Västra hamnen

Marrakesh av Reeperbahn i Casablanca 1983. 

Sitter i det sprillans nya tv-huset i västra hamnen och planerar kommande musikprogram. Whiteboardtavlan är ny(stulen) och börjar redan få lite färg. Uppspelt över några av namnen. Hoppas på att de går i lås. Fortfarande kartonger och skruvljud var man än går, men utsikten genom de helsidestäckande fönstren är fantastisk: Industrier, parkeringsgarage och den inre bassängen. Lyssnar på Eastern Sounds av Yusef Lateef på Spotify men tänker på Shadowplay med Joy Division varje gång jag tittar ut. Jag vet att jag romantiserar det smutsiga Manchester sent 70-tal, men jag kan inte låta bli, särskilt inte när det är ett lätt duggregn som bäddar in oss. Läser recensionerna av Reeperbahns återsläppta skivor innan jag läser dagens Stockholmsnatt i SVD. Har fortfarande svårt för sång på svenska kommer jag på, även om undantagen är rätt många. Att Isak Sundström i Pascal skulle låta lite som som Olle Ljungström kan jag greppa, men jag har inga problem med att lyssna på svensk text med Pascal. Snarare tvärtom. Jag håller dem som ett av sveriges bästa band. Med Olle kan ibland bli alldeles för mycket. Svårt för Reeperbahn också, men jag ska ge dem en chans till. De är ju trots allt en del av den svenska musikhistorien, liksom programmet Casablanca som de spelade Marrakesh i 1983. Vårt program kommer nog bli bättre på många sätt, det kan jag nog säga, men jag tror inte det kommer vara lika viktigt. Lite som jag känner inför Reeperbahn och Pascal. 

/ Mikael Nordlander.