Namnförvirring
Något som slagit mig på sistone är att folk kallar mig för hästpojken, som att det skulle vara en person. Att jag skulle ha valt att kalla mig själv för hästpojken. Att jag vid 27 års ålder satte mig ner och tänkte att jag var trött på att heta Martin och att jag ville heta hästpojken istället.
Att jag är helt dum i huvudet.
Nej. Hästpojken är ett band. En tragik som vi alla måste dela. Jag och Adam och Pontus och Matti och Nico och Oscar är alla hästpojken.
Däremot är Moneybrother Anders Wendin. Han valde att byta namn nån gång i 30 års åldern. Och det kan man ju förstå. I och med att Moneybrother låter coolt alltså.
Steely Dan ska tydligen ha haft samma problem som vi. Vet i och för sig inget om det bandet förutom att det heter just Steely Dan. Men Adam sa att det var ett probem för dem, och att de var ledsna för det. Och det kan man ju förstå. Det var väl nån stackars sångare som helt plötsligt fick finna sig i att ha världens porrfilmsnamn, vilket tar mig tillbaka till början av inlägget. Hästpojken skulle ju nämligen också kunna vara en porrfilmsskådis. En Svensk porrskådis med pytteliten snopp. Sådär som i gangsterfilmer; att man har ett ironiskt smeknamn.
Så ni förstår mitt dilemma.
Skriv in din personliga information här bredvid, eller logga in med ditt facebook-konto med hjälp av knappen här under.
Annars kan du skapa ett Gravatar-konto för att visa din användarbild på alla bloggar med stöd för Gravatar.
Helena
2010-02-06 16:30K. Det jag mest ogillar och anledningen till att jag kanske började försvara mig är väl också någonstans för att jag tycker att det är lite fult att använda sin kreativa talang för att indirekt höja eller sänka människor. Självklart får alla skapa vad dom vill!!! Det kan ingen annan påverka. Men när man sedan använder det man har skapat som en "maktkommunikation". Då kan jag tycka att det blir psykiskt påfrestande i längden, samt att man tar sig själv på väldigt stort allvar... Så som man göra för att vilja att den där människan ska känna just den där känslan som jag indirekt outar, utan att tilltala personen. Sen är det lika fel att ta åt sig av sådant, för just nu kan jag inte känna att jag har någon större respekt för människor som inte ens kan bemöta mig. Det är sammanhanget och kommunikationen som är fel.
Vem har sagt att en persons ord är en sanning? För att dom ligger i en plastförpackning och producerade i ett visst antal ex? Skulle orden vara mer sanna då eller väga mer än mina ord och mitt liv? Och den som jag är? Jag har aldrig förstått det. Det är precis som att det är viktigare att vara kreativ än att leva, det gör mig irriterad.
Helena
2010-02-06 15:51K: Svar två är också, för att många människor tar ett kontrollgrepp på mig, analyserar mig osv men behandlar mig illa. Ringer inte och reder ut problem, säger förlåt eller frågar om dom undrar något. Utan just antar och hittar på. Hade jag haft en mailkontakt, telefonkontakt or what ever med alla som lägger sig i mitt liv, så hade jag inte behövt försvara mig som jag gör nu. Eller som jag har gjort offentligt ett tag nu. Jag hatar det, ogillar det till 100 procent. Jag ogillar när människor som inte ens har träffat mig, bara sitter i grupp och analyserar min personlighet och mitt liv. Sen inte kan bemöta mig utan flikar in saker de tror, eller vill ha svar på manipulativt i andras bloggar. Va fan är det liksom? Det leder bara till att jag får sitta och ha en lång försvarskampanj osv... Nej, ni vet inte hur jag tänker för ni har inte frågat. Det är väl aldrig någon som har tagit hänsyn till min integritet eller mitt liv... Utan folk vill bara föda en offentlig fiktiv värld där allt ska vara hemligt, men inget är ändå hemligt förutom för mig... Kul... jättekul..
Helena
2010-02-06 15:36För att du ska förstå allvaret K.
Om andra kan säga saker om mig och påstå saker som inte är sanna, eller anta osv sen sprida det. Då kan jag förklara hur jag har känt av det.
Detta kallas väl att förklara sig, typ självförsvar som alltid... Inget jag på långa vägar vill fortsätta med.
Helena
2010-02-03 10:15Jag förstår att min kommentar har misstolkats.. Det är inte så kul att röra mig bland "folk" på vissa ställen när man är hotad. Det var min poäng. Inte att musiker skulle bli sura... För det jag ville få fram var att man lätt känner sig ovälkommen när privata saker blir offentliga. Vilket alltså inte har något med musiker eller med annan musik att göra. OK? Snarare bara fly för att slippa problem.
Linn Franzén
2010-02-02 22:38Haahhaha. Jo, tack. Jag vet att folk misstar dig för att vara Hästpojken. Tittade på en intervju med dig på youtube, så kom min klasskompis '' Det där där jävla Hästpojken igen?! Han är ju helt värdelös''.
Jag tycker ju själv att det egentligen är ett skitbra namn på ett band.
Helena
2010-02-01 17:59Ja, det här med svensk musik... Jag lyssnade mycket på Money Brothers första platta 2003, kommer ihåg att jag blev så glad av den! Sen bara glömde jag bort den, vet inte varför. 2004, rätt kul år så många konserter som jag såg och 2005. Sen kom 2006, det var året då jag slutade lyssna på svenska musik. Det var inget jag bestämde utan det skedde omedvetet.. Jag slutade även med att lyssna på radio. Drog all svensk musik över en kam... Förpestade Stockholm där alla kände alla, samma människor överallt... Klubbar, jag ville bort från dom.. Året efter var musik bara en plåga, jag gick inte på en konsert om inte nog tvingade med mig. Såg jag något band var det i London, Köpenhamn, eller Frankrike... Eller på någon festival...
Det var inte förens i somras som jag började lyssna på p3 igen. Det är ju inte det att jag inte tycker om svenska band.. Men så kan det gå om man hamnar fel med musik, detta tror jag var mitt självförsvar och flykt för att skapa en egen värld där jag kunde andas, av personliga skäl. Rätt sorgligt när jag såhär i efterhand kommer till insikt med mitt beteende... Flykt den eviga flykten..
Kommentera
Din e-post kommer inte visas.