Från den första ton man tar som musiker kommer folk att ha en åsikt om vem man låter som.  Det är så klart därför bra popmusik går rakt in, den är en del av något större. Och människor definierar din musik utifrån sina egna erfarenheter, vad annars? På Uppsalatiden trodde vi att spelade punk, postrock, symfonirock. Våra polare sa att vi lät som ett sämre Cure, våra föräldrar var glada att vi förvaltade Creedencearvet så väl. Själv avfärdar jag tyvärr ibland musik med argumentet att det är för likt någonting annat men det är också precis det som behövs för att jag ska älska något direkt. När jag hörde världens bästa låt för första gången (jag var tretton) fick jag en märklig känsla: Fast allting var helt nytt för mig, rösten, texten, hade jag hört varenda ton förut. Det hade jag så klart också, på ett sätt: det var ju Bowies egen, överlägsna version av  My Way. Så kan bra konst uppstå, man tar tavlan man gillar och målar om den med sina egna färger.