Nytt med Kristian Anttila
Nu ska det handla om ny och fräsch musik, inte massa stofiler gjort sitt, eller vad ni nu skulle kalla de tidigare herrarna som berikat denna bloggen.
Vi går en väldigt fin vår till mötes, mycket svensk indie-musik som kommer släppas, Caotico om några dagar, Joel Alme i maj, Jonas Game Lundkvist osv osv.
Idag fick vi även ytterligare en nyhet att Västra Frölundas egen Paul Weller kommer med en ny skiva i april. Kristian Anttila som tidigare släppt 4 skivor varav den tredje som kom 2008 är den klart bästa.
Kristian Anttila – Lille Napoleon är lite av en ångvält, både musikaliskt och verbalt, den kör över dig totalt och vid avslutande låten Oceaner vet du inte om du ska resa dig upp eller ligga kvar i all evighet.
De avslutande raderna "Jag såg framtiden i stjärnorna inatt, små korn av ljus i oceaner av svart" vittnar ju om en viss tillförsikt om en ljusare framtid, frågan är om man vågar tro på det, och orka försöka.
Senaste skivan som släpptes handlade om svenska tjejer som kommit och gått, den första singeln Sylvia Vrethammar – Magdalena [Livet före döden] är en behaglig njutning.
Nu är det dock dags igen, första singeln spelas på P3 på onsdag och heter Hisingen-Manhattan och skivan kommer den 4e apri.
Kristian skriver själv
Ja, det låter glittrigt, åskigt, romantiskt, dimmigt, för jävla bra, ja och jag känner mig som en man för första gången i livet och vitkål äter jag mycket av och helvete nu måste jag bli klar med skivan också. Det var nog allt för stunden. Jag kommer med solen. Det blir en fin vår mina vänner
En fin vår vore ju inte tråkigt alls, man lovar en turné med, åh va fint.
Kort intervju med Futile Claps!
Det finns ju dom som skulle säga att göteborgs-scenen står still, det är inget nytt under solen, bara folk som spinner vidare på samma trådar. Antingen gör man TTA-pop eller så försöker man låta som Morrissey eller varför inte Karin Dreijer.
Det är möjligt att det kan vara så, men mönstren går igen hela tiden. Stockholm är störst, Malmö är mest innovativa men det är i Göteborg man är bäst och finner de högsta topparna. Så var det inom proggen, inom hiphoppen och definitivt inom poppen.
Därför känns det skönt att framtiden är säkrad för oss att fortsätta inneha den titeln, för framtiden ligger i de unga banden, Bobastian, Ram di dam och nu även Futile Claps för att nämna några.
Problemet är att Göteborgarna har alltid varit barn av sin tid. Under proggen skulle vi vara argast och mest revolutionära av alla städer, så nu när det är 90-talister som ska bära fanan så är det inte mer än rätt att dom också ska representera 90-talisternas aningen lata och ambitionslösa mentalitet, där man får det mesta serverat utan någon direkt motprestation, mer eller mindre alltså.
Ett band som verkar vara barn av sin tid är just Futile Claps och bara namnet vittnar om en viss håglöshet, men här finns det däremot oerhört stor potential och talang som i slutändan borde bli väldigt väldigt fruktbar.
Deras två låtar som spelades in förra året har gått varma i mina vita hörlurar, och jag kände mig manad att kolla upp vilka de här gymnasieungdomarna egentligen är.
Bandet består av August Helander, Tim Vikman, Hugo Lernestål, Matias Santos Cortés och Magnus Nylander. Jag tog tillfället i akt inför lördagens spelning på Marx Engels-huset att prata lite kort med bandet sångare August Helander.
Hej hej August, hur är läget?
Det är gött som fan
Hur bildades egentligen Futile Claps?
Futile Claps bildades genom att jag (August, sångare) och Magnus ville starta ett band. Det hade vi försökt göra sen vi var runt tolv/tretton år gamla. Vi var på någon fest och där hittade vi en kille vid namn Tim. Tim och jag började snacka och det slutade med att han blev en del av det som sen skulle bli Futile Claps. Tim hade en kille i sin klass som hette Matias som också var jävla sugen på band så han blev också en del. Sen tog jag med en kille från min klass på bas, han var dock bara med två-tre rep, för han kände väl inte att det var något för honom riktigt. Då tog vi med Hugo som går på samma skola som jag själv. Så bildades det. Inte någon jätteromantisk och fantastisk historia med andra ord, bara en väldigt liten stad som förde oss samman.
Hur fruktlösa är ni egentligen? Och vems fel är det?
Fruktlösa och fruktlösa. Vi är jävligt lata och det är väl allas fel. Dock har vi som mål att verkligen komma igång med mer spelningar och så under året, kanske framför allt nu våren. Målet är väl att spela in något nytt relativt snart också.
Ja, hur ser framtiden ut i övrigt?
Framtiden ser väl ut som så att vi nu satsar på att göra nya grymma låtar som vi spelar in, köra lite spelningar, få en större publik och faktiskt bli något. Samt att vi funderar på att börja skärpa oss lite och sluta vara så jävla lat
Vad har ni då egentligen gjort sedan ni spelade in de första låtarna?
Sen låtarna spelades in har vi repat lite, haft en spelning på henriksberg, fått en ny och bra replokal samt skickat en jävla massa mail till olika festivaler och diverse klubbar.
Ni går alla på gymnasiet och har inte riktigt ålder inne än, hur svårt är det att få spelningar i Göteborg när man är under 18?
Asså.. Vet fan inte om det egentligen är så jävla svårt att få spelningar även fast man är minderårig. Beror ju helt på vart fan du vill spela liksom. Antingen nöjer du dig med skitiga fritidsgårdar och annat kasst, eller så satsar man på att spela på riktiga klubbar tillsammans med andra riktiga band och så. Man kan väl inte riktigt säga att vi försökt jättemycket än så länge men det börjar ju bli ändring på det och som nuläget ser ut så har vi en hel del på gång. Men det är väl klart, serveras det alkohol så tar man väl hellre in band som faktiskt får dricka. Plus att det blir ju surt för oss om vi blir utkörda direkt när vi spelat. Men i slutändan så tror jag det bara handlar om vad man nöjer sig med. Kolla bara på Justin Bieber, han spelar ju på Madison Square Garden, det kan vi säkert också få göra om vi bara slutar vara så jävla lata.
Ja, så vill ni se Futile Claps skärpa till sig så kan ni alltid bege er till Marx-Engels huset i morgon där det vankas klassfest. Det är en hel drös med artister och DJ´s som ska uppträda och det är RKU som anordnar det.
Dessa fester brukar vara ganska roliga, jag var där en gång när jag var 16 efter att Polisen gjort falsklegg-razzia på Restaurang Ning-Bo där vi fördrev tiden back then. Det var någon stödfest för Palestina och Dj Cazuma (som sedan gjorde sig ett namn i klubb-gbg) var låtväljare, han blev dock nedstängd av någon Frank Baude-wannabee för att han spelade alldeles för dansant musik. Så dom satte på Knutna Nävar istället och sedan var festen igång.
Så gå dit, för all del.
50 kr
Band som kommer spela:
Carlito
Constantinople
Futile Claps
Tigga von Stryk
Mollgan
Hannah Smallbone med band
Exklusivt på Que Club- Ny låt från Johannes Vidén!
Förra veckan fick ni singeln Solsidan inför den kommande skivan Frid över en stjärna som föll som alltså är Johannes Vidéns debutalbum, trots sina två tidigare skivor i bagaget.
Men nu är det på allvar, nu är det på svenska och nu är det så jävla slipat så varenda jävla textrad träffar dig rakt i hjärtat. Jag ämnar att skruva upp hypen ytterligare genom att ge er ett smakprov på skivans titelspår.
Att jag skriver om Johannes Vidén känns kanske inte så trovärdigt längre, skulle jag någonsin kunna skriva något negativt? Skulle jag någonsin kunna blunda för något han gör? Det är lite som när Jerry Boman skriver om Raymond & Maria, Tram7 om Azure Blue och 520 om Svenska Björnstammen. Det blir liksom inte intressant, för det hela är både jävigt och genomskinligt.
Men det skiter jag i, för den här låten är så fruktansvärt fin. Jag minns när jag hade jobbat i baren på en hårdrockshelg hösten 2010, efter första kvällen lade jag mig i sängen vid 6-tiden på morgonen för att sova, huvudet bankade av denna djävulens påhitt som ni ungdomar kallar för hårdrock. Jag fann tröst i min ipod som precis hade fyllts med några demolåtar från Vidéns kommande skiva.
Pianointrot tog tag i mig som om det vore himself (E street band) som trollband mig, de inledande raderna, bortgång, bortglömd, ingen saknad, ingen glömd, inget hopp, ingen tro.
Sedan kommer trummorna och motorvägen öppnar sig igen, den brinner av ungdomlig extas och slocknar lika snabbt igen. En generationsroman på 3.5 minut. Vi har ju alla känt honom, bilägarnas skräck och klubbarnas kung, och vi vet ju vad som hände, men vi vet också vad som kunde ha hänt, om någon hade trott på honom.
Mycket nöje.