Att vara ensam och att dö (fast glad ändå)

Hemma från Stockholm igen, ganska skönt ändå. Är ensam i lägenheten för första gången, ensam över huvud taget för första gången på flera veckor. Trodde att jag hade glömt av hur man gör men det går ganska bra, tittar på sista säsongen av Sopranos och har torskat helt på onlinealfapet på mobilen. Jag undrar hur många ord jag kan? Såg Gustav Vasas grav  i domkyrkan i Uppsala idag, det säger väl ganska mycket om mina kunskaper i svensk historia då jag blev förvånad över att allt det där faktiskt inte bara var en saga. Eller så säger det mer om min generations syn på historien och om dåtiden, kanske för att slippa inse att det logiskt nog då måste finnas en framtid och ett slut.

En bra bok och lite död och en bög.

Lite efter har jag förstått det som, har jag börjat läsa Haruki Murakamis "Kafka på stranden". Fantastisk bok ändå. Och så har ju Lena Nyman gått och dött och det var ju trist eller nåt. Jag har alltid gillat Lena Nyman. Per Oscarson också. Nu är dem döda båda två. Alla påstår att de blev förvånade av nyheterna om döden, kanske hade dem glömt av att den fanns. Döden alltså. Eller så hade de glömt att Lena låtit som lungsoten själv sedan hon var 18 och att Per var gammal som en dinosaurie. Jag blev ungefär lika förvånad av dödsbuden som när Peter Jöback kom ut ur garderoben. 

Sömn & Jättar

Jag somnade klockan halv elva igår, som ett litet barn. När man var barn ville man vara uppe så länge det bara gick, nu är man vuxen och försöker gå och lägga sig i tid. Igår gick det bra. Min dator har gått sönder och jag har ingen tv, underhåller mig med böcker och radio. För jättelängesedan hade man inte ens radio och knappt böcker hemma, då vet jag inte vad man gjorde. Lekte med kottar kanske.

Man var mycket kortare förr också, och hade mindre fötter. Det märker man på antika sängar,  takhöjd på gamla hus och i skohyllan på second-handen. Vi blir alltså bara längre och längre och äldre och äldre och jag tänker att om två hundra år ungefär har vi nog förvandlats till gamla skäggiga jättar hela bunten. Fast då är jag död sedan länge. Hej Då.

Lura döden...eller sig själv

När jag var liten var jag inte så rädd för döden, jag hade nämligen världens smartaste plan. När man dör hamnar man ju i den traditionella kristna himlen. Dog man där hamnade man sedan i Nangijala, det hade jag sett på TV. Där skulle jag precis som Skorpan åter dö för att hamna i Nangilima som jag liksom tänkte låg ännu högre upp. Men längst upp låg rymden och därför skulle jag även i Nangilima ta livet av mig, hamna i rymden och sedan lifta mig hem till Jorden igen med en rymdfarkost. Jag minns hur jag liksom fann en trygghet i denna plan, allt behövde faktiskt inte ta slut för alltid. En sjuårings alternativ till att tro på Gud, inte mycket konstigare heller för den delen kan jag idag tycka.

Hypokondri

Jag har sedan födseln en ben som sticker ut från mitt bröst. Det är ett revben som vuxit lite fel, tror jag. Det kan även vara en enorm cancersvulst. Jag har ett ben som sticker ut från mitt bröst, jag var i slagsmål och fick revbenet brutet. Minns inte längre vad som är sant och inte men ibland värker det fruktasnvärt så att jag inte kan andas. Och så har jag en liten plita på min tå, jag tror att den förökar sig och snart kommer jag inte kunna gå. Det var inte meningen att rimma. Tappar känseln i armarna och i magen och i ansiktet. Det surrar i hela mig, hela kroppen går in i något slags viloläge och jag blir rädd, själen tar liksom ett skutt bakåt och jag ser håren resa sig upp i min nacke. Ska man åka till akuten eller psykakuten?

Om jag dör nu; ha det gott!

Läget

Ok, såhär är det:

Jag är on-my-own nu. Singel låter så hårt och själva ordet klingar grisfest och finlandsfärja. Använder nu min lediga tid till att återuppta gamla kontakter och skapa nya, skriva låtar, måla tavlor och syssla med annat kreativt trams. Gå promenader, nörda ner mig i saker och bara lyssna/se på finkultur. Sedan anordnar jag tillsammans med två vänner en stor endagsfestival på Röda Sten. Live Aquatic Festival kommer den heta och alla ni vill gå men jag återkommer mer om det.

Upptäcksfärd

Jag ber om ursäkt för min frånvaro, jag har varit på upptäcksfärd.

Bland annat har jag upptäckt att jag bara är 21 år vilket jag tenderar att glömma ibland. Inuti mig bor nämligen en liten, liten, gammal gubbe. Hästpojken Pontus upptäckte detta en gång på fyllan och skrek "Du har skägg i själen Alex!" Jag antar att han hade sett igenom hela min förklädnad. Nu ska jag i alla fall vara 21 ett tag till tänkte jag.

Har även upptäckt att livet är rakt igenom orättvist, folk kan ta sin jävla karma och sticka upp den någonstans för livet och döden gör precis som den vill och när man minst anar det. Bland annat igår morse.

V.13

Min syster Emma och hennes vän Moa påskade...

Jag trodde att Emma skulle föreställa Annie Hall men hon var bara en helt vanlig påskgubbe.

Picknickade vid Ramhultafallet och såg en groda.

Pappa invigde våren med att dra fram bilen, lillebror Karl var tvungen att tvätta den. Stackarn.

Där stod han och slet hela eftermiddagen.

Kart han blev förbannad...

Skjöt ett rådjur från köksfönstret.

Tillbaka i stan sprang jag på Hampus som hade den bästa "to-do-listan"

Och Maja som jobbar på sin nya image; minielefantmördaren