Papphammar

Jag ska försöka redogöra för vilka praktiska och psykologistiska problem man kan konfronteras med när man ska repa som gitarrist. Vi gitarrister är oftast lite förvirrade i situationer som rör sladdar som ska kopplas ihop och apparater som ska kopplas in i högtalarsystem. Om man utöver gitarrtjänst också har ansvar för datorer och ljudkort men plus detta extra ansvar också har långt hår så kan det hela sluta i att man struttar runt som en blind tupp som letar efter hönorna. Man går och rotar i väskor och lådor efter sladdar men man ser inte så bra för håret är i vägen. Sladden trasslar in sig i gitarren som välter mikrofonstativet på datorn som inte faller i marken utan räddas av en trummis. Senare konstateras att sladden från datorn inte räcker till mixern och då måste man flytta på antingen mixern eller trumset. Då har man inte börjat stämma gitarren som ligger inlindad bakom sladdar och staplade trumlådor. När man väl har kommit lite överrens med sin Papphammar-roll så är man så skakis att man behöver en repöl men den ligger i väskan bakom pryllådan som man antagligen bara kommer att välta med sin dubbelhalsade gitarr om man inte kunde ställa den ifrån sig men då tappar keyboardkillen tålamodet och går på toa. Efter det börjar man irritera dom andra med att spela alldeles för högt och jobbigt utan att någon har bett om det. Men man strävar vidare mot ögonblicket då feedbacken bär tonen in i det eviga vibratot. Då trummisen lyder din minsta vridning och då tiden står still. Detta går att åstadkomma med en sladd och en stärkare. Vilket gör upplägget för denna bloggpost överflödig. Tackåhejconnyray.

/b