Sofia Åberg läser Dan Gemeinharts roman Sannare än sant – en bok om att rymma hemifrån där den enda ledtråden huvudpersonen lämnat efter sig är en haikudikt.

Tolvårige Mark bär på ett gammaldags fickur med buktat glas som han fått i present av sin farfar, bergsklättraren. En klocka Mark älskade tills han började hata tiden – och hur den rinner ut. Mark är döende i cancer. Han vet allt om att vara arg och allt om människors medömkan. Nu är han redo att ge upp. Han är trött på sin kropp, på ensamheten som är sjukdomens ensamhet, på orättvisan som är svår att försonas med. Därför tar han med sig sin hund och rymmer hemifrån, för att ta sig till Mount Rainer. Mark tänker bestiga berget, eller kanske dö: ”att dö, att leva – det är en sådan röra alltihop”. Det enda han lämnar efter sig är en haikudikt som ett hemligt meddelande till sin bästa vän Jessie.

”Ingen av oss går oskadd genom tillvaron. Men vi tar oss igenom livet. Hela tiden”

Dan Gemeinharts roman Sannare än sant har liknats vid John Greens Förr eller senare exploderar jag fast för den yngre läsarkretsen, men kan likaväl läsas av en äldre publik. Här finns något allmänmänskligt. Som Mark resonerar vid ett tillfälle: livet är hårt och varför ska alla låtsas som att det inte är det?

Och så är det ju. Ingen av oss går oskadd genom tillvaron. Men vi tar oss igenom livet. Hela tiden. Och att dö vet vi ännu inget om.

Sannare än sant (2016) är utgiven på Berghs, i översättning av Kersti Wittbom.