Sömnapné

Jag försöker ta livet av mig när jag sover. Kanske är det mitt undermedvetna som hatar mig, kanske vill den bara mitt egna bästa men jag slutar hur som helst andas så fort jag somnat. Sömnapné kallas det visst. Ibland märker jag av det själv, vaknar panikslagen och kippar efter andan. Eller vaknar av ett vansinnesskrik som alltid visar sig vara mitt eget. Ibland märker inte jag av det men peronen bredvid. På morgnarna brukar de inte vara där, de sov på soffan istället och så förklarar dem hur jag slutat att andas i flera minuter för att sedan ge ifrån ett vrål när jag väl fått luft igen. "Som en flodhäst som håller på att dö" förklarade någon. Ska jag gå till doktorn nu? Få en syrgasmask? Som någon gammal tjock rökare?

Sedan borde jag inte skriva om sånt här nu när jag är singel. Så jag kanske ska förtydliga att det inte alltid är så. Bara när jag är stressad och sådär. Så om du vill sova med mig är det helt lugnt. Så länge du får mig att slappna av innan jag somnar. Ok?