Hannes och danstjejer

När jag var tolv år flyttade Hannes in i huset mitt emot. Hannes var ett år äldre och från stan, Hannes stal min flickvän och jag avskydde honom mer än någon annan. Sedan åkte vi till fjällen tillsammans och blev bästa vänner, började dansa breakdance tillsammans på dansskolan som vår andra granne ägde. Jag slutade efter några veckor eftersom vi bodde så trångt att jag aldrig hade rum nog att öva på, Hannes däremot hade stora parkettgolv och blev bäst i Sverige nästan. Och en dokusåpakändis i ett år.

Igår träffades vi igen första gången på länge och Hannes tog med mig in i Scandinavium där partille cup hade någon slags ledarfest. Det var bland det märkligaste jag sett, som en sjunkande finlandsfärja ungefär. På scen står Erik Grönnågonting som vann idol för något år sedan(?) och sjunger rockcovers medan de fyra steriotypa bakgrundsdanstjejerna vickar sina små stjärtar till den internationella skaran handbollstränares stora förtjusning. Och danstjejernas lika steriotypa danstjejsmammor som bara älskar att se sina sexiga små döttrar göra allt det där som de sedan länge blivit för slappa och hängiga för att själva göra. Danstjejerna kommer sedan i sin tur förfalla, föda nya små danstjejer och stå där och skrika sig hesa av upphetsning. Som någon slags incestiös och ärftlig åkomma.