Syntrecept

Samuel, jag och Stefan sitter i studion och lägger syntar. Det fullkomligen sprutar synt här inne.

Saker jag vill ha i ett syntljud:

Rymd.
Reverb.
Universum.
Fåglar.
Rörelse.
Elefanter.
Toner.
Solsystem.
Svart materia.
Kärlek.
Drömmar.
Troll.
Skogsväsen.
Häxkonst.
Sorl.
White noise.
MGMT.

Stefan är försvunnen

På locket av min laptop, vid sidan av konvolutet till Gay Icon (skivan inte personen) låg en lapp från Stefan. "Jag drog! / S". Så nu är det bara att börja leta. Jag ska inte göra misstaget som alla andra gör, och börja leta där jag tror att han är, dvs i studion. Nix nej. Här har ni en kille som lärt sig genom livet gång. Jag ska börja leta på sista stället först. Så många gånger man svurit över att man inte gjorde det. "Nej, nycklarna var inte inte på spiken i hallen", två timmar senare, "Ja, men här var dom ju! På vinden I VHS Konvolutet till Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren!". Så nu ska jag ringa hans flickvän Sara i Stockholm och grina desperat. "Stefan är försvunnen! Har han flytt hem till dig i Stockholm!? Inte!? Jag hittar honom ingenstans, han är borta!". Sista utvägen, kanske ni säger? Suckers, säger jag. Kommer hitta Stefan på nolltid.

Nu är det sånt här ni får läsa

Copy + paste

> 19/02/12 16:26
> Matti
> Magnus nya EP, den är ju sjukt bra. OM jag var liiite, liiite tveksam till albumet Svart flagg, så var det för att jag visste att låtarna på Sameblod spelades in samtidigt. Men jag tror jag förstår tanken bättre nu, för det låter inte likadant. Sameblod är mer elektronisk, mer konceptuell än vad albumet är, Svart flagg är en mycket mer fysisk skiva. Även om det kanske bara är skillnaden i mängden reverb släppen emellan som gemene man uppfattar.

Det som gör Magnus så mäktig i musiksverige är att han är en av få som har en tydlig avsändare, en konstnärlig ÖVERGRIPANDE idé (lite som en gång Henrik Bergren, och detta HELT utan de påklistrade konnotationer folk ibland gör dem emellan, det är så mycket som skiljer den åt att man måste lyssna väl kort och otydligt för att hänga upp sig på likheterna: de håller på med helt skilda saker.) Jag ska inte påstå att den överensstämmer med min smak och min övergripande idé (om jag har någon, jag vet inte, inte lika stark och tydlig som Magnus i alla fall) alla gånger, eller tvärtom, att han lyssnar på mig och mina invändningar (även om de är få och små). Då skulle vi ju göra varandras skivor, och så är det ju inte. Men han skiter i allt på samma sätt som jag skiter i allt. Vi hade ett skämt i somras som tangerade det: att man liksom förolämpar någon men klär ut det till en komplimang. Det är den nedrigaste formen av humor kom vi snabbt på och lade ner det experimentet. Jag vill säga det så att han, om han läser det här, förstår att jag menar allvar: han är min idol på många sätt, att jag inte driver eller ironiserar när jag säger det.

Sen hänger vi ju mycket med varandra, och han har turnerat med mig och Nerverna hela hösten och våren. Skönheten och Odjuret. Och det är ju svinroligt, sällan har jag så roligt som med Magnus, men det hör inte dit. Jag skriver det för att jag självklart fattar att det uppstår en rätt saftig jävsituation om jag försöker mig på att recensera honom och det han gör. Men, alltså, det skiter väl jag i egentligen, och han med skulle jag tro.

Han skickade en slaskmix på en ny låt, Ser du mörkret, och den är så fin, värsta hiten. I går kväll svarade jag på det mailet och hade lite invändningar, så där som jag försöker att ha när jag får grejer som inte är helt färdiga, alltså, jag kör Djävulens advokat-grejen. Och nu ångrar jag mig. För det jag invände mot är ju lite helt fel saker, jag blandade ihop det med hur jag ser på min egen musik.

Och egentligen var det det här jag ville säga: Magnus nya, Det definitiva drevet, när den nu kommer, kommer att bli en så jävla bra skiva (av de tre låtar jag hört, halvfärdiga, mind you). Det finns faktiskt inte något likadant: den här hyperkänsliga classic-rockgrejen, helt utan att någon enda stans låta som mansläger och manlig kris, utan liksom tvärsexuell på fullaste allvar, utan att det någonsin blir till en grej eller ett ämne (jmfr The Ark, allt med dem). Vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Tänk när The Cure peakade första gången, The Head On The Door, typ. Så litegrann. Fast på svenska. Och nu, inte 1985 eller när det var. Och det är ändå fel, för det finns inget flum i Magnus låtar, i det avseendet påminner det mycket mer om Uggla när han peakade, långt innan han blev du och elak skämtgubbe med hela svenska folket, typ runt Vittring någonstans. När han gick på magkänsla och magkänslan var liksom en radar som styrde honom förbi dålig smak och plumpheter. Även om Magnus (Ekelund alltså) är både bättre och jämnare än Uggla.

Jaja. Nog om mig.


Det där skrev Matti om mig i går av ingen särskild anledning. Pretty god damn beautiful. Det blir ju presstext av det. Rakt upp och ned. Copy + paste.

Supernova slash svart materia

Jag är svårt bakfull i studion. Euforisk och sorgsen om vartannat. Det är bara jag och Stefan här i dag. På den lilla vägen hit (ca 50 meter) höll jag på att blåsa bort. Det är kaosartad storm på gång. Man märker det på att gångjärn rasslar och tapeterna skallrar. Håller man inte ett stadigt grepp om handtaget så flyger dörren upp på vid gavel när man ska ut och in.
Har lagt sång på en låt som heter Ser du mörkret. Jag vill rigga upp en gigantisk strut och vrida upp volymen till elva, så att världen kan höra. Men  the  world  won't  listen. Det vet man ju. Förbannelse.

Spinal Tap i Kalmar

Sång

Stefan gör en pre-mix på I din famn för att möjliggöra sånginspelning. Jag har bett honom ta på sig hörlurar så att jag inte börjar lägga mig i processen. Råkar alltid börja lägga mig i sånt jag inte förstår mig på när chansen ges. Som när vi nyligen la sång på en annan låt. Då blev två tagningar av tre bra. Stefan skulle klippa ihop en hybrid av dessa och då beordrade jag genast en fikarast till mig själv. Det är en mardröm att vara med och pilla i sin egen sång. Hur ska man själv kunna veta vad som låter bäst. Vad som har bäst känsla och så där. Jag tänker mig bara hur sångare, typ Christian Waltz, Laleh och alla (nästan alla singer/producers), sitter i sina studios och producerar sina egna sånginsatts till leda. Byter ut ord och stavelser. Frossar i sina egna kroppsljud. Kanske det äckligaste jag vet. Det är så fysiskt. Hur som helst, det är svårt att låta bli om man ändå är på plats när det görs. Men om lyxen finns att någon annan kan göra det, som förhoppningsvis tycker om ens sång, så är det det enda alternativet.

Sagt av en vars favoriträtt är märgben och blodkorv.

Post från Glasgow

Underbara Jonna. Ahk-Toong Bay-Bi Covered. Euphoric Heartbreak med James mamma på fotot. Och två armband. Det här gjorde min dag. Sannerligen.

Hallå alla fans

Ett coolt sätt att börja sin morgon på är att röka fimpar. Väldigt inspirerande och inte risigt alls.

Jag känner att arbetsnarkomani är min nya livsstil. Den där känslan av att aldrig vara utvilad. Att man alltid kan hinna med lite till. Göra lite bättre. Det är någonting tilltalande med det tillståndet. Vi är i studion ungefär tio timmar om dagen. När jag inte är det så skriver jag. Dessvärre, för den bloggintresserade, så går det mesta åt till låttexter. Sedan stör det mig att mitt videoredigeringsprogram har pajat. Speciellt som jag faktiskt hade planerat mitt bloggande så minutiöst att det skulle publiceras förinspelade vloggar här dom mest igensmoggade dagarna. Materialet jag sitter på kan jämföras med kattguld. Äkta kattguld. Jag har anställt femhundra supersöta små gruvtroll för att ta itu med problemet. Det borde alltså vara löst när som helst.

Min vän Åsa gjorde en intervju med mig till sin blogg. Av ren välvilja. Den blev bra. Hon ställde intressanta frågor. Läs här.

Ett sken av rosa

Vi har gjort om studion till ett harem. Stefan behövde inspirerande belysning så vi gick till Claes Ohlson och köpte rosa bordslampor och små ljusbollar som vi inrett kontrollrummet med. Väl spenderade pengar.

I dag är tredje dagen här. Det vi hittills hunnit med är att lägga grunden till fyra låtar. Och lite penseldrag av synthmania. Allt går som kalkylerat. Trummorna är uppmickade enligt himlens koordinater i pefekt vinkel mellan måne och sol. Gitarren spelas genom en seriekopplad maskin som tar upp två rum. Basförstärkaren är djupt nedborrad i marken och placerad i  ett tomrum mellan två kontinentalplattor. Texterna är hämtade från pergamentrullar gömda i en kista mellan sömn och verklighet. Sångmikrofonen är dragen vi en åskledare. Jag tror vi har hittat den rätta känsan.

Det kan nog bli nått av det här.