Text och foto: Frida Svensson
När jag öppnar dörren till lägenheten spelas en ljudslinga med viskningar och förvrängda röster. Jag ska träffa Maran som är mitt uppe i inspelningen av Projekt X, ett ljudexperiment i podcastformat. Någon skriker från vardagsrummet att de bara ska byta om innan intervjun, för att de vill komma i stämning. Det växtklädda rummet är fullt av mikrofoner, sladdar och annan inspelningsutrustning och intas av samtliga medlemmar i gruppen. En frasig ljusblå klänning drar mot golvet. Ett par solglasögon rispar mot en bokhylla. Under en svart påse göms ett huvud med tunga andetag.
Maran består av Maja Widell, Moa Hallgren och Jonna Ljunggren. De träffades 2011 på Skara Skolscen och har sedan dess jobbat ihop och turnerat nationellt med scenkonstföreställningar. Deras senaste projekt var föreställningen Monster, som spelades förra vintern. En föreställning med utgångspunkt i femininitet och monstret inom oss själva. Hur känslor och kropp kan utvecklas till skräck för både personen själv och för andra runt omkring. Den hade en grund i diskussionen kring normer för hur en kvinna förväntas bete sig och vad som ligger bortom den mallen.
Vi sätter oss i en blodröd soffa för att prata mer om Marans nystartade projekt, Projekt X. Det är ett ljudexperiment som de ser som ett koncept. Något som de vill testa och se om det fungerar. De beskriver innehållet som verklighetsbaserad skräckfiktion, med podcast som medie. Grunden till ett avsnitt ligger i att de intervjuar en person som har en självupplevd spökhistoria att berätta. I avsnittet de arbetar med när vi gör denna intervju utspelar sig spökhistorien på en skola som ligger belägen i ett gammalt tingshus. Under en fest på skolan tappade den berättande personen bort sin partner. Hon började leta i det gamla tingshuset och sökandet tog henne ända upp på vinden.
– Det vi har gjort kan en se som ett skelett. En stomme som vi ska måla med ljud. I berättelsen befinner sig personen i tre olika rum. I logen, på stora scen och på vinden. Vi tar beskrivningen och gör den tydligare genom att skapa de rummen med olika ljud. Hur skulle rummen kunna låta? Hur kan det där mörkret som fanns där kännas och hur kan vi få ut det i ljud? Vi visar inte bilderna i fysisk form, utan vi försöker skapa dem inne i våra huvuden. Hjärnan är vår scen.
Enligt Maran finns det flera fördelar med podcast och ljudverk som medie framför scenkonst. Det skapade verket består på ett helt annat sätt. En föreställning är här och nu och trots att den går att filma trycker de på att det inte är samma sak att se den i efterhand. Ett ljudverk, däremot, är samma ljudverk överallt och hela tiden. Det är lyssnaren själv som sätter det i en ny kontext.
– Lyssnaren kan få en individuell upplevelse där den får komma in i en värld när den själv känner för det. Det behöver inte vara på någon specifik tid, utan kan ske när en helst vill uppleva saker. Det blir också en introvert upplevelse på ett sätt som inte kräver ansträngning av den som lyssnar. Ska jag gå på en föreställning finns det alltid risk att jag känner ”ah jag orkar inte riktigt, jag är inte på humör idag”. Jag kanske har mensvärk eller vad som helst. Jag vill inte gå men så går jag ändå, för att jag har biljett. Det behöver en inte göra här.
Skräcktemat hänger kvar i gruppen från scenkonstföreställningen Monster. Maran beskriver det som skönt att få stanna kvar vid ett tema och få forska i det istället för att skynda vidare till nästa ämne. Genom att ha möjlighet att gotta sig i ett tema finns det vissa redskap och verktyg som återkommer. De menar att det kan vara lättare att vara kreativ när man blir lite begränsad. Om ramarna existerar och är tydliga kan vilken konstform som helst appliceras.
Under samtalet inser trion att de pratar mycket om skräck, men menar att det inte är skräcken som är deras primära sak. Gruppen drivs av att just de tre vill arbeta konstnärligt och göra roliga saker tillsammans. Tidigare var politisk påverkanskonst en stor del av deras skapande och även om det fortfarande finns med i deras sätt att tänka så är Projekt X inte sprunget ur det syftet. De menar att själva mediet också har en påverkan på syftet.
– Står en på scen så är det så himla tydligt. En person är så mycket kropp. Bara genom att vara hela sin kropp, och vad den gör, så är det ett slags statement. Nu så är det ett annat format, men det finns så klart fortfarande en politisk dimension. Bara att det är tre unga personer som är ”kvinnor” som gör saker som de tycker är kul ihop, är på ett sätt politiskt laddat. Sen om en väljer att visa det i sin konst eller inte, det är olika.
Den förändrade riktningen av fokuset har skapat en helt annan lust hos dem. Den politiska grund som tidigare föreställningar har haft är något som har varit viktigt för dem, något de har gjort för att de har velat lyfta skeva maktförhållanden i samhället och ifrågasätta dem. Samtidigt har det fört med sig en viss låsning. De känner en tröttsamhet över de regler och förväntningar som finns, speciellt vad gäller kvinnor, på att saker ska betyda något, vara otroligt bra och genomarbetade på alla sätt. De har gjort allt det där och med det tappat sin lust. De är överens om att de ska göra det de själva vill och just nu har det blivit det här ljudexperimentet.
Med en önskan om att Projekt X ska ge lyssnarna gåshud hoppas Maran att folk kommer höra av sig med sina egna spökhistorier till dem, och med det avslutar vi vårt samtal. Under tiden vi har pratat har ljusinsläppet i rummet blivit mindre och mindre. Klänningarna har knäppts upp och sittdynorna i sammet har börjat klia av mänsklig värme. En krypande känsla hänger med mig ut ur lägenheten. Det knäppande ljudet av lysrören som tänds i trapphuset snabbar på mina steg.
För att lyssna på Projekt X, håll koll på maranscenkonst.se och Marans Instagramkonto @maranscenkonst. Projekt X görs i samarbete med ljudkonstnären Joar Hallgren.
