Sofia Åberg har läst Jag håller tiden av Åsa Grennvall och slås av hur hon inte väjer för det onda och hur begreppet tid påminner en om att man konstant är i rörelse.

Relationen mellan ett barn och dess föräldrar är en relation på ojämlika premisser. Den vuxne har alltid makten, och därför också ett ansvar att ge barnet bekräftelse, närhet och grundtrygghet. Så vad händer med det barn som inte får villkorslös kärlek? Som inte får någonting alls? Vad händer med den personens existensberättigande?

Denna skevhet och brist är något som Åsa Grennvall tidigare skildrat i serieromanen Deras ryggar luktade så gott (2014), som bygger på hennes erfarenhet av att växa upp med föräldrar som försummat henne emotionellt. I Jag håller tiden är jagpersonen vuxen och har en egen familj. Kanske, tänker hon, finns en chans att lappa ihop relationen till sin frånvarande pappa. För nu har hon ju egna barn, och barnbarn måste han väl ändå vara intresserad av, eller?

”Hon tar sig an det mörkaste med en trösterik krasshet och humor”

Grennvall väjer inte för det som gör ont, ofta med hjälp av svart humor. Hon tar sig an det mörkaste med en trösterik krasshet och humor och låter till slut sin huvudperson landa i insikten att det finns sorger som en måste leva med. Som att en definitiv förlust kan vara att föredra framför de ständiga förluster som kommer av att jaga efter någons uppmärksamhet och inte få den.

Att hålla tiden är också att hålla i sitt eget liv. Begreppet tid påminner om att just tiden går och att en rör sig från det som var, till det som är. En bättre plats.

Jag håller tiden (2016) är utgiven på Syster förlag.