Tre torsdagstankar

1. Har ni tänkt på att fika är backslag för kaffe? Tydligen uppfanns det av knallarna i Västergötland. Jag har alltid varit lite avundsjuk på parisarna för deras verslens. Och så har vi det själva. Tack Wikipedia!

2. Telefonsamtal hört på röda linjen mellan Zinkensdamm och Slussen idag vid lunchtid:

"Du låna hojen och sabba den. Jag ska ha mina stålar imorgon! (tystnad) Jag skiter väl i om din käring är sjuk! Jag skiter i det! (tystnad) Nu är det så här. Du har hållt på och jiddrat om det här i fyra-fem månader. Imorrn ska jag ha mina stålar. Annars skickar jag Danne och Draken".

Jag borde nog ha tyckt att det var lite obehagligt, särskilt som det kom från en man med väldigt många tatueringar och en tröja med trycket Hell Wheels. Men Danne och Draken? På allvar?!

3. Idag har Sandra utförsäljning av "minst halva sin garderob" på Beyond Retro vid Zinkensdamm. Är du en kvinna som är det allra minsta intresserad av kläder, skor, väskor, jackor, hårspännen och annat fint till pangpriser, rekommenderar jag starkt ett besök. Är du en man som känner en sådan kvinna är rekommendationen densamma.

18.30, Beyond Retro, Brännkyrkagatan 82

En hyllning till

För en tag sedan skrev jag ett inlägg om en grupp människor jag älskar: tonåringar. Nu kom jag på att en till karatär förtjänar minst samma kärleksfulla uppskattning; Den Svenska Tanten.

Den Svenska Tanten dyker ofta upp i TV-program som Antikrundan eller i publiken till allsköns helgunderhållning av typen Let's Dance. Hon har en självskriven roll i varje svensk kvalitetsfilm. Och hon åker ofta hiss upp till Gondolen, som av en händelse ligger i samma trapphus som vårt kontor. Därför får jag ett par gånger om dagen chansen att studera henne ingående.

Den Svenska Tanten kommer inte från Stockholm, men hon är här lite då och då för att hälsa på sina barn och barnbarn. Då tar hon med sig en gammal vännina eller sin man (som ibland är Den Svenska Farbrorn, men ofta bara en tråkig gubbe) på tjusig restaurang. Rundlagd med praktisk kort frisyr, rejäl handväska och knallfärgade capribyxor är hon odelat positiv till denna upplevelse. Stockholm är ju en så fantastisk stad! Så vackert! Och visst regnar det småspik över Slussen just idag, men har man kläder efter väder löser sig det mesta. Samma regler gäller för sommarstugan där man "visst får plats med alla barn och barnbarn, det är ju 84 kvadrat i två plan!" eller mjölken som har gått ut men ändå inte är spilld för då passar den ju så bra till pannkaka.

Som lite cynisk storstadsbo är det lätt att avfärda Den Svenska Tantens positiva livssyn som naivitet eller till och med dumhet, men då har man inte förstått henne fullt ut. Gadlyntheten beror nämligen på att hon är så genuint trygg i sig själv. Den Svenska Tanten är personen man vill ha med sig till en öde ö eller när Dr Evil vill sänka ner en i en bassäng full av hungriga parayor. Hon vet att det löser sig, eftersom HON är den som löser det.

Det är bara att lyssna på P3 Dokumentär för att få det bevisat. I varje program finns ett antal erfarna gubbar, hårdkokta poliser, grävande journalister, brottslingar som inte förstod bättre och en Svensk Tant. Men vem är det som först kryper fram bakom disken på banken i Ösmo när kulorna har slutat vina och pysslar om kollegor och kunder med kaffe, filtar och vänliga ord? Vem förstår offrens rädsla och förlåter samtidigt gärningsmännnens frustration eftersom "ingen ju i alla fall blev skadad"? Ja, inte är det den grävande journalisten i alla fall.

Om Den Svenska Tanten fick bestämma mer i samhället skulle vi få betydligt mer gjort och dessutom ha trevligare på vägen. Glaset är faktiskt halvfullt, sommarstugan tillräckligt stor och man får rätta magen efter matsäcken. Som består av ordentligt inplastade smörgåsar, kaffe och termos med mjölk vid sidan av och hembakta kanelbullar.

När jag var på maskerad i första klass skulle alla klä ut sig till det man ville bli när man blev stor. Jag kom som flygvärdinna. Min kompis Anna kom som tant. Oj vad rätt hon hade.

Hjälp!

Jag ska ha en föreläsning/workshop/samtal/vara-i-klassrummet-med-26-vuxna-människor-som-tror-att-jag-kan-lära-dem-något på Handels på måndag. Det ska handla om planning och reklambranschen i allmänhet.

Om du är student, vad skulle du vilja veta? Hur skulle du vilja att upplägget var?

Om du är reklamare som brukar föreläsa, har du några bra tips? Case, övningar, interaktionsformer?

Jag har gjort det här ungefär 45 gånger tidigare. Men på något sätt blir jag bara mer osäker ju äldre jag blir. Jag vet inte ens vad som är bra reklam längre. Usch.

Förresten, angående SD:s reklamfilm: Jag har inte så mycket att tillägga till debatten. TV4 gör rätt i att inte visa skiten. Olle har rätt i att man som reklamare/producent inte kan hävda att man "bara gör ett jobb". DDB och Försvarsmakten gör rätt i att rasa över att deras manér stjäls. Dagens Media och Resumé gjorde rätt i att visa den.

Jag blev förvånad över att den var så explicit. Jag hade nog förväntat mig något mer i stil med SD:s EU-vals affischer med blonda barn på en grusväg som äter smultron på strå. Om man ska försöka se det positivt är det ju från och med nu helt omöjligt att säga att man röstar på SD och inte är rasist.

Det sorgliga i det hela är att om valdeltagandet i invandrartäta områden steg till nivån i områden där de flesta är svenskfödda, skulle SD inte ha en chans att komma in i riksdagen. DÄR har vi en kommuniktionsutmaning av rang.

En fredagsspaning

Det sägs att en mycket vanlig mardröm hos unga vuxna är att man tappar tänderna. Enligt en inte helt pålitlig artikel i Aftonbladet betyder det att en positiv förändring är att vänta.  Jag undrar om den här drömmen har blivit vanligare de senaste åren. Något dramtiskt har i alla fall hänt inom tandvården.

När jag var barn innebar att "borsta tänderna" precis just det. Man borstade i två minuter med en tandborste från Konsum och Aquafreshs randiga tandkräm. 20 år senare kan jag inte gå till tandläkaren en enda gång utan att komma ut med en ny rekommendation om en pryl som är absolut nödvändig om jag ska klara mig till 30 med tänderna i behåll.

Jag ska borsta tänderna med Tepes mjukaste tandborste och pro-emaljtandkräm. Detta ska följas upp med tandtråd (bak i munnen), soft-picks (mellan framtänderna), tungskrapa och flourskölj. Måltider bör avrundas med tandvänliga tuggummin men absolut inte ätas en timme innan eller efter tandborstning (som inte är tandborstning, utan hela processen ovan). 

Till saken hör att jag hittills i mitt liv inte har haft ett enda hål. Eller något annat tandproblem heller, för den delen. Min kollega Sara anar korruption och misstänker att tandläkarna får provision av ondsinta storbolag för att sälja på patienterna svindyra små tandstickor. Jag vet inte vad jag ska tro, och hostar lydigt upp ytterligare 160 kronor på Apoteket som av en händelse ligger dörr i dörr med tandläkarpraktiken.

Idag ska jag och mina tänder gå på Popaganda. Festivalvädret lovar isvindar och eventuellt regn, men med så här bra bokningar måste man gå ändå. Här är en liten lista för alla er som inte kan komma. Den kommer att göra helgen, jag lovar!

Peppaganda

Varsågod, en tidsresa.

Året är 2002. Min chef Jocke har precis börjat jobba som projektledare på Garbergs (som vid denna tidpunkt var en del av det beryktade Audumbla Group). Nyss rekryterad från webbyrån WISE ska Jocke bidra med intressanta tankar och strategier för detta nya och spännande medium. Det går inte riktigt som han har tänkt sig, vilket föranleder detta mail, som till min stora lycka finns sparat. Läs och njut. Allt var inte bättre förr. Och i vissa aspekter har mycket lite förändrats.

We are all workers

Jag har sopat till Levi's ganska många gånger i den här bloggen. Jag har tyckt att det är så synd att ett fantastiskt varumärke slösar bort både tid och pengar på helt oansenlig mainstream-reklam. Och så kommer det nu. Motbeviset.

Wieden+Kennedy har fått göra det de gör allra bäst; berätta historier. Resultatet är We are all workers, en plattform där Levi's får chansen att återknyta till sitt arv som all american arbetskläder, och ta med det in i framtiden. För som alla vet, är det rätt få som grovjobbar i sina jeans nuförtiden.

Kampanjen i sig är lite complicado. Den som orkar kan försöka reda ut det hela med det här pressmeddelandet från Levi's. Är det Go forth eller Ready to work eller We are all workers som är själva grejen? Jag vet inte. Men det kvittar, det kommer att lösa sig.

Jag bir hursomhelst alldeles lycklig över det smarta i den här strategin. Levi's har länge försökt (och misslyckats) med att vara "lite mode", sådär som alla andra. Nu har man äntligen fattat att man inte är mode; man är jobb. Och även om kobojsen och stålverksarbetarna är borta finns det en massa människor som jobbar, och de jobbar ofta i jeans. Att hylla den moderna, kreativa arbetaren är ett genidrag.

Rent konkret börjar kampanjen med att Levi's tar tag i en gammal avsomnad stad i Pennsylvania, som i princip har stått still sedan stålverket stängde i mitten på 80-talet. Med en helt overklig borgmästare, sköna människor och en fet pengapåse från Levi's ska Braddock, PA, bli en modern arbetarstad. Analogin med Levi's egen varumärkesresa är strålande.

Projektet dokumenteras genom filmer. På den här sajten kan man dessutom följa en massa olika påhitt Levi's sysslar med. 

(Just nu vill inte Djungetrummans filmgrej funka, men här är trailern till det hela.)

Jag tycker att det här känns väldigt spännande. Frågan är: Hur får de spridning på det? Hur blir det interaktivt? Hur får de det att angå mig? Och hade det inte varit bättre att göra en lång dokumentär och visa den på typ Sundance?

Hembakat surdegsbröd, ekologiska livsmedel och cykel som transportmedel.

"En trendig livvstil som ger Miljöpartiet medvind".

Så inleddes ABC:s reportage om de senaste opinionssiffrorna från Stockholmområdet. SvD hänger på idag och förklarar Miljöpartiets framgångar med något de kallar Sex & the Broccoli-effekten. Ledaren i SvD:

"För den där stockholmstjejen mellan 18 och 29 ter sig Maria Wetterstrand säkert som en tilltalande förebild man gärna lägger en röst på. Men det är därmed inte säkert att man känner till Yvonne Ruwaidas vilja att stoppa Förbifart Stockholm, instifta en normkritisk myndighet eller för all del MP i Stockholms läns önskan om att återinföra t-banevagnar med mobilförbud."

Journalister gillar att vara fräna när det gäller stockholmarnas politiska åsikter. Förra valet myntades begreppet Stureplans-centern. Alltså människor som röstade på Centerpartiet och bidrog till ett regeringsbyte, men som ändå inte riktigt räknas. Människor som bor i Stockholm klumpas gång på gång ihop till trendängsliga, okunniga fladdermöss, som följer vilken färgstark person som helst mot allt från sopsortering till rasbiologiska institut.

Ännu värre är det naturligtvis om stockholmaren ifråga är en kvinna mellan 18 och 29. Då är det helt uteslutet att hennes ställningstagande bygger på ideologisk övertygelse eller politiska sakfrågor. Det handlar om trend, eller möjligtvis om att man ser Maria Wetterstrand som en mysig storasyster (att hon skulle vara en kompetent politiker är inget kvinnan mellan 18 och 29 har möjlighet att avgöra). Kvinnan mellan 18 och 29 vet inte att Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm. Och om hon visste det skulle hon säkert inte begripa vad det innebar.

Pensionären i inre Norrland däremot, han anses ha gott fog för att rösta på det han vill. Han har en bra bild av världen omkring honom och väljer efter eget huvud och rationella argument.

Jag har tre gigantiska problem med det här.

1. Trender är bra. Självklart röstar folk på det som ligger i tiden. På tidigt 1900-tal slet folk ihjäl sig för slavlöner och nekades utbildning och ordentliga hus. Socialdemokraterna blev då ett trendigt parti. Idag har vi en planet som håller på att gå åt skogen och en situation där kvinnor sliter minst lika mycket som män för en bråkdel av lönen och makten. Det partiet som kan ta tag i det blir således trendligt. Ps till lokaljournalister:  De som köper surdegsbröd är inte samma människor som röstar på Miljöpartiet. Det är medelålders män med god inkomst som röstar borgeligt. 

2. Stockholm är Sveriges begåvningsreserv. Stockholmarna har högst utbildning, högst inkomst, mest komplexa arbetsuppgifter, mest mångkultur och mest vana att vara bland folk. Alltså borde vi vara hyfsat kompetenta att hantera politisk information.

3. Och viktigast av allt: Sist jag kollade hade vi allmän rösträtt för kvinnor och män över 18 år. Journalisterna på ABC eller SvD får gärna driva på förslaget om grundlagsändring för att undanta stockholmare i allmänhet och kvinnliga stockholmare i synnerhet från den regeln. Om inte det verkar lockande, föreslår jag en något mindre raljant bevakning av en av Sveriges största väljargrupper.

Dagens nu-är-det-nog-dags-för-elvakaffe

Det finns inget som stör folk som jobbar med reklam så mycket som "viraler". Uttrycket, fenomenet, de så ofta misslyckade försöken att skapa dem.

Med viral menas oftast en film som produceras av ett varumärke som hoppas att filmen ska få spridning på nätet. Det är alltså inte en definition av ett resultat, utan en intention. Vilket är varför det ofta blir så larvigt. Det enda en genomsnittlig viral lyckas med är att visa beställarens och/eller skaparnas extremt dåliga koll på vad som är intressant på internet.

Det finns undantag. Precis som det finns bra och dåliga reklamfilmer och hemsidor och bilar och kanelbullar finns det bra och dåliga viraler. (Jag har i flera år försökt undvika det här ordet, eftersom jag tycker att det används felaktitigt, men nu får jag bara ta och ge mig.)

Det intressanta med viraler är att det, till skillnad från mycket annat, inte är en fråga om bedömning eller ens tycke och smak. Viralens kvalité står att läsa med stora siffror längst ner i högra hörnet.

Den senaste bra viralen är den här, där Roger Federer servar bort en flaska från en killes huvud.

Till och med en viraltrött människa som jag måste nog erkänna att det här är ovanligt bra. Dels försöker de inte tönta till det genom att dölja ansändaren. Dels har de lyckats ovanligt bra med att få karaktärerna och situationen att kännas trovärdig, även fast det såklart är noggrant regisserat. I förlängningen är det en elegant uppvisning i kundpsykologi från reklambyråns sida.

Gilette måste vara en riktigt hopplös kund. Jag tror ärligt talat att inget varumärke gör så dålig reklam till vardags. Men genom att få in en rolig idé vid sidan av den "riktiga" produktionen lyckas man göra något åt det. Förhoppningsvis visar det här för någon hotshot på Gilette att man kan tjäna på att ta ett nytt grepp ibland. Antagligen inte. Är det någon som inte vet vad som har miljontals views på Youtube är det generellt hotshots på företag med gigantiska reklambudgetar.

Men jag får i alla fall lite lättare att stå ut med världen om Federer servar flaskor av folks huvuden istället för att stirra in i kameran och stryka sig över hakan.

Boktips

Jag fick äran att boktipsa på fina Jessicas blogg Ord och inga visor. Jag gjorde en kanon och kalkon. Om du funderar på vad du ska läsa de sista sommarveckorna hittar du dem här.

Sen en stilla undran inför helgen: varför så tyst i kommentarsfältet? Jag vet att ni är här, det ser jag på statistiken. Fler än vanligt, till och med. Så vad beror tysnaden på? Skriver jag för lite, för mycket, för tråkigt, för självklart? Är det något du vill ha mer eller mindre av? Berätta!

Kompetens är det viktigaste. Därför är det dumt att kvotera in män hela tiden.

Så förklarade Anna Carrfors Bråkenhielm varför hon är för kvotering av kvinnor till styrelser och ledningsgrupper. Jag har hört lite delade meningar om hennes sommarprat, men jag tycker att det var jättebra.

En annan grej Anna tog upp har jag själv funderat mycket på. Det är idén om att kvinnor inte hjälper varandra. Det börjar redan i dagisåldern när man får reda på att tjejer inte kan leka tre, fortsätter i skolan med att tjejer är elakare mot varandra än killar och snackar mer skit, eskalerar in i arbetslivet där det sägs att kvinnliga ledare vill vara själva på sin post och sätter käppar i hjulet för andra som vill fram.

Anna tycker inte att det här stämmer. Jag håller med. Jag har harvat omkring i den här branschen och dess byråer, skolor, jurys och fester i drygt fyra år. Innan dess kanske tio år av extrajobb på dagis, skoaffärer, skidskolor, tjejtidningar och försäkringsmäklare. Jag har träffat folk som är mer eller mindre trevliga och mer eller mindre bra på sitt jobb. Men jag har fortfarande inte träffat kvinnan som medvetet eller omedvetet hindrar andra kvinnor från att lyckas.  

Det ger mig kalla kårar. Könsmaktsstrukturerna är så intrikata att det finns ett svar på alla undantag. Hur man än gör är det kvinnan som är skurken. Usch. Men ju fler som bevisar motsatsen, desto större är möjligheterna att ändra på sånt trams.

Här är några exempel på framgångsrika kvinnor som har hjälpt mig att lyckas. Levande bevis på att det är skitsnack att tjejer inte kan leka tre. Tack för att ni finns.

Mamma Mia, gudmor Marie, faster Barbro, Christina och Margareta, moster Josse, Sandra Beijer, CIlla Beckeström, Jenny Trobeck, Ulrika Karlberg, Lotta Mårlind, Malin von Werder, Johanna Reis, Rebecka Osvald, Karin Ahlgren, Bea Sztanska, Annika Witkowska, Maria Olofsson, Malin Åsbrink, Anna Ohlsson, Charlotte Lundquist, Anna Alfonzetti, Josephine Fahlstedt, Digge Zetterberg, Bon-Hee Nilsson, Michaela Pålsson, Lotta Lundgren, Jessica Thorelius, Anna Qvennerstedt, Sofia Strömberg, Hilda Carlsson, Hanna Björk, Petra Albrektsson, Emmeli Österdahl, Anna Romson, Pia Grahn-Brikell, Anna Serner, Amanda Koutra, Jessica Bjurström, Therese Thelin, Filippa Hansson, Emma Ledent, Maria Lundh, Anna Holck-Claussen, Daria Mazey, Kristina Lindholm, Christina Karlsson, Livia Moore. För att bara nämna några.