Hommage!
Jag har skrivit om Johannes Vidén många gånger, dels där och dels här. Jag såg han på Jazzhuset för första gången för över 2 år sedan och igår hade han releasefest på samma plats. jag kunde inte medverka då jag numera tar hand om min son istället för att springa på Jazzhuset varje torsdag.
Hur som helst så är jag glad, lycklig och lite stolt över att Johannes Vidén äntligen fått släppa sin riktiga debut på svenska. Vi som har följt honom från övergången till svenska, genom P3-rotation sommaren 2010, lovord från Virtanen och sen har det varit upp och ner och sedan ännu längre ner för att till slut landa i ett efterlängtat släpp i mars 2012.
Jag ska egentligen inte skriva så mycket om skivan, jag känner att jag har skrivit tillräckligt.
Det som dock förbryllar mig mest är vissa recensioner, Ikons lilla text håller beklämmande låg nivå, Gaffas skribenter fortsätter att sätta sig själva över musiken och GP´s Jan Andersson försöker bara få in så många referenser som möjligt.
Det är tröttsamt.
Möjligen är inte Vidéns musik för alla öron, men det han gör, gör han med själ och hjärta och det är inte något som vi är bortskämda med i Sverige. Artister som Vidén behövs, det behövs något med substans, något litterärt, något som är större än en 3 minuters schlagerlåt om Salt & Peppar.
Vem skulle annars ens använda ordet värdegrund i sin musik 2012? Vem skulle annars besjunga Torslanda som tredje rikets största stad? Vem skulle annars skriva en hyllning till Hjalmar Bergman?
Om man inte ser det, så borde man inte heller försöka tyda det.
Nog sagt. Lyssna på skivan på spotify, eller kanske till och med köpa den.
Nu ska jag köpa mig en chai-latte och tänka på att livet faktiskt är mer än en oupphörlig strid under kniven.
Johannes Vidén & Bluebird Association – Frid över en stjärna som föll
Exklusivt på Que Club- Ny låt från Johannes Vidén!
Förra veckan fick ni singeln Solsidan inför den kommande skivan Frid över en stjärna som föll som alltså är Johannes Vidéns debutalbum, trots sina två tidigare skivor i bagaget.
Men nu är det på allvar, nu är det på svenska och nu är det så jävla slipat så varenda jävla textrad träffar dig rakt i hjärtat. Jag ämnar att skruva upp hypen ytterligare genom att ge er ett smakprov på skivans titelspår.
Att jag skriver om Johannes Vidén känns kanske inte så trovärdigt längre, skulle jag någonsin kunna skriva något negativt? Skulle jag någonsin kunna blunda för något han gör? Det är lite som när Jerry Boman skriver om Raymond & Maria, Tram7 om Azure Blue och 520 om Svenska Björnstammen. Det blir liksom inte intressant, för det hela är både jävigt och genomskinligt.
Men det skiter jag i, för den här låten är så fruktansvärt fin. Jag minns när jag hade jobbat i baren på en hårdrockshelg hösten 2010, efter första kvällen lade jag mig i sängen vid 6-tiden på morgonen för att sova, huvudet bankade av denna djävulens påhitt som ni ungdomar kallar för hårdrock. Jag fann tröst i min ipod som precis hade fyllts med några demolåtar från Vidéns kommande skiva.
Pianointrot tog tag i mig som om det vore himself (E street band) som trollband mig, de inledande raderna, bortgång, bortglömd, ingen saknad, ingen glömd, inget hopp, ingen tro.
Sedan kommer trummorna och motorvägen öppnar sig igen, den brinner av ungdomlig extas och slocknar lika snabbt igen. En generationsroman på 3.5 minut. Vi har ju alla känt honom, bilägarnas skräck och klubbarnas kung, och vi vet ju vad som hände, men vi vet också vad som kunde ha hänt, om någon hade trott på honom.
Mycket nöje.
Johannes Vidén-Solsidan
Jag har sedan den där torsdagen på Jazzhuset i början av februari 2010 väntat på ett debutalbum, det snackades om hösten 2010, det snackade om det hela 2011 men inget kom. Vi har fått nöja oss med demo-inspelningar och två stycken engelskspråkiga skivor som förvisso stillade våran största hunger, men både jag och ni vet att det är hans debut på svenska som vi har väntat på.
I mars är det dock dags och igår släpptes andra singeln, om man nu ska räkna Johannes Vidén & Bluebird Association – Självsabotören från våren 2010 som den första. Den nya singeln heter Solsidan och är precis så bra som vi har förväntat oss. Nu tror ni kanske att Vidén har blivit populist och ska leverera segway-pop men jag kan försäkra er om att våran Solsida inte har ett skit att göra med folkhems-solsidan. Solsidan är där vi hundar hamnar efter år på drift, det är där vi hamnar efter att vi gått igenom Kerouac, Bukowski, Tom Waits och allmän skam och ångest.
Man kan säga att det är som att komma hem, och man har oftast bara en person att tacka, och det är tack vare den personen som man till slut kan kavla upp ärmarna och lägga en grund till en bättre värld, där solen alltid skiner.
Jag är där, Johannes Vidén är där, kanske är ni där, kanske kommer ni dit, kanske känns det avlägset, kanske känns det bara som post-romantiskt dravel. Men hur det än känns för er så kan jag försäkra er om att ni kommer landa där ändå, och ni kommer aldrig vara lyckligare.
Solsidan bjuder dock på mer än så, låten slungar oss tillbaka till New York under slutet av 70-talet när låtarna till Springsteens album The River spelades in. Det som gjordes i studion The Power Station på Manhattan under 79-80 ligger som ett skimmer över hela produktionen och det ger en sådan kraft och pondus att det aldrig riktigt vill släppa taget om oss.
Det är stort, riktigt stort.
Lyssna bara själva
Visst är det en harmonisk man vi ses på skivomslaget, en man som kommit hem rentav.
Det glädjer mig!.
