Hejdå!

Jag har bestämt mig för att sluta skriva här. Igen. Förra gången ångrade jag mig och Jesper öppnade upp mitt konto igen. En kompis flickvän skrev sedan om detta i en uppsats, jag antar att hon såg något djupt samtida i detta beteende. Att bloggandet skulle ha något med egocentrism att göra, att det var avsaknaden av att berätta allt om mitt liv för alla som gjorde att jag var tvungen att börja skriva igen. Men för mig är inte bloggande ett verktyg att bli sedd och hörd i den bemärkelsen, bloggen gör det möjligt för alla som vill att berätta något. Det är sedan helt fritt för andra att välja att läsa eller helt enkelt låta bli. Alltså precis som du gör när du står framför en bokhylla. Skillnaden mellan Slas texter som i  "Blå måndag" och bra blogginlägg existerar alltså inte mer än att den ena är utskriven och inbunden.

Jag ska nu lägga all min tid och koncentration på att fortsätta berätta saker men på skiva. Jag tänker dessutom fortsätta skriva men det kommer ske i ett dokument på min dator, precis som många andra har jag en pretention att skriva en roman. Vare sig det är för mig själv eller för en publik. För nej, det handlar varken om egocentrism eller narcisism utan viljan att observera, analysera, försöka förstå och berätta. Fortsätt läs Martins blogg här på Djungeltrumman, hoppas vi ses om ett tag, när jag har ett album färdigt och står på någon scen i Sverige.

Hej hej, hemskt mycket hej!

ps. Jesper, om du läser detta. Ta inte bort bloggen med en gång, jag hade velat spara några gamla texter av nostalgiska skäl innan den försvinner helt.

Svarttaxi

För någon vecka sedan åkte jag och min vän Anna svarttaxi hem till Bellevue. Chauffören såg hemskt läskig ut så jag frågade om han tänkte mörda oss innan vi var framme och på den frågan nickade han glatt men lovade att han bara skulle våldta Anna och döda mig. Då blev det tyst i bilen och på alla mina frågor svarade han "det spelar ingen roll..." varpå han frågade mig om jag var rädd, att det kändes på mig att jag var rädd. Jag var rädd. Han skrattade. När vi var framme gav jag honom fyrtio kronor mer än vad vi kommit överens om och förklarade för Anna att jag var så glad atthan låtit oss komma undan levande. Jag värderar alltså mitt liv till två tjugolappar.

I helgen åkte jag svarttaxi igen och berättade om den här snubben som skojat om att han skulle döda mig. Han blev då hemskt upprörd och förklarade att man inte skojar så, "man skojar såhär!" skrek han och satte in en cd-skiva i stereoanläggningen. En blandskiva med Björn Rosenström, 100 kg kärlek, Onkel Konkel mm. "Till exempel om du heter Markus, du sätta på den här!" och så vansinnessjunger han "Du ska inte stoppa köttbullar i näsan Markus!" Eller om du heter såhär...och så "Hej hej Monika heeej på dig Monika!". Så skojar man. Jahaja.

Betalade och bestämde mig för att aldrig mer åka svarttaxi.