Caotico-Sunrise Confessions, årets bästa skiva

Tänk om man fick en ros varje gång jag skrev om Caotico, då hade jag antagligen haft fler rosor än vad Hanna Widerstedt någonsin har fått. Men nu är det så att skivan som ni längtat så länge på släpps i morgon men redan nu kan du köpa den på i-tunes eller lyssna på Spotify.

Jag har haft äran att få lyssna på Caotico – Sunrise Confessions  i några veckor och den har minst sagt  gått så varm i det Forslundska hemmet att man kan tro att jag redan tröttnat på den, men det har jag inte, för det vilar en storhet över den här pärlan som vi inte är alltför bortskämda med idag.

Skivan innehåller förstås hits, men förutom solklara dängor som vi hört som singlar så finner vi ett djup och en bredd som är enastående och en aning unikt. Det doftar 80-tal, 90-tal, 00-tal, 10-tal och ändå är det så nytt och innovativt att man  vid inledande  Isle Of U får en känsla av att man snart ska få vara med om något stort. Man märker hur frigjord producenten Alexander Juneblad känner sig i poppens värld om man jämför med den aningen låsta och regelstyrda hiphoppen som han normalt huserar i. Det är lekfulla beats  fulla av influenser från allt från Madonna till Lil´Wayne och med Joel Dunkels distinkta sång så blir det inget annat än ren magi. Det är popmusik gjort med en avslappnad distans men med ett allvar som genomsyrar hela produktionen. Det går inte att avfärda det som enkel och ren dansmusik, det är större än så.

Låtarnas disposition visar på att man ska peaka lagom till Brains Out - with Tove Styrke och sedan hämta andan under SAD för att sedan sträcka upp vinnarhanden en gång till när Sunrise Confessions plockar upp det igen. En sådan disposition hade fungerar precis så, om det inte vore så att skivan är för bra för att låta en peak inträffa så sent som i låt nummer 7. 

Skivans behållning och stora nummer finner vi lite otippat i låten Gold, som är så ljuvlig och vacker att man efter den här egentligen inte orkar lyssna vidare. Då kommer istället den senaste singeln Into The Beat och maler vidare like there is no tomorrow. Sedan fortsätter det på samma sätt. Det är längesen man fick lyssna på en skiva som är så fulländad i sin helhet. 

En skiva måste ha sina ups and downs, annars blir det till slut jämntjockt, oavsett nivå, det är dock kvalitén på downsen som avgör skivans helhet och det är alltså just precis här vi finner skivans storhet. Den får mig att vilja införa ett betygssystem här på bloggen bara för att kunna ge den hösta betyg.

Det är över ett år sedan jag fick höra Caotico – Back Of My Head för första gången, då efterfrågade jag något mer, något större, något tyngre. 

Man kan säga att jag fick exakt det jag efterfrågade i årets hittils bästa skiva Caotico – Sunrise Confessions.