödeland i jämförelse. Bara horer här.

Jag bor tydligen i ett bögkvarter. Och jag vet inte, men det verkar liksom vara... hårdbögar. Vad ska man säga, arga bögar. Det är krut i gubbarna här. Inga snälla barer och skyltfönster. Det är ett bögarnas vilda västern. Lite jävlar-anamma!

Jag kan inte riktigt släppa en grej. Sejdeln på Andra Långgatan, det har säkert legat där i hundra år, för bara några veckor sedan kom dom på att sälja en sejdel med öl. Är inte det lite sent påtänkt? Någon har uppenbarligen sagt "jag har en grej här..." och lanserat sin "idé". Han fick dunkar i ryggen och sedan körde dom. Sejdel på Sejdeln, det är så jävla dumt bara.

Kul det här med Madrid. Hittade en Jimi Chavez som hade lägenheter, så imorgon flyttar jag in i ett rätt fint kvarter. Skriver mest på mina texter till Nöjesguiden annars. Måste få klart det där. Spansk Spotifyreklam nu, förstår inte ett ord. Jag är en jävla jävel på det sättet. Förstår ingenting alls.

Men nej, nu gör vi den här hålan.

Okej. Jag har under veckan tagit körkort, fått ytterliggare ett skrivjobb och åker imorgon till Madrid. Enkelbiljett. På obestämd framtid, har inga egentliga planer eller stora idéer med resan. Jag har inte ens börjat packa väskan. Men det känns jävligt bra alltihop. Bloggen här har fått lida lite, men jag tänker att den blir bättre nu framöver. Nya uppslag och infallsvinklar. Men just nu har jag en deadline-jävel att passa. Så jag återkommer. Gratulera mig med ett rungande "far åt helvete" så länge.