Jonathan Johansson och Maggio på Majas vid havet i sommar

Idag släppte Veronica Maggio sitt turnéskiva, något som egentligen inte intresserar just mig nämnvärt men då min kära fästmö håller av Maggio väldigt mycket så är det ändå en familjeangelägenhet att se var hon spelar och var man kan tänkas se henne. Det går faktiskt inte att komma ifrån att hon är väldigt bra live och hon faktiskt har en rad bra låtar, sen att hon verkat gå från älskad till hatad under ett år av indieklientelet är inget vi behöver nämna egentligen.

Det som däremot gör det hela intressant är att Jonathan Johansson ska dyka upp som förband vid tre tillfällen, och det som är mest intressant är att han ska göra det på den södra västkustens allra bästa spelplats, Majas vid havet, i Varberg.

Jag har varit där några gånger, jag skrev en text om det efter att ha sett Augustifamiljen göra sin livs konsert där sommaren 2010. Den kan ni läsa här.

Majas vid havet är en unik plats, precis nere vid apelviken ligger denna lilla restaurang med sin lilla lilla och intima scen som sätter publiken i knät på artisten. Det är svettigt, varmt, pulserande och alldeles underbart att få bevittna musik på en sådan plats. Ska Maggio sedan tränga in sitt tighta band där så förstår ni själva att ni inte kan missa detta. God mat, gott vin och fin musik, kombinationer vi kan finna lite överallt i Sverige men inte i samma inramning som vi finner här.

Ni förstår själva hur förälskad jag blev i denna spelplats, och om ni åker dit själva så förstår ni det med. 

26e juli är det dags, hyr en husvagn och ta in på campingen som ligger brevid, eller ta tåget och ta in på Lenin-hotellet Gästis, gör vad ni vill, men se till att vara där.

Köp biljetter här

Caotico-Sunrise Confessions, årets bästa skiva

Tänk om man fick en ros varje gång jag skrev om Caotico, då hade jag antagligen haft fler rosor än vad Hanna Widerstedt någonsin har fått. Men nu är det så att skivan som ni längtat så länge på släpps i morgon men redan nu kan du köpa den på i-tunes eller lyssna på Spotify.

Jag har haft äran att få lyssna på Caotico – Sunrise Confessions  i några veckor och den har minst sagt  gått så varm i det Forslundska hemmet att man kan tro att jag redan tröttnat på den, men det har jag inte, för det vilar en storhet över den här pärlan som vi inte är alltför bortskämda med idag.

Skivan innehåller förstås hits, men förutom solklara dängor som vi hört som singlar så finner vi ett djup och en bredd som är enastående och en aning unikt. Det doftar 80-tal, 90-tal, 00-tal, 10-tal och ändå är det så nytt och innovativt att man  vid inledande  Isle Of U får en känsla av att man snart ska få vara med om något stort. Man märker hur frigjord producenten Alexander Juneblad känner sig i poppens värld om man jämför med den aningen låsta och regelstyrda hiphoppen som han normalt huserar i. Det är lekfulla beats  fulla av influenser från allt från Madonna till Lil´Wayne och med Joel Dunkels distinkta sång så blir det inget annat än ren magi. Det är popmusik gjort med en avslappnad distans men med ett allvar som genomsyrar hela produktionen. Det går inte att avfärda det som enkel och ren dansmusik, det är större än så.

Låtarnas disposition visar på att man ska peaka lagom till Brains Out - with Tove Styrke och sedan hämta andan under SAD för att sedan sträcka upp vinnarhanden en gång till när Sunrise Confessions plockar upp det igen. En sådan disposition hade fungerar precis så, om det inte vore så att skivan är för bra för att låta en peak inträffa så sent som i låt nummer 7. 

Skivans behållning och stora nummer finner vi lite otippat i låten Gold, som är så ljuvlig och vacker att man efter den här egentligen inte orkar lyssna vidare. Då kommer istället den senaste singeln Into The Beat och maler vidare like there is no tomorrow. Sedan fortsätter det på samma sätt. Det är längesen man fick lyssna på en skiva som är så fulländad i sin helhet. 

En skiva måste ha sina ups and downs, annars blir det till slut jämntjockt, oavsett nivå, det är dock kvalitén på downsen som avgör skivans helhet och det är alltså just precis här vi finner skivans storhet. Den får mig att vilja införa ett betygssystem här på bloggen bara för att kunna ge den hösta betyg.

Det är över ett år sedan jag fick höra Caotico – Back Of My Head för första gången, då efterfrågade jag något mer, något större, något tyngre. 

Man kan säga att jag fick exakt det jag efterfrågade i årets hittils bästa skiva Caotico – Sunrise Confessions.

VIDEO:Azure Blue-Seasons

Det går äntligen väldigt bra för Tobias Isaksson nu, eller Azure Blue som vi känner honom som. Han vann pris som årets pop på manifestgalan och han gör kaos med Spanien och kommer antagligen göra det med resten av världen med.  

Jag är väldigt glad för detta, jag unnar honom allt gott här i livet och jag dricker för hans framgång varje gång jag öppnar en flaska riesling. 

Detta har jag gjort sedan han frälste mig en sensommardag 2010 när jag fick höra de första versionerna av hans låtar som återfinns på Azure Blue – Rule of Thirds. Spelningen på Jazzhuset har jag sedemera ganska vaga minnen av, men det jag minns var ljuvligt, jag minns egentligen mest en ensam Isaksson på scenen, med en gitarr på magen leverera pop med samma pondus och dödsförakt som Billy Bragg, likt en vålnad stod han där och berättade sanningar för oss samtidigt som han målade upp filmer och bilder i våra huvuden. 

En av låtarna vi fick höra då var Seasons, en låt som numera är släppt som singel i ny skrud tillsammans med en av mina favoriter från skivan, Azure Blue – Dreamy Eyes / Seasons. 

Så det är ju inte konstigt att medhörande video är som en film i sig.

Rebel Rebel på Pustervik dansar & ler, på Röda Sten

Göteborg kan konsten att hypa musik innan en första singel är släppt, på ett nästan mytomspunnet sätt har Rebel Rebel gjort sig ett namn och haft spelningar på bland annat Neff, manifestgalans efterfest i Stockholm och nu senast på Nöjesguidens fest i fredas. 

Det enda som dock är mytomspunnet är musiken, för Sebastian Kapocs, André Laos och Lisa Fritzell som ligger bakom Rebel Rebel är välkända om du satt din fot i Göteborgs nöjesliv samt genom förra årets stora hype i bandet Katakomb.

Kapocs som är en erkänd DJ och festarrangör som via Styrbord Babord numera huserar på Yaki-da där ni även kan finna André Laos som även är medlem i nyss nämnda Katakomb. Lägg till skönsjungande Lisa Fritzell  så har ni inte bara ett framgångsrik PR-koncept, utan även ett ljuvligt litet pop-kapell med tydliga disco-infuenser 

Än så länge har ni mest fått höra olika remixer men deras första singel släpps den 29e februari och jag skulle kanske kunna säga att det är en floorfiller men nu använder jag gärna inte sådana dekadenta ord utan nöjer mig med att säga att till och med jag skulle kunna dansa till det här. Singeln Love Songs är helt enkelt riktigt bra, det bästa av både disco och pop-världen och det är två världar vi här på Que Club faktiskt gillar. 

Så det är klart vi gillar Rebel Rebel, inte bara för att det är en bra låt med Bowie utan för att musiken dom gör kommer att göra er glada, för allt behöver inte vara så himla svart i musikens värld.

Så vill ni dansa och bli glada så ska ni fira löning på stans bästa klubb som denna gång huserar nere vid Röda Sten på lördag den 25e februari.

Rebel Rebel + Boeoes Kaelstigen + Shakarachi&Stranéus @Röda Sten Dansar & Ler

Plats: Röda Sten
Datum: Lördag 25 Feb
Pris: 100kr
Ålder: 18år
Tid: 22-03

Eventet

Nytt med Kristian Anttila

Nu ska det handla om ny och fräsch musik, inte massa stofiler gjort sitt, eller vad ni nu skulle kalla de tidigare herrarna som berikat denna bloggen.

Vi går en väldigt fin vår till mötes, mycket svensk indie-musik som kommer släppas, Caotico om några dagar, Joel Alme i maj, Jonas Game Lundkvist osv osv.

Idag fick vi även ytterligare en nyhet att Västra Frölundas egen Paul Weller kommer med en ny skiva i april. Kristian Anttila som tidigare släppt 4 skivor varav den tredje som kom 2008 är den klart bästa.

Kristian Anttila – Lille Napoleon är lite av en ångvält, både musikaliskt och verbalt, den kör över dig totalt och vid avslutande låten Oceaner vet du inte om du ska resa dig upp eller ligga kvar i all evighet.

De avslutande raderna "Jag såg framtiden i stjärnorna inatt, små korn av ljus i oceaner av svart" vittnar ju om en viss tillförsikt om en ljusare framtid, frågan är om man vågar tro på det, och orka försöka.

Senaste skivan som släpptes handlade om svenska tjejer som kommit och gått, den första singeln Sylvia Vrethammar – Magdalena [Livet före döden] är en behaglig njutning.

Nu är det dock dags igen, första singeln spelas på P3 på onsdag och heter Hisingen-Manhattan och skivan kommer den 4e apri. 

Kristian skriver själv

Ja, det låter glittrigt, åskigt, romantiskt, dimmigt, för jävla bra, ja och jag känner mig som en man för första gången i livet och vitkål äter jag mycket av och helvete nu måste jag bli klar med skivan också. Det var nog allt för stunden. Jag kommer med solen. Det blir en fin vår mina vänner

En fin vår vore ju inte tråkigt alls, man lovar en turné med, åh va fint.

Du & jag

Det riskerar att bli tre inlägg i rad här om gamla gubbar som berikar mitt liv, och visst känns det jävligt ofräscht. Ni vill ju inte ha sådant, ni vill ju ha sådant som är fräscht.

Så det fräschaste jag har är när Majornas egen Bubba aka Lil´Bubs gör en remake på Allan Edwall – Du och jag . En låt man egentligen inte borde röra, minns att Stefan Sundström försökte, det gick inte alls bra.

Så vem hade trott att det skulle funka så bra när Bubba Flexx tog sig an detta klassiska epos. Låten i sig är större än livet själv vissa dagar, men sådant vet ni ju redan.

Att han sedan  samplat Perssons Pack – Ensam Blir Ensam (Alone And Forsaken) gör inte saken sämre. Per Persson har ju tidigare gjort avtryck i poppen genom bland annat Säkert! och Florence Valentin, så det är inte mer än rätt att han blir en del av rap-scenen med.

Inte natt än..

Jag gillar människor som menar allvar, som säger sanningen.

Kolla efter 2.50 och säg mig vad ni ser, om inte just sanningen och allvaret.

What would Waylon do?

Ni kanske tror att bara för att den här sidan handlar om Indiepop att jag är en sådan inskränkt Andres Lokko-kopia som endast är ute efter osignade och okända band som ingen förutom dom själva har hört talats om. 

Så är det naturligtvis, men det är inte hela sanningen om vad det här handlar om. Det hela handlar ju om sånger som har en mening, som sjungs av sångare med en orsak.

En av dom, som tillhör en av mina kära husgudar är Waylon Jennings och idag är det 10 år sedan han dog, det ska vi uppmärksamma.

Dels får ni en liten spotifylista här What would Waylon do?

Sedan får ni även ta del av  en text jag skrev om Waylon för kanske 3 år sedan, den är ganska dålig och skriven som om det vore en skoluppsats på högstadiet. Men jag tycker inte det gör så mycket faktiskt, för det vilar en viss charm över sådant med.

Så, ta en Bourbon, lyssna på Waylon Jennings – Luckenbach, Texas (Back To The Basics Of Love) och stig in i en ganska fantastisk värld. Trasig men fantastisk.

Vi frågar ju oss faktiskt fortfarande, What would Waylon do?

"“När man berättar folk att man lyssnar på country så får man oftast en väldigt konstig reaktion på det, countrymusik är i dagens Sverige starkt förknippat

med rednecks, linedance och Dollywood. Countryn är tillsammans med musikstilen Rythm and Blues praktexempel på stilar som gått käpprätt åt helvette.
Det som är starkast förknippat med country idag är countrypop, en vidareutveckling av det så kallade Nashville-soundet som skapades på 50 talet i Nashville.
För att göra en väldigt lång historia kort så betydde det att producenterna hade väldigt stor makt över vad som spelades in och släpptes, allt skulle
vara finslipat och perfekt. Det var alltså här det började gå snett för Nashville.

När jag sedan försöker förklara för mina åhörare att det finns två sidor av Nashville och det är den andra sidan jag lyssnar på, den med Waylon Jennings
och Willie Nelson i fronten så förstår dom fortfarande inte. Till slut så nämner jag Johnny Cash och då börjar allt klarna, alla har väll sett “Walk the Line”
och blivit charmade av denna J.R Cash. Alla verkar älska och lyssna på Johnny Cash men så fort man nämner Waylon Jennings så förstår dom ingenting, någonstans har det havererat.

Allt började i Texas där Waylon föddes 1937, han började jobba som diskjockey på en radiokanal där han träffade Buddy Holly som såg potentialen i Waylon.
Buddy Holly producerade en singel åt Waylon och frågade sedan om han ville följa med som basist på hans nästkommande turné.
Den tredje Februari 1959 så skulle Waylon sitta på samma plan som Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper Richardson men Waylon gav bort sin plats
till förmån för den sistnämnda. Planet kraschade och samtliga dog på plats. “The day the Music died” sjunger Don Mclean angående den dagen.

Waylon Jennings återvände till sitt vanliga jobb och det var först 1965 som det började hända saker, han flyttade till Nashville, till samma lägenhet
som Johnny Cash som låg i skilsmässa och var ett mänskligt vrak av all alkohol och alla droger. Ett skivkontrakt med RCA och några singlar räckte för att Waylon skulle tröttna på det så kallade Nashville-soundet. han ville slå sig fri, han ville ha konsnärlig frihet, att få skriva om det han ville och inte det som passade listorna.
Waylon och sin trogne kamrat Willie Nelson sökte sig ner till Austin i Texas där dom skapade den så kallade Outlaw-countryn.
Outlaw-countryn fick ett oerhört stort genomslag genom Willie o Waylons skivor men namnet är taget med en viss distans, med att kalla sig Outlaw menar
dom inte att man är en kriminell person som mördar och våldtar utan att det symboliserar ett slags utanförskap. Outlaw-countryn var smutsig och rå, den berättade om sanningen och inget annat, alltså något helt annat än vad som pågick i Nashville.

På 80-talet så kantades Waylons liv av ett stort kokainmissbruk vilket ledde till att han sattes i personlig konkurs ett flertal gånger och
han var på botten men i mitten av 80-talet blev han ren och karriären fick ny fart genom bildandes av supergruppen The Highwaymen.
Det var alltså Waylon tillsammans med sina två livskamrater Johnny Cash och Willie Nelson samt singer/songwritern Kris Kristoffersson.
Med ett flertal rent fantastiska sånger så håller jag Highwaymen som något av de största inom musikvärlden, deras live-dvd är något som borde finnas
i varje hem.

Under 90-talet gjorde inte Waylon speccielt många framsteg, men han blev god vän med James Hetfield i Metallica och insperade dom till deras album 
“Load” som kom 1996. En hel del år på vägarna i turnébussen fick avslutas hösten 2001 då hans diabetes blev värre och värre och han avled i Arizona i februari 2002.

En kort sammanfattning av en fantastisk man som levt ett fantastiskt liv, i syfte att kasta lite ljus på dom countrylegenderna som representerar  rätt sida av Nashville, det finns många fler, men Waylon förtjänar att stå i främre raden.

Gillar man Johnny Cash, så borde man kolla upp det här, Waylon är trots allt en av dom största countrystjärnorna någonsin, den störste om du frågar mig.
För att återknyta till filmen Walk the Line så spelar Waylons son Shooter Jennings sin pappa i två scener, Shooter som har egen karriär och är även han 
något ni borde kolla upp."

Black Guillemot-Knut Hamsun EP

Ibland är det skönt att veta så mycket om de banden man lyssnar på, numera vill man ju gärna veta allt, och artisterna vill ju gärna berätta allt, om man nu inte är som Marcus Birro och "hatar offentligheten".

Ett band som jag smyglyssnat på sedan november är Göteborgs-bandet Black Guillemot. Dom vet jag ingenting om, förutom att dom består av medlemmar från Jet Link och Since our first guitar.

Något annat jag vet är däremot att deras senaste EP är väldigt väldigt behaglig att lyssna på. Den vandrar på repeat hos mig då och då, och är absolut värt ett större öde än 100talet spelningar på Soundcloud.

Kort intervju med Futile Claps!

Det finns ju  dom som skulle säga att göteborgs-scenen står still, det är inget nytt under solen, bara folk som spinner vidare på samma trådar. Antingen gör man TTA-pop eller så försöker man låta som Morrissey eller varför inte Karin Dreijer. 

Det är möjligt att det kan vara så, men mönstren går igen hela tiden. Stockholm är störst, Malmö är mest innovativa men det är i Göteborg man är bäst och finner de högsta topparna. Så var det inom proggen, inom hiphoppen och definitivt inom poppen.

Därför känns det skönt att framtiden är säkrad för oss att fortsätta inneha den titeln, för framtiden ligger i de unga banden, Bobastian, Ram di dam och nu även Futile Claps för att nämna några.

Problemet är att Göteborgarna har alltid varit barn av sin tid. Under proggen skulle vi vara argast och mest revolutionära av alla städer, så nu när det är 90-talister som ska bära fanan så är det inte mer än rätt att dom också ska representera 90-talisternas aningen lata och ambitionslösa mentalitet, där man får det mesta serverat utan någon direkt motprestation, mer eller mindre alltså.

Ett band som verkar vara barn av sin tid är just Futile Claps och bara namnet vittnar om en viss håglöshet, men här finns det däremot oerhört stor potential och talang som i slutändan borde bli väldigt väldigt fruktbar.

Deras två låtar som spelades in förra året har gått varma i mina vita hörlurar, och jag kände mig manad att kolla upp vilka de här gymnasieungdomarna egentligen är.

Bandet består av August Helander, Tim Vikman, Hugo Lernestål, Matias Santos Cortés och Magnus Nylander. Jag tog tillfället i akt inför lördagens spelning på Marx Engels-huset att prata lite kort med bandet sångare August Helander.

Hej hej August, hur är läget?

Det är gött som fan

Hur bildades egentligen Futile Claps?

Futile Claps bildades genom att jag (August, sångare) och Magnus ville starta ett band. Det hade vi försökt göra sen vi var runt tolv/tretton år gamla. Vi var på någon fest och där hittade vi en kille vid namn Tim. Tim och jag  började snacka och det slutade med att han blev en del av det som sen skulle bli Futile Claps. Tim hade en kille i sin klass som hette Matias som också var jävla sugen på band så han blev också en del. Sen tog jag med en kille från min klass på bas, han var dock bara med två-tre rep, för han kände väl inte att det var något för honom riktigt. Då tog vi med Hugo som går på samma skola som jag själv. Så bildades det. Inte någon jätteromantisk och fantastisk historia med andra ord, bara en väldigt liten stad som förde oss samman.

Hur fruktlösa är ni egentligen? Och vems fel är det?

Fruktlösa och fruktlösa. Vi är jävligt lata och det är väl allas fel. Dock har vi som mål att verkligen komma igång med mer spelningar och så under året, kanske framför allt nu våren. Målet är väl att spela in något nytt relativt snart också.

Ja, hur ser framtiden ut i övrigt?

Framtiden ser väl ut som så att vi nu satsar på att göra nya grymma låtar som vi spelar in, köra lite spelningar, få en större publik och faktiskt bli något. Samt att vi funderar på att börja skärpa oss lite och sluta vara så jävla lat

Vad har ni då egentligen gjort sedan ni spelade in de första låtarna?

Sen låtarna spelades in har vi repat lite, haft en spelning på henriksberg, fått en ny och bra replokal samt skickat en jävla massa mail till olika festivaler och diverse klubbar.

Ni går alla på gymnasiet och har inte riktigt ålder inne än, hur svårt är det att få spelningar i Göteborg när man är under 18?

Asså.. Vet fan inte om det egentligen är så jävla svårt att få spelningar även fast man är minderårig. Beror ju helt på vart fan du vill spela liksom. Antingen nöjer du dig med skitiga fritidsgårdar och annat kasst, eller så satsar man på att spela på riktiga klubbar tillsammans med andra riktiga band och så. Man kan väl inte riktigt säga att vi försökt jättemycket än så länge men det börjar ju bli ändring på det och som nuläget ser ut så har vi en hel del på gång. Men det är väl klart, serveras det alkohol så tar man väl hellre in band som faktiskt får dricka. Plus att det blir ju surt för oss om vi blir utkörda direkt när vi spelat. Men i slutändan så tror jag det bara handlar om vad man nöjer sig med. Kolla bara på Justin Bieber, han spelar ju på Madison Square Garden, det kan vi säkert också få göra om vi bara slutar vara så jävla lata.

Ja, så vill ni se Futile Claps skärpa till sig så kan ni alltid bege er till Marx-Engels huset i morgon där det vankas klassfest. Det är en hel drös med artister och DJ´s som ska uppträda och det är RKU som anordnar det. 

Dessa fester brukar vara ganska roliga, jag var där en gång när jag var 16 efter att Polisen gjort falsklegg-razzia på  Restaurang Ning-Bo där vi fördrev tiden back then. Det var någon stödfest för Palestina och Dj Cazuma  (som sedan gjorde sig ett namn i klubb-gbg) var låtväljare,  han blev dock nedstängd av någon Frank Baude-wannabee för att han spelade alldeles för dansant musik. Så dom satte på Knutna Nävar istället och sedan var festen igång.

Så gå dit, för all del.

50 kr

Band som kommer spela:
Carlito
Constantinople
Futile Claps
Tigga von Stryk
Mollgan
Hannah Smallbone med band