Vrindavan. Indien

I förra veckan var jag i Indien och filmade en musikvideo för Noonie Bao. Jag gjorde videon tillsammans med Niek Meul från bandet Das Pop. Så här gick det till:


I måndags begav vi oss från Arlanda och efter ett flygbyte i Instanbul flög vi vidare till Indien och New Delhi. Men någon storstad var inte planen på vår resa.



På flygplatsen mötte vår chaufför upp oss och fyra timmar senare efter bilkörning på de kanske inte mest underhållna vägarna så var vi framme vid Vrindavan. En stad men ungefär samma invånarantal som Falun men med väldiga olikheter som min barndomsstad. Vi checkar in på vårt hotell och hittar vid toaletten den kluriga uppfinningen "vattenspruta" som man kan starta efter att man gjort sitt. Toapapper är en lyxvara.

Efter några timmars sömn så beger vi oss ut på stan. Kor går lösa på gatorna (precis som man hört) och apor klättrar på fasaderna. Vi tar en cykeltaxi och hamnar i de små gatorna runt just Banke Bihari temple. Vi möter folk som är röda och blå i ansiktet men det är två dagar kvar till själva festivaldagen så det är gott om tid att gå runt och inte bli nerdränkta av färg. Trodde vi. Känner hur ett moln av färg träffar min nacke och ner på min kamera. Festivalen har börjat. Resten av dagen spelar vi in några synkscener med Noonie medan folk är överlyckliga av festivalens början. Och speciellt genom att stryka färg i våra ansikten. Det är bara att ge sig ann.

Vridavan är en väldigt fattig stad men det som slår mig är hur alla ändå är väldigt lyckliga trots att de kanske bara äger kläderna som de har på kroppen. Kanske aldrig har duschat. Kanske aldrig kommer att vara ute på w w w. Första dagen är fantastisk. Det är t-shirt väder, vi hänger med lokalbefolkningen, filmar och äter en fantastisk middag. Indisk mat I love u.



Andra dagen. Dagen före dopparedagen. Dagen före festivalens klimax. Vi tar en Tuk Tuk, ett trehulad fordon som är en blandning av en motorcykel och bil, till ett av stadens alla tempel. Rent livsfarlig fordon. Vi kommer inte långt innan vi täcks av färg. Stadens invånare får man väl säga älskar att täcka in oss i färg, låta oss få vara med på deras firande av sommaren. Vi flyr in på templet som är förbjudet att kasta färg i. Vi är i en frizoon ett tag. Där utanför är det krig. Det känns som det i alla fall. Efter en lunch inne i tempel smiter vi ut bakvägen och åker den kanske mest livsfarliga resan med en Tuk Tuk till ett nytt tempel vid stadens flod. Det går snabbt, snabbt mellan små gränder, signalhornet används i princip non stop för att uppmärksamma andra fordon att vi kommer. De andra fordona gör detsamma och det uppstår ändå ett visst sätt av flow. Vi kommer fram levande och vi kommer tillbaka levande. Templet vid floden var fint. En hel båt stannade framför oss och alla personerna i båten steg av bara för att låta sig fotograferas med oss och önska oss en Happy Holi.




Väl tillbaka på hotellet träffar vi den Indiska fotografen Anirban Brahma som säger att han ska besöka Banke Bihari temple för att det kommer, som han säger, vara omöjligt att vara där på morgondagens festivaldag. Jag och Niek bestämmer oss för att följa med. Anirban avråder Noonie att följa med. Som västerländsk kvinna är man väldigt utsatt där och tidigare under dagen hade en finsk kvinna fått sina kläder avslitna av hormonstinna män. Det är tyvärr den bistra sanningen med den här festivalen att det stundtals är en obehaglig stämning även om de flesta bara vill en väl. Vi åker till templet och från nu så är allt som händer kanske det galnaste jag någonsin upplevt och jag ser allt genom linsen på kameran. Nåt annat går inte. Templet är täckt i ett moln av färg. Och där inne är det packat med folk som alla hetsar varandra. På ena sidan av lokalen öppnas då och då ett drapperi där en gud visas. Förbjuden att fota. Men när draperiet öppnas så skriker alla. Alla kastar färg. Ber. Det är som en rockkonsert. Vi är där kanske en timme innan vi bestämmer oss för att gå till hotellet. Jag har ett lager av färgpigment över hela kroppen och kameran, som trots min platsinpackning, har ett lager färg den med. Kommer den ens att fungera i framtiden efter den här prövningen?




Under festivaldagen. Den 8:e mars. Så stannar vi inne. Utanför är det en krigszoon. Vi har våra vakter på hotellet som inte släpper in folk. Vi står vid murarna och tittar ut i sann feg västerländsk stil. Men vår färgfestival är slut. Tidigt nästa morgon åker vi till New Delhi.



I New Delhi träffar vi en "Tok Tok" chaufför som blir vår guide för dagen. Han visar oss marknader där lokalbefolkningen går till och han kör. Ja han kör som idiot. Jag sitter i baksätet på Tok Tok, med öppna sidor på bilen, och ser hur han kryssar ut på motsatt körriktning. Han kryssar mellan mötande bilar och in på rätt sidan igen. Han kör mellan bilar, kör sånär kanten av vägen att skulle bilen bara det minsta skaka till så skulle vi köra av vägen. Jag vet inte om det är den här resan som ger mig så fruktansvärd huvudvärk att jag sen spyr. När vi varit på marknaden och Noonie och Niek köpt allt från kryddor till sjalar så möter vi upp vår chaufför utanför igen. Han röker gräs och erbjuder mig ett blås: You take. Its gonna be like we flying. Men jag tackar nej, hoppas att jag överlever min resa tillbaka med honom till hotellet. Det gör jag och min indienresa börjar ta slut.  
        

Noonie Bao - About to tell

Och här är samma video på youtube. Trevlig måndag!