Bye Bye Bicycle-Believe me/Leave me

Det fina fina fina bandet Bye Bye Bicycle gjorde ju oss så hemskt glada när dom släppte skiva Bye Bye Bicycle – Compass. Aldrig har vi älskar Bovallstrand så mycket som vi gjorde då mycket tack vare pärlor som Bye Bye Bicycle – Northpole och Bye Bye Bicycle – Agent.

Nu är man dock tillbaka och ingen är gladare än vad jag är en skiva kommer i höst och fram tills dess så får ni njuta av den här låten Bye Bye Bicycle – Believe Me/Leave Me.

I min mening satans bra men det visste vi ju redan vi har högt ställda krav på den här gruppen det blir ju så när man dundrar iväg en sådan bra debut.

Magnus Ekelund & Stålet-Ge dom våld

Att jag ska blogga om Magnus Ekelund känns aning överflödigt, då ni som i regel hittar till Djungeltrumman antagligen även hittar till hans egna blogg som både är rolig och läsvärd. Men ibland händer det saker i hans liv som inte går att begränsas till bara hans blogg och hans nya EP är en sådan sak.

Eller EP vet jag inte om det är, det är en ny fin poplåt och två covers, men det är så jävla mycket större än bara tre poplåtar. 

Att jag gillar Ekelund vet ni ju, Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er kom ändå på en hedrande tredje plats när jag rankade 2011 års 20 bästa svenska låtar och skivan Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg är så fin att den egentligen förtjänar mer än en simpel parantes i det här inlägget.

Hur som helst, så finns det en behållning på denna skivan som i skrivande stund känns större än livet självt. Jo jag talar ju så klart om covern på Vapnets låt Ge Dom Våld som i min mening är en av de bästa svenska poplåtar genom tiderna. Vapnet var ju en av mina första popkärlekar, dom har varit med mig så länge och så mycket att deras låtar sitter på en ensam piedestal i ett gammalt pojkrum. När nu Magnus Ekelund tar sig an den här så gör han det ridandes på en pansarvagn, han tar låten ur pojkrummet och står på barrikaderna med en sådan kraft och pondus så att man tror på varenda ord. 

I orginalversioner så väckte det mest empatiska känslor för huvudpersonen, man kände med honom och man ville inget hellre än att han aldrig skulle ge dom rätt. Nu står vi istället mitt i stormens öga och varje ord känns som mitt eget. Om det beror på mig eller Ekelunds förmåga att tala till mig lämnar jag osagt men det är så storslaget så allt jag vill är att hitta någon som jag kan applicera orden på.

Jag märker dock att jag inte har någon sådan, och får glatt återvända från drömmandet och åter ansluta mig till medelklassens meningslösa mellanväg. 

Magnus Ekelund & Stålet – Ge dom våld

QueClub-Svensk Indie

Kalle J-Inget att förlora

Kalle J är i vanliga fall medlem i det väldigt fina lilla popkapellet Karl X Johan som förra året frälste oss med Karl X Johan – Fantasies. Annars släpper han gärna låtar i eget namn där Kalle J – Vad Jag Förväntat Mig från 2006 och Kalle J – Vingslag feat. Johan Tuvesson från 2011 är riktiga pärlor.

Så nu är det alltså dags igen, skivan lär komma i höst och det kan bli väldigt fint.

Den nya singeln är en cover på The Alan Parsons Project – Nothing Left To Lose som även inspirerat Mikael Wiehe i sin  Kom hem till mej.

Kan ju knappast bli dåligt va?

På munspel finner vi även Erik Hogfeldt. jag hoppade dock högt och läste Högfeldt och trodde då att det var min gamle vän som gjorde karriär i klassiska Förstörda För Livet, men han är ju numera i New York och jag tvivlar på hans kunskaper med munspelet. Han kunde annat han. 

Följ hans label på FB för vidare information, eller fortsätt bara hålla dig här

Archipelago-First kiss

Den första måndagen i April så lade jag upp en låt med den färska göteborgsgruppen Archipelago men nu ser jag att länken jag länkade har blivit borttagen så det känns ju nu inte alls bra.

Så nu när både fina Ge hit musiken och PSL förstått hur bra det är så är det väll inte mer än rätt att ni får ta del av deras video istället.

För detta är bra, det är väldigt bra, det kan rent av även vara framtiden.

Love Antell-Gatorna tillhör oss

I en tid då våran utbildningsminister vill betygsätta våra barn och kulturministern inte reflekterar över hur hon framställer sig själv så kan det vara skönt att någon berättar sanningen för oss. Personligen har jag alltid haft ett behov av att lyssna på folk som säger sanningen, folk som inte målar allting i vackra färger och tar tåget till paris för kärlekens skull. 

Jag vill höra Townes van Zandts brinnande ord om rotlöseten, jag vill höra hur Dylan kastar bort allt som är värdefullt, jag vill höra Steve Earls självförstörelse och jag lyssnar hellre på Lundells Den Vassa Eggen än Kär och galen. 

På samma sätt behöver vi Broder Daniels utanförskapsromantik, Håkan Hellströms parkbänksromantik och Säkerts diskbänksrealism. 

För om vi aldrig får veta hur fult allting i världen egentligen är, och om vi aldrig får höra att vi faktiskt kan bli lyckliga i det så är det risk att vi också faller in i den stora fördumningen.

Då kanske vi börjar tycka att det Jan Björklund säger faktiskt är bra och vettigt, vi börjar tänka att det är ju fantastiskt med betyg i 4e klass för då vet man hur barnen ligger till, och vad man behöver arbeta på och hur duktig man är. Det man då missar är dom barnen som inte hunnit lika långt med läxan för att deras föräldrar är gravt alkoholiserade får en stämpel på sig som dåliga, mindre värda och otillräkliga. 

Det är också där vi hittar Love Antell, för han är en av de få som fortfarande står stadigt rakt upp och berättar sanningen för oss, vare sig du väljer att lyssna eller inte. 

Love Antells nya skiva är som vanligt starkt präglad av en socialrealistisk ådra, men i något mer återhållsam ton. Det direkta tilltalet är borta och det märks att han har blivit några år äldre. Love har gick från en arg, ung rebell till en lika arg men mer klarsynt agitator, men som nu stigit ner från sin låda i parken och istället satt sig i skuggan på en bänk. Om man bara vågar sig fram till honom så har han ännu mer att berätta och det är i rollen som just berättare han nu visar hur samhället egentligen ser ut på skivan Love Antell – Gatorna tillhör oss. Kanske beror det på att han har tagit plats på samma bänk som Per Persson och Lasse Tennander, för det är där någonstans vi finner Antell. Mellan landsbygdens vemod i Persson och Södermalmsromantiken i Tennander. 

Skivan innehåller låtmässigt flera pärlor, för egen del är Barnens Ö finast samt singeln Stjärna där men samtliga spår växer vid varje lyssning. Vårbygård-dängorna är borta men i titelspåret får vi ändå en glimt av det vi hörde i Florence Valentin, med direkta rader som  "Varje svin har haft en barndom". Just den textraden träffar så säkert i magen på oss, och på något sätt symboliserar dagens Sverige där vi vägrar se orsaker och samband med arv och miljö. Så medan medelklassen försöker förverkliga sig själva så står dom andra kvar på perrongen. Lyckligtvis så står även Love Antell där med sin musik som är så full av influenser och musikaliska referenser som gör det så levande och intressant. 

För visst har han fått utstå mycket kritik för sina "stölder" som gammelmedia kallar det, men är det verkligen det som är viktig. Jag är säker på att Tennesse Ernie Ford, Joe Strummer, Per Persson och alla andra skulle vara stolta om dom visste hur man har förvaltat deras arv. 

För att sånger som har någon mening, är alltid nya sånger.

The Kristian Anttila Compilation.

Lagom låg aktivitet på bloggen förra veckan, jag skyller på skolan, det gör jag alltid.

Hursomheeelst så släppte då Kristian Anttila till slut sitt album förra onsdagen, det firade han med stor maskerad på Clooneys. Jag var inte där, men om jag nu hade varit där så hade det varit första gången jag va på Gamle Port sedan jag var 17 år och endast var där för att få ett frislag på Gladiator-Atlas (eller om det var någon annan) som jobbade i dörren där på den tiden. Dom där kvällarna fick dock ett abrupt slut när Atlas fick ett frispel på min kompis och kastade in honom i en telefonkiosk. Men nog om det.

Våran kära bloggstafett som jag hade äran att få vara en del av gick efter några om och men till slut i mål, måste säga att  det hela blev väldigt bra och detta blev ju inte bara ett tidsdokument över Anttilas karriär, det blev även ett dokument över hela hans vuxna liv, och det är jag stolt över att få vara en del av.

Läs hela stafetten här

Joyzine-Natta de mina

Que Club-Innan Bomberna

520-Lille Napoleon

Ge hit musiken-Svenska tjejer

Being Blogged-Djur & människor

Den nya skivan då? Kristian Anttila – DJUR & MÄNNISKOR börjar så sakta men säkert att växa hos mig, vid första lyssningen så blev jag lite skrämd av alla mattor och pålägg. Då jag är ett fan av det rena ljudet så behövdes det några  lyssningar. Lite som när Ulf Lundell släppte sin Omaha som producenten Kjell Andersson hade våldfört sig på ganska ordentligt med alla sin "fräcka" effekter och "nyskapande ljudbild". Under allt det där så fanns det ju faktiskt en fantastiskt bra skiva, och det gäller Anttilas nya med.

Som vanligt är dom lugna låtarna bäst, Kristian Anttila – Vykort från ingenstans och Kristian Anttila – Moln för moln är antagligen årets finaste låtar. Singeln Kristian Anttila – Hisingen - Manhattan växer hela tiden och är i nuläget den bästa  och mest spelade låten i mitt lilla hem. 

Så ge den en chans, gör inte som Gaffas Josefin Bagge och låt dina egna förväntningar färga ditt lyssnande. Anttila har mognat och förändrats,  både på det personliga planet som på det musikaliska. Tror man att han ska ge oss ännu en skiva med dvärgporr och knark i disco-popskrud så blir man ju uppenbarligen besviken. 

För att hjälpa er att förstå ytterligare så tar vi hjälp av indie-magnaten Jerry Boman.

Så, ni blir så klart sugna av se han live nu? Ja, men då så.

Ny musikvideo med Oh My!

Sundsvalls finaste lilla band ger oss en ny video idag. Även låten i sig är väldigt fin. jag gillar ju Oh My!

Lorentzo Jönsson-Dance

Mellan ett seminarium om hinduismens heliga skrifter och lunchen stannar jag till vid min dator för att lyssna på det som senast kom till min lilla inkorg och slås direkt de inledande takterna i låten Dance av Lorentzo Jönsson och är sedan helt fast.

Oftast kan jag inte hålla mig när jag nås av sådana här låtar så jag skriver nu detta i ren eufori, kanske går jag på djupet med detta i dagarna, kanske tar jag reda på mer om denna debutant. 

Eller så låter jag det bara vara och låter er själva få lyssna och utforska, utan att jag ska sätta låtarna i något meningslöst sammanhang. 

Jag tror vi kör på det, men jag kommer inte kunna hålla mig i från den här unga mannen. För det är bra, det är väldigt bra.

Happy Hands Club-Garden of Eden

Jag är så trött på det här med göteborgs-popppppen. Ni kanske tror att jag är en av dom som endast finns till för att stärka myten av gbg som popstad. Så är det inte. inte alls faktiskt. Däremot skriver jag ju om indie-pop och råkar åka spårvagn varje dag. Men att vi skulle stå enade under samma ljudbild är ju bara patetiskt.

Det kommer dock väldigt mycket bra från Göteborg just nu, och nu har ett band av internationell karaktär och kvalité äntligen släppt en ny singel.

Det är det finfiiiina lilla kapellet Happy Hands Club som gjorde oss så glada med sin första EP i fjol. Nu är det ett album på gång i april och första singeln Happy Hands Club – Garden of eden är så fruktansvärt fin.

För en Gaffa-skribent hade det varit öppet mål, det är som upplagt för att bara mala på med en massa allegorier. Det är nämligen vad låten gör, den öppnar upp och får en att tänka, drömma och kanske till och med hoppas lite grann på något bättre. 

Så när nu våren är här så är det nu inte mer än rätt att gud öppnar upp Edens Lustgård för oss igen, han förlåter våra synder och låter oss bemöta världen i nytt ljus, allt tack vare HHC.

Hur som helst så ska det bli intressant och spännande att se vad som händer med HHC under våren. Kvalité, talang och känsla finns ju där, så det finns egentligen inget mer att säga.

Lyssna på spotify här Happy Hands Club – Garden of eden

Köp den på i-tunes här eller på klicktrack.

Alpaca Sports!

I går släpptes Alpaca Sports nya video till singeln Just for Fun som sålt som smör i solskenet. Det tycker jag är trevligt. Vi har ju lyssnat på Alpaca Sports sedan i början av Januari och jag gjorde även en intervju med honom här.

Videon i sig är väldigt fin, och spelades in i Falkenberg av en gammal vänsterback i ÖIS, en skivbolagsdirektör, en vänligt sjungandes pojke och en lika vänlig tjej på kör. Släng på en massa gylliga alpackor så har ni en hit.

Vill ni även besöka releasefesten på Jazzhuset så kan ni läsa FB-eventet här. Det är på torsdag och det lär bli episkt.

Det kommer finnas typ 20 ex till försäljning, det är allt som finns kvar efter alla förbeställningar. Så ni förstår ju hur hett detta är.