Lisa Gansky om the Mesh eller hur det ofta är smartare att ha tillgång till något än att äga det.

Inget har varit så deppigt gulligt sedan Cloetta-apan på 90-talet. Kolla på fler filmer i serien här.

Flighten mellan New York och San Francisco är drygt 6 timmar. Nästan som att åka till Europa, alltså, minus spektaklet som flygbolag alltid ställer till med när det vankas atlantflygning. För mig innebar den här resan min första kontakt med flygbolaget Virgin America. Jag hade hört ryktena, visst. Jag visste att Anomaly hade flera fingrar med i spelet. Men nu fick jag alltså uppleva det på riktigt. 

Det bor tilläggas att mina flighter var rejält försenade i båda riktningarna. Att man får betala for väskor, mat, sprit och underhållning som hos andra flygbolag. Att jag satt i mitten av en tre-rad båda sträckorna. Ändå är det min bästa flygupplevelse någonsin.

Jag har någon gång skrivit om att jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att skriva skyltar. Efter att ha kryssat mellan meddelanden som Drop it like it's hot (bagagelämningen), While impressive, if your bag doesn't fit here you have to check it och Flying to the windy city doesn't blow anymore (ett erbjudande om billiga resor till Chicago) är jag ännu mer övertygad. Bra skyltar, till både form och text, är the shit. 

Men Virgin är inte bara bra på att formulera sig. Allt, från de rymskeppsliknande blå lamporna i planet till de helt normala människorna i personalen (som inte pratar flygvardinnespråk) till underhållningssystemet som fungerar (!!) är bara helt otroligt bra. DET är en "snackis" (uuuh, vad jag hatar det ordet). DET är en viral kampanj. DET är kommunikation som ger effekt. 

Och nu insåg jag precis hur branschskadad jag är när jag tänkte Hur tävlar Anomaly med det här? För det gör de inte. Och om de gör det så vinner de inte. För en riktigt bra jäkla skylt har ingen chans mot en snubbe som kläcker ägg i en dunjacka eller en trappa som låter när man går på den. På gott och ont. 

Genom att gå in på hemlosabanners.se kan du ocksa ta hand om en en banner och hjälpa Stadsmissionen att nå ut till fler. Gört!

Nu är jag tillbaka från fyra dagar i San Francisco. Förutom isvindar och konstant spöregn var det en utmärkt liten semester. Här kommer några tips om vad man bör göra och bör låta bli om man funderar på att åka dit. 

Ja. Klättra upp för alla trappor till Telegraph Hill och kolla på utsikten. Det är värt det. 

Nej. Packa inte Converse som enda par dagskor om väderprognosen lovar spöregn.

Ja. Ta med shoppingpengar. På en yta som minsta definitionen av Stockholm City finns alla stora varuhus (inklusive Barney's), alla lyxmärken och det bästa H&M jag någonsin har besökt. Den som sa att San Fran bara är vintage och små gulliga butiker ljög. Jättemycket. 

Nej. Bo inte på Hotel des Arts. Det låter kul i teorin, men konsthotell är bara små och fula egentligen. 

Ja. Gå till Aquarium of the Bay, även om du inte har småbarn. Där finns nämligen förutom sjöstjärnor och leopardhajar en väldigt social rocka som gör konster och som man kan klappa. Helt fascinerande. 

Nej. Smuggla inte in Four Loko i karaokerummet. Öl räcker bra. 

Ja. Chinatown ar helt värdelöst i New York, men i San Fran är det fantastiskt fint. Röda lyktor hänger mellan turkosa hus och drakar slingrar sig runt lyktstolparna. 

Nej. Försök inte säga att droger är bra. Jag har aldrig sett så många utslagna och hemlösa människor på så liten yta. Det är så himla lätt att tycka att hippiekultur är charmigt tills man ser konsekvenserna. 

Ja. Området Mission är hajpat, men det är så trevligt som folk säger. Mat, öl, böcker och vintage. Tänk Kreuzberg i Berlin, snarare än USA. 

Nej. Tro inte att du kommer att få gå på en bar som saknar biljardbord, darttavla och skäggiga snubbar i North Face-fleece. Eller att nämnda bar kommer att låta dig stanna längre än till halv 2. 

Ja. Å andra sidan kommer du att ha väldigt trevligt så länge det varar. 

Ja. Skaffa en karta över bussar, spårvagnar och tunnelbana. 

Nej. Stan är inte liten till ytan och man kan inte gå överallt. Och man hittar antagligen ingen taxi. 

Ja. Titta. Bara titta. Det är helt sjukt vackert, överallt. 

Kanske är det att vintern aldrig tar slut (här heller). Kanske är det att man börjar vänja sig vid gula taxibilar och att man kan köpa öl i delin och att killen vill halalvagnen kallar en "darling" fem gången under en vanlig beställning. Eller så har man bara varit borta ett tag. Hur som helst har jag fått en släng av hemlängtan på senaste tiden. Det är inte akut jag-kastar-mig-på-planet-känsla, mer som ett sentimentalt pirr i magen när jag tänker på såna här saker: 

Aprileftermiddag på Garbergs kl 16.23 när ett mail från Sara säger Fredagsvinet är framdukat!

Brioche med aprikosmarmelad på Bakverket

Sitta på Redpipe en hel förmiddag och äta små små chokladbitar samtidigt som Tobias regisserar Pugh Rogefeldt i studion

Att sitta i trappan på Adamsky en fredag kl 22.42 och veta att man känner alla som kommer in genom dörren och få ett plastglas med rödvin av Sebbe för att ölen redan har tagit slut

Jobba-sent-mat från En Ful och En Gul. Räkorna! 

Spontanfest på vår balkong med jättemånga filtar och ljuslyktor som blåser ut hela tiden men vi sitter ute ändå för det ser ju varmt ut

Att sitta på en bänk på Berghs och inse att de 25 personerna som sitter mitt emot  faktiskt lyssnar på det man säger

När Jenny kommer upp från Malmö över helgen och vi går på bio som övergår i öl som övergår i middag

Att åka till Malmö över helgen och upprepa ovanstående

Komma hem till mamma och pappa en fredagskväll mitt i vintern och få kött och bearnaisesås och rödvin och ost

Gegga ner hela köket med blomjord och nya penséer

Att sitta på bryggan på Torö efter bastun

Att sjunga lite för angeläget på K Karaoke

Ta Djurgårdsfärjan över till Grönan och köpa åkband

Att sätta upp en inbjudan till någons födelsedagsfest på tavlan i hallen som verkligen inte är en anslagstavla egentligen

Ta bussen ut till Lilla Essingen och bli bjuden på cava och middag hos Ulrika

Sitta på Babylon med Eric när plötsligt alla man känner dyker upp med sina cyklar

Läsa DN i soffan med Vinterstudion bakgrunden

Micrad lunchlåda på en filt på Mosebacke

Utsikter i ordningen Garbergs, hemma på balkongen, landet, hemma på balkongen. Ni får ursäkta det hämningslösa frossandet i svensk-sommar-porr. Men man får göra det ibland. 

Imorgon åker jag som sagt till San Franciso några dagar. Det är inte Stockholm, men det blir nog fint i alla fall. Kommer tillbaka på tisdag, vi hörs då!

Clara Lidström, mer känd som Underbara Clara, är en av mina favoritbloggare. Vi har absolut ingenting gemensamt. Hon är en gift, kristen 24-åring som är nybliven mamma och bor i ett hus på landet i Västerbotten. Hon gillar allt som jag inte har tålamod till: fynda på loppis, koka sylt, sy gardiner och arrangera blommor. Men hon ar lätt en av Sveriges klokaste människor, och det skiner igenom i vartenda inlägg hon skriver.

Idag skriver hon något som träffade alldeles extra i maggropen på mig, kanske för att jag för första gången har något gemensamt med denna fantastiska människa. Det handlar om att ta ut glädje i förskott. Här kan man läsa det i sin helhet.

Jag är precis likadan, fast jag har nog aldrig tänkt på det. Det är som en liten maskin inne i mig jobbar heltid for att generera känslor av att allt bara kommer att bli bättre. Så fort jag får minsta lilla antydan till att något kul ska hända målar jag upp fantasibilder av hur otroligt det kommer att bli. Semestrar, nya jobb, en brief, ett förhållande, en klänning, en middag eller en kopp kaffe: allt som inte har hänt än kommer att bli det bästa någonsin. 95 % av gångerna stämmer det inte. Ärligt talat har jag nog inte varit riktigt genomglad sedan någon blöt kväll i Paris 2004. Men det verkar inte påverka glädjemaskinen alls. Då har den redan gått vidare till något annat grymt som antagligen aldrig kommer att hända.

Saker som jag tar ut glädje i förskott för just nu:

- Att jag ska få besöka min blivande favoritstad San Francisco om två dagar

- Att min mamma kommer hit om två veckor

- Att vi kommer att producera en jättefin kampanj de närmsta veckorna

- Att jag någon gång i framtiden kommer att flytta tillbaka till Stockholm och starta en byrå med alla mina favoritmänniskor

- Att det om några veckor kommer att bli varmare väder och jag kommer att få tillbringa min första vår och sommar i Central Park.

Jag inser hur spånigt det här låter. Vuxna intelligenta människor ska vara lite stukade och bittra för att vara intressanta. Jag är nog inte så intressant. Men jag är i alla fall jätteglad över att Lauren har tacofest kväll. Det kommer nog bli min bästa tacofest någonsin. 

Ingen med internetuppkoppling kan ju ha missat Margareta Sandstedts felräkning i riksdagen förra veckan. Mycket roligt. Men ännu roligare är SVT Gävleborgs bevakning av det hela. Läs exempelvis SD:s pressekreterares korrigering här eller kolla på Sandstedts egen korrigering här. 

Jag vet inte vem journalistgeniet på SVT Gävleborg är, det står inget namn under artikeln, men om detta på något sätt når dig: Du har den bästa torra humorn jag någonsin har stött på och jag vill vara din bästa kompis. 

Men. Jag undrar fortfarande vad energisatsningen faktiskt kostar. 4000 miljarder euro, kronor, vad? (400 000 euro ar det så klart inte, det är ju som en större 2:a i Stockholms innerstad eller en städskrubb här på Manhattan) Aftonbladet rätar ut frågetecknen här. Och för den som vill fördjupa sig lite kan man läsa mer på EU-bloggen här. 

Sandstedt har alltså rätt, eller typ rätt. Jag vete 17 vad den här energistrategin är för någonting, men jag är enormt besviken på att något jag har skrattat åt i flera dagar inte var så kul i alla fall. Lite kul, men inte jätte. Och att SVT-jounalisten kanske inte har världens bästa torra humor, utan bara lite lagom okritiskt publicerade SD:s rättelse. 

Deppigt.