Ett blogginlägg om att inte ha någon fantasi, att drömma om Pernilla Wahlgren och vara en fjolla

Mina ord håller på att ta slut igen...eller så har jag fått någon form av integritet. Eller kan det till och med vara så att mitt liv har blivit lite mer personligt, fått lite mer substans, lite mer värde. Nej. Jag har bara förlorat fantasin. Däremot drömde jag något i morse som var allt annat än fantasilöst:

Mitt gamla barndomshem i Sätila hade byggts om till en stor lyxvilla där min vän Nisse satt och väntade på mig. Jag anlände efter ett tag i pappas röda Ferrari som jag sedan tappade bort nycklarna till, i ren panik letade jag och Nisse igenom hela huset som av ren djävulskap blivit helt utan lyse. Tillslut gav jag upp, tjuvstartade bilen och kraschade den i ett dike. Tillbaka i huset igen frågade jag Pernilla Wahlgren som satt i vårat   vardagsrum hur hennes brors bröllop hade varit, hon berättade mycket och länge om hur fantastiskt generös och trevlig hennes bror är innan Måns Zelmerlöw avbröt henne och de återgick till sändning. 

Ute i trädgården stod nu min kusin och min syssling och slog volter ifrån det lilla berget som stack fram ur skogen. Jag klättrade upp på den kalla stenen som plötsligt  sköt upp hundratals meter upp i luften. Där satt jag med viss svindel och tittade ut över Bohuslän medan Håkan Hellström sjöng en svensk version på "Girl from Ipanema". Berget blev en byggnad och från den lilla lägenheten jag nu satt i såg jag hur himlen förvandlades till ett fyrverkeri, jag har aldrig sett något så vackert... och världen gick under.

Vid frukostbordet skrev jag ner drömmen mer i detalj, Rachel sa att jag var en fjolla. Jag kunde inte riktigt motivera motsatsen.