Ur Skyttegraven.

Redan på halvrimmen kan man ana att det är Mikael Wiehe. "Hem igen" heter låten och ligger insprängd bland udda spår med blandade artister på en ny cd till förmån för tidningen Aluma, i sin tur till förmån för Malmös hemlösa.

Det är en fascinerande låt. Fascinerande för mig, vars nyfikenhet på medelålders män aldrig sinar. Den handlar nämligen, med största sannolikhet, om Göran Skytte.

Det är hårda ord, tydliga ord, oförsonliga ord. Tungrots-r:en river mer än vanligt och låter som knaster på en vinylskiva. Mikael Wiehe är arg. På Skytte - hycklaren, skrymtaren, farisén.

Det är han nu inte ensam om. Göran Skytte har länge varit varit ett stående skämt bland oss lite vänsteranstrukna. Senast i söndags fick han statuera som exempel på Vit Kristen Man Som Gillar Pengar i Ann-Charlott Altstadts satirkrönika i Aftonbladet. Skytte är kappvändaren och fingervätaren, proggflöjtisten som blev aktieprofet som blev frälst efter att ha druckit för mycket som började skriva "wow och halleluja" utan ironi i högerkristna Dagen.

Det sensationella är förstås att just Mikael Wiehe sjunger det här just nu. Wiehe och Skytte är barndomsvänner. De växte upp några kvarter från varandra i västra Malmö, lärde sig spela jazz och vara självgoda tillsammans, odlade mustasch tillsammans, drack rödvin tillsammans och pratade - förutsätter jag - om Livet, Döden och Kvinnan tillsammans. Som vuxna män for de regelbundet till Italien tillsammans, där de - förutsätter jag - drack ännu mera rödvin, pratade lite mer om Kvinnan än om Döden och ibland gick bakom knuten och mätte mustasch.

Bildbevis: Wiehe har inte bara varit kompis med Skytte utan också med Frans Sjöström (som vi alla minns från "Stardust" i P2) och Ale Möller (som vi alla minns från "Hönsafötter och gulerötter").

Det var längesen Skytte hoppade av vänstern och Wiehe stannade kvar. Wiehe har haft många tillfällen att göra upp med Skyttes hundraåttiogradersvändningar: när han blev aktieförblindad på åttiotalet, när han blev Svenskans högraste skribent på nittiotalet. Det har han inte gjort. Tvärtom verkar de länge ha hållit ihop trots den ideologiska avgrunden.

I Håkan Lahgers bok "Proggen" (1999) berättar Wiehe att Skytte en gång var hans politiska (läs: socialistiska) mentor - och att samme man trettio år senare också fick Wiehe att sluta kalla sig kommunist. Detta trots att de redan då ställt sig på varsin barrikad. Wiehe säger till intervjuare Lahger att han inte vill prata om Skytte: "[Wiehe] slår ifrån sig och säger att de känt varandra sedan de var tolv år och deras vänskap går inte att rubba."

När Hoola Bandoola återförenats lite då och då under senaste femton åren har Skytte flera gånger hoppat in med sin tvärflöjt. Hans bror Håkan Skytte är rentav medlem i bandet, som under sommaren 2011 gjort ännu en handfull comebackspelningar.

Nånstans har en vänskap, som enligt Skytte i förordet till Wiehes "30 sånger" började 1958 vid en korvkiosk i Slottsstaden, stått pall för orkanerna. Tills nu. Något har fått till och med Mikael Wiehe att tröttna på Göran Skytte. En droppe fick uppenbarligen rödvinsbägaren respektive den heliga graalen att rinna över.

Jag har förstås ingen aning om vad det är som hänt. Jag gissar att det definitiva brottet uppstod när Skytte rakade av sin mustasch, men det är bara en kvalificerad gissning. Inte har jag rätt att få veta heller. Jag kan bara konstatera att det uppenbarligen fanns en gräns också för Mikael Wiehes tålamod.

Bögar som gillar löjliga skor.

Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.

Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolenTes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. "Men", tillade han, "fan ta den som åker till Turkiet".

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar. Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.
För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten - men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina visor ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när "dagen" (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst - den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit "Den underbara resan" (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand
("Blues för Victor Jara")

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern "Balladen om Joe Hill", insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: "Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han".

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl - hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende - "en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår" - eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen - "Ho! Ho! Ho Chi Minh!" - man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt VietnamKändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!("Sången om Stalin")

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
("Rorsmannen")Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: "Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA".)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin ("Malin"?) och Mao ("ciao"?) och Ho Chi Minh ("plockepinn"?).

Det enda exemplet jag känner till - och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop - är Cornelis tolkning av Jaras "A Cuba". Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne - eller ännu hellre hammare och skära - upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen - "som vajande säd ska de bölja över fälten", "jag sått ett frö som ej kan dö" - och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall - och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta - funkar en flöjt.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.

På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
är samma som förut"

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?
Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar - återigen - gjorde "Strejken på Arendal", som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
"Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"

Proggblogg.

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet "Progg på väg". Jag såg den när den gick - liksom jag såg två Hoola-konserter - och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som säjs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtitalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: "Hoola Bandoola Band". Inte Hoola Bandoola, inte Hoola - Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: "Hoola Bandoola Band". Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säjer att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor - Afzelius rättar och kallar sej själv "politisk kommissarie").

Afzelius berättar också att han gjorde femti försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk "Bläckfisken" (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: "Björn - du har gjort en komplett låt". Afzelius blottar den promille ödmjukhet han besatt när han bekänner: "Det var som att vinna på Lotto."

En komisk kuriositet i sammanhanget är att "Bläckfisken" ändå aldrig hamnade på nån Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade fyrtitalistgänget i bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe - som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor - var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson går närmast upp i näsfalsett när han beklagar sej över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: "Det är omänsklet!" (översättning för uppsvenskar: "omänskligt").

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som "lita inte på någon över tretti" en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning, som uppenbarligen var en större issue för honom än befrielsekampen i Latinamerika. Han gnäller mellan tänderna på att han inte får röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören, han lägger ut texten om hur förtvivlat gott det är att suga i sej tjärblandat gift, han minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer. So it goes.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez - dvs. en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays - i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar - och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!

Inte en Harning.

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva "Vad var det jag sa?" på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon - tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:Att skämtet - att en machohanne har en nalle under bordet - nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

"Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!"
("Räven")

Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till dom nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med dom tuffa acnekillarna. Dom sex silverryggarna representerar i Afzelius låt "dom som riskerar sin frihet/ för att dom skriver för livet" och "dom som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid".

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har dom som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket - "Stålbadet" och "Asfåglarna" - som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade - Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor - inte längre finns. Satiren över "Mogadondalen" och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

I en sekvens i satirromanen "En skatteindrivares död" (1980) kommer en delegation svenska byråchefer på avdragsgill studieresa till Singapore. Dom båda yrkeskvinnorna Chichi och Fifi sitter på en bar och diskuterar svenska byråkrater - främst "kommunsekreterare Harald Svendelin från Växjö" - på ett oerhört initierat vis:

- Varför får vi inte möta dom direkt på flygplatsen? Vi kommer ju att ses tillsammans varenda dag i fortsättningen.

- Din mamma (som också är sutenör, bloggarens anm.) påstår att det har med nordbors sociala kontroll att göra, sa Fifi. Ett möte direkt på flygplatsen verkar så planerat. Att istället träffas på en fin bar inne i stan ser mera spontant ut, säger hon. Det är den stora kärleken som slår till.

- Harald Svendelin är som sagt en bra karl, sa Chichi tankfullt. Väldigt renlig. På det viset är han en ovanlig nordbo. Han byter underkläder varenda dag också. Han kommer hit i höst igen. Han säjer att Singapore är mycket trevligare än Bangkok och Kuala Lumpur och Manila.

- Vi borde tacka nej till delegationer som mellanlandar på hemväg från Manila, sa Fifi. Det är rent livsfarligt. Kommer du ihåg den där galopperande mindanaoska gonorrén som hela Scandinavian Trading drabbades av när en sjukvårdsförvaltning var på hemresa?

- Jag har pratat med mamma om det, sa Chichi. Jag vill helst slippa nykterister också. Herregud vilken stank när riksdagens nykterhetsutskott var här förra året. Det verkar som om dom rentav är fysiskt rädda för tvål och vatten.

Ja, på den nivån är det. "Subtilt" är väl knappast nyckelordet, men författarens vällust är ganska smittsam. Han låter sitt alter ego Johan Torberg hålla långa utläggningar om den svenska sjukvårdens fixering vid anustermometrar - enligt honom fick privatläkare "bara göra avdrag för anustermometrar eftersom muntermometrar inte fann i riksskatteverkets register över läkarutensilier" - och hävdar att gamlingar i Östersund stämplats som senildementa för att fylla upp det överdimensionerade sjukhuset.

Jag hör till dom som hävdar att "Röda rummet" är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej påhoppen bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast dom där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så adekvata idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

"Sagan om Bolaget" är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.




Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer "Joho visst det" respektive "JO", medan folket replikerar "Nehej då inte alls det" respektive "Ni pratar så mycket ni".

Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism "so it goes". Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.