Det finns mycket att säga om Makthaverskan. De spelar i dur men sjunger om mörker och har ända sedan starten blivit ofrivilligt jämförda med Broder Daniel – trots att de myntat sin egen genre. Vi har snackat med Hugo Randulv om dödspopen, framtiden och fredagens spelning på Pustervik.

Hej Hugo! Hur behandlar livet dig idag?
– Bra! Ska precis lunch med morsan, så det är gött.

Ska vi bara ta det här med dödspop en sista gång och röja det ur vägen. Vad är dödspop? Är det någon som egentligen vet?
– Jag vet inte. Alltså, jag har fan inget bra svar på detta. Dödspop var något vi snackade om i början. Det var det vi skrev på Myspace, när man skulle beskriva vilken typ av musik man kör. Och typ när någon frågade. Jag har inte hört det nån annanstans och vet egentligen inte vad det är, men nu har vi ju sagt att vi är det. Då får vi väl vara det, tänker jag.

Och VAD är det här med Makthaverskan och Broder Daniel? Tycker du att det finns det någon sanning i den liknelsen eller är det bara en bred generalisering, för att båda är från Göteborg och spelar lite svart och svårt?
– Jag tycker det är en jättebred generalisering. Visst har vi lyssnat på bandet och alltid tyckt att de gör bra musik, men inte direkt studerat och apat efter. Det är inte alls någonting vi har haft i åtanke. Det finns likheter, men att klumpa ihop oss tycker jag är lite slappt. Nu är det väl mest lite tröttsamt, att dras med det.  Vi har inte riktigt pratat om vilket band vi skulle vilja likna oss vid annars, jag tror inte heller att det finns något. Vi vill bara låta som oss själva – men så säger väl alla. Det är nog lättare att prata om vad vi inte vill låta som. Känns lite douchigt att outa någon här, men det vi inte vill är att det ska låta mesigt och tillrättalagt.

Det här med att sjunga ärliga, mörka texter till en glad melodi, är också väldigt befriande. Alltid väldigt befriande när människor överhuvudtaget vågar vända på mörka stenen och prata om vad de hittar. Är det något ni reflekterar över att ni gör?
– Nej, inte direkt. Det är liksom inte några mästerplaner vi haft, det är bara sådana vi är. Känns helt enkelt inte så roligt att spela långsamma, mörka, ångestlåtar.  Jag tror också att när man spelar, så hör man inte låtarna på samma sätt som när lyssnar. När jag spelar tänker jag inte alls på att det är mörkt och deppigt.

”Vi vill inte vara ett sånt band som kommer med en ny fräck produkt varje gång”

Jag känner inte heller något mörker och får inga som helst glorifierande tankar om döden, utan blir mer pirrig och typ sugen på hyss när jag hör er musik – kanske har det att göra med någon sorts känsla av oräddhet som infinner sig. Finns det någon känsla ni vill förmedla genom musiken?
– Ja men det finns det absolut, har lite svårt att sätta ord på den bara. När man står och spelar så märker man ganska snabbt om man känner den känslan och når dit man vill, men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den. De är typ en känsla av lekfullhet men också melankoli, på samma gång – typ kontrasten mellan de två. Det är väl egentligen också den närmsta definitionen av dödspop. Ofta känner vi ganska direkt ifall vi hittar den.

Nu har ni lyckats hålla det vid liv i snart tio år, dessutom de tio mest stökiga åren, och med samma struktur (nästan) hela tiden. Hur lyckas man med det?
– Ja, vi började spela tillsammans när vi va 15, 16 år, sedan dess har vi bara kört på. Det borde ju egentligen ha dött ut, och det hade absolut kunnat göra det men Makthaverskan har helt enkelt varit så viktigt för oss att vi inte lagt ner. Det har aldrig funnits nån plan på vad vi ska göra, utan vi har helt enkelt bara fortsatt spela.

Det är också imponerande att ni, trots livets svängar lyckas producera samma typ av musik hela vägen. Många band byter ju ”sound” som en pågående process under åren, just för att saker förändras och då gör även musiken det. Har era liv stått still eller har ni mer distans mellan livet och musiken?
– Nä, det har verkligen inte stått still. Det är bara så det låter när vi spelar ihop. Det känns dumt att ändra nåt vi tycker är bra bara för att folk förväntar sig det. Att folk tänker: ny skiva = nytt sound, som att när vi släpper nytt ska det vara Makthaverskan 2.0. Vi vill inte vara ett sånt band som kommer med en ny fräck produkt varje gång. Vi kör på det som är gött, helt enkelt. Det betyder inte nödvändigtvis att man är en tråkig människa som inte utvecklas, utan bara att man håller på med någonting bra. Vi tänker såhär: om man inte tröttnar på det, så är det gött på riktigt.

”Svennejippo och tredagars på Ullevi känns inte alls kompatibelt med det vi vill”

Har läst att ni inte har några ambitioner och bara kör, vilket är så jävla befriande, Har också förstått att ni tror det är därför det gått så bra? Borde fler göra så? bara köra.
– Ambitioner har vi ju, vi bryr oss om det vi gör, men vi har inte någon strävan om att bli något mer än det vi är. Vi siktar inte mot att typ att bli ”upptäckta” av någon. Även om Makthaverskan är en väldigt stor del av livet, så gör man ju annat också. Man vaknar inte direkt och tänker på hur nästa nya hit till Makthaverskan ska låta. Det har heller aldrig funnits någon diskussion om hur vi ska göra och vart vi ska nå, utan vi har bara kört det som känns bra för stunden. Sen har vi också blivit lite curlade och bortskämda under tiden, vilket också gjort att det har fungerat för oss. Vi kanske inte borde ge några tips men visst är det ett gott förhållningssätt, så jo visst.

Men har du aldrig funderat typ på hur det skulle vara att turnera världen runt eller ha årliga konserter på Ullevi som ”Göteborgslegender”? Är det så klyschigt att resan verkligen är målet?
– Jag känner faktiskt mest avsmak för den biten. Vi hade nog lagt ner hellre än att bli nästa Håkan Hellström. Inget ont mot honom och hans musik, men svennejippo och tredagars på Ullevi känns inte alls kompatibelt med det vi vill.

Det här med USA förresten, hur gick det?
– Det gick både bra och dåligt. De gick bra för det va roligt och dåligt för vi förlorade mycket pengar. Det var mycket krångel med få arbetsvisum och vi fick ställa in första veckan av turnén efter att vi blev strandade i Wien. Det var nån som sagt att det var lättare att få visum där, typ att de hade kortare handläggningstid eller nån skit. Men det var det ju inte.

Ska ni tillbaka?
– Vi vill det, men det är ett jävla meck. Vem vet. Förhoppningsvis.

Men alltså, har ni ingen framtidsbild? Kan du föreställa dig ett garage i förorten, där ni som gråhåriga gubbar och tanter sjunger ut om döden?
– Jag vet faktiskt inte. Vi hade inte ens planerat att finnas nu. Det fanns liksom ingen tanke om att turnera i USA heller. Framtidsplanerna är lika jävla grumliga som de alltid varit. De finns ingen plan mer än att vi ska börja repa in lite nya låtar. Förhoppningsvis tar det inte lika lång tid till nästa skiva som det gjort tidigare.

När kommer den då?
– Kanske kommer de ingenting, kanske nästa år, ingen vet.

Det finns så mycket mer att fråga, vi kör snabba fem: Vad är tanken bakom omslagen? Svinsnygga!
– Visst är dom! Irma har målat allihopa. Vi märkte direkt att det kändes rätt och bestämde att vi kör på detta. Det känns bra – klockrent och eget. Alla är helt överens om att det kommer fortsätta så.

Hur kul blir det på Pustervik på fredag?
– Jävligt kul! Länge sen vi körde en större spelning i Göteborg, så det blir kul.

Hur mycket gillar du att stå på scen?
– Inte alls. Jag tycker inte det minsta om att stå på scen, hatar hela den grejen med att folk förväntar sig en show.

Är du nervös?
– Ja!

Vad kan vi vänta oss? Gammalt nytt?
– Ni kan vänta er mycket nytt och lite gammalt också.