För övrigt noterar vi ...

... att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s "Strindberg. Ett liv", hävdar att:

[D]en är mycket bra. [...] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är "Strindberg. Ett liv" mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg - "August" med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg - så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt "hjärteblod" och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra). 

"August" var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. "August" var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i "August" känns ju "Strindberg. Ett liv" i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

SVT:s lajvsändning.

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om "idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934". "Barda" är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget - min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager - men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn - Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt - men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som "vi måste hålla ihop mot svartalferna!" eller "ni bär Bardas öde i era händer!" och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar. 

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Världens åtminstone näst bästa teveserie.

Nuförtiden svarar jag alltid The Wire på frågan om världens bästa teveserie. Jag såg om alla fem säsongerna för inte så längesen och insåg att jag har rätt. Nu har jag dock börjat se om den serie som jag förr om åren angav som den bästa, och insåg att jag hade rätt då också.Matador är ett danskt nationalepos. Det finns ingen svensk motsvarighet, men om man tänker sig något som slår an ett ursvenskt grundackord på samma sätt som Raskens, adderar det mustiga med klassanalysen som i Tre kärlekar, kombinerar det med genomslagskraften hos Hemsöborna och sen häller några liter Astrid Lindgren över anrättningen så är vi nära. 

Danskar älskar Matador. Serien gjordes i tre säsonger 1978-1981 och väcker fortfarande samma salivering hos Jensen som tanken på fedt med løg. Mitt intryck är att det dessutom sipprat ner genom generationerna: svenska åttiotalister har troligen inget som helst förhållande till Hedebyborna eller ens Utvandrarna – serier och filmer som en gång fick landet att stanna upp – medan danskarna vårdar sitt kulturarv. Alternativt tvingar det på de uppväxande.

I den kulturkanon som danska kulturministeriet fastslog 2006, med särskilt betydelsefulla verk från landet som folk förväntas ha särskilt stor koll på, fanns naturligtvis Matador med. Det gjorde två Kim Larsenlåtar också, så kanon säger mer om danskarnas självbild än seriens kvaliteter.

I Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius kommande reportagebok ”Sverige forever in my heart” – en serie lysande reportage om Sverige och/eller flyktingar – försöker han i en text förstå Danmark. Sökandet leder honom till Grundtvig. Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, måste man förklara för svenskar, var själva Urdansken, en sträng teolog och psalmdiktare som dog så tidigt som 1872 och fortfarande sitter som ett fettdrypande kitt mellan danskarna.

Grundtvig grundade folkhögskolorna, där bönderna skaffade sig bildning och blev sig selv nok. Han var med och formulerade den första demokratiska grundlagen i Danmark och lyckades vara rojalist och upprorsman i en och samma person. Å ena sidan respekt mot traditionerna, å andra sidan skepsis mot byråkrater, ämbetsmän och småpåvar. Frågar du vilken Preben eller Gitte som helst så kommer de att beskriva sig själva i likartade termer.

Orrenius missar dock Matador. Matador är inte bara en grundkurs i grundtvigianism, det är i sig en av de viktigaste nycklarna till danskheten. Min mor satt en gång på en påtvingad representationsmiddag med danska kollegor till hennes man. Samtalet flöt trögt på skandinaviska tills en kypare dök upp och min mor högt associerade till Boldt – den servile servitören på Korsbaeks järnvägskrog – varpå danskarna omedelbart slöt henne till sitt hjärta. Kvällen slutade, förutsätter jag, med att kontrakt undertecknades med guldpenna i rent ister.

Matador hade kunnat vara vedervärdig. Det hade kunnat vara ett propagandatal för ett folkkynne, och vi vet att tal om folkkynnen per definition är generaliserande, och vi vet att generaliseringar dels är ohederliga i debatt och dels gör dålig tevedramatik. Med de senaste decenniernas framgångar för Pia Kjærsgaard och det Mikael Wiehe kallar ”pølsefascism” ska man naturligtvis vara försiktig med allt som upphöjer denna påstådda danskhet till en norm och ett ideal.

Men Matador gör sig faktiskt inte till tolk för nån påstådd danskhet. Visst är det en serie om Danmark, väldigt tydligt placerad i en typisk dansk småstad där de flesta karaktärerna är typiskt danskt småborgerliga och till exempel sysslar med grishandel. Visst beskrivs en sorts livshållning, innefattande pilsner och småskalig merkantilism, som eftersträvansvärd, men serien påstår inte att den hållningen är specifikt dansk.

Även om Lise Nørgaard, seriens skapare, och Erik Balling, seriens regissör, har en ljus syn på mänskligheten – Balling gav oss också Olsenbanden (lustigt nog inte med i kulturkanon) – så är de inte blåögda.

Den värld de tecknar är otvetydigt ett klassamhälle och ett patriarkat. Redan i anslaget ser vi hur klädhandlare Arnesen, som gift sig med sin vän överstens dotter, får i uppdrag av sin unga hustru att gå ut med hunden, och hur denna hund sen förpassas neråt i affärsbiträdenas hierarki för att slutligen hamna hos den unge lärlingen Arnold. Strax därpå förstår vi vilket meningslöst liv bankdirektör Varnæs hustru Maude för, med akvarellmålning, bacillskräck och konverserande av sin mans ärvda societetskrets som enda tidsfördriv. Barn och hushåll överlåter hon på sin syster, som i egenskap av ogift jobbar gratis som husfru åt sin svåger.

Men människorna växer och får facetter. Den bortskämda unga fru Arnesen blir ansvarstagande skolfröken, Maude Varnæs får rädda livet på en judisk flykting när kriget är ett faktum och det inte längre går att skylla på påhittade sjukdomar.

De festliga Storm P-karikatyrerna blir människor, människorna blir begripliga. I det ligger Matadors storhet: att den visar upp ett myller av människor och ändå gör var och en av dem relaterbar. Det finns ett samhälle omkring dem som förväntar sig att de ska bete sig si eller så, det finns förväntningar och traditioner och de fungerar inte sällan som koppel och fängsel. Särskilt kvinnorna – och inte minst överklassmadammerna, de som annars brukar skildras som särskilt löjliga preciöser – träder fram i helfigur, projicerade mot en mentalitet som kräver och kväver.

Matador visar alltså att inga människor är monster. Nyckelordet för hela serien är humanism. Hade det verkligen varit Matador som Dansk Folkeparti hade tagit efter, så hade varken Dansk Folkeparti eller dagens Danmark sett ut som det gör.

Frågequiztävlingssvar! Och vinnare!

Likt Monica Dominique i Zick Zack får vi börja med att be om ursäkt. Något blev fel. Quizen skulle ut i cyberrymden exakt 12.00 i tisdags. Jag skrev den dock ett stycke tid innan dess, tryckte ”spara” och gick och la mig. På morgonen insåg jag att rss-flödet tydligen fångar upp också de förinställda inläggen, en funktion som bäst skulle kunna recenseras med ”vanvettig”.

I praktiken spelar det inte någon roll att vissa fick chans att titta på frågorna tidigare än andra – fortfarande är det flest rätt som gäller, och flest rätt kom in senare än så. Men åter igen ber hela quizredaktionen – inklusive Ola Olsson – om ursäkt. Det som inträffade ska inte kunna inträffa. Frågesportens svar på frågorna om frågesport lyder:

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

Svar: Evabritt ”Askonsdagen” Raumert är fullkomligt påhittad. Hade hon funnits så hade hon antagligen tävlat i ämnet påskdagar.

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

Svar: Torbjörn Säfve, för sina sufiska vänner känd som Ali Touba. Han knockades dock av Olof Johansson, för svenska folket känd som ”Mr Boxning” alternativt "Jisen". Ej att förväxla med Centerpartiets argaste ordförande.

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

Svar: Vem vet var? Ej att förväxla med Hur gör djur?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

Svar: På året. Så klart. Detta var den enda fråga (förutom 11) som ingen kunde, vilket gjorde mig chockad. På året – med Björn Hellberg som domare – sändes från Liseberg (så klart) sommaren 1998 och gick ut på att tävlande skulle gissa sig fram till vilka år på nittonhundratalet som olika saker hände.

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

Svar: Söndagsöppet. Programledare var Ulf Larsson, som nog aldrig var gladare än just då, och domare var Arne Nilsson, mest känd som ”domare” (alltså sekundräknare) i Gäster med gester (ett cv som inte direkt imponerar).

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

Svar: Enn Kokk, gift med f.d. talman Birgitta Dahl. För övrigt en fråga som förvånansvärt många kunde: ingen blir gladare än jag över att vetskapen om att en obskyr gammal sosse bloggar om ett dammigt P4-program är common knowledge.

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

Svar: Lennart Hyland. Mer i ämnet här.

8) Vilka var Bell och Bom?

Svar: Att Bell var Fredrik Belfrage är kanske inte att undra på, men varför Ingvar Oldsberg kallades Bom tog det mig många år att få reda på. Åter igen är det Lennart Hyland som är boven i dramat. När Oldsberg var ny på tevesporten kallade Hyland honom ”den där Oldsbom”. Oldsberg var då snabb att kontra med att uppstudsigt kalla nestorn för ”Hyfjäll”. Sen blev de goda vänner, förenade i sina stora intressen: idrott, sprit och rampljus.

Bell & Bom var för övrigt ett lekprogram som gick ut på att folk under en vecka skulle lära sig att t.ex. gå på lina eller rida på delfiner. Ett koncept inte olikt - för att inte säga direkt identiskt - med de Hyland brukade bygga sina program efter.

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

Svar: Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund. Ej att förväxla med Minnesmästarna med Åke Strömmer. Eller Notknäckarna med Carl-Uno och Pekka. Eller Galenskaparna med After Shave.

De tävlande på bilden är till vänster Stellan Sundahl och till höger inte Brolle Jr.

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

Svar: Oscar Jacobson. När jag själv tävlade i sagda program försökte en kvinna komma Härenstam närmare genom att berätta att hennes son, som tävlade i samma program, var ättling i rakt nedstigande led från Oscar Jacobson själv. Härenstam var nog bara måttligt imponerad men höll professionellt god min.

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Svar: 3000 kronor samt en helg på Selma Lagerlöf Quality Hotel & Spa i Sunne (exkl resa). I de tre program jag var med i kunde ingen av oss finalfrågorna. De två första gångerna satsade jag fegast och kom därför vidare. Frågor/svar jag stupade på: den judiska sjuarmade ljusstaken, bödeln i Prag samt en egyptisk dödsgud, son till Ra. (Tretusen kronor täckte bara precis mina resor t/o/r Malmö-Stockholm, vilka man fick betala själv.)

Ett par kommentarer till återkommande (fel)gissningar: ”Sagolika Sverige” var visserligen ett historiskt program med Ingvar Oldsberg, men ingen frågeshow (och fasen vet om det ens visades i SVT?), Peter Pedersen (V) är boxningskunnig och lär ha tävlat i teve i diverse sammanhang, men var inte med i just ämnet proffsboxning i just Tiotusenkronorsfrågan nämnda år. Pedersen är för övrigt inte författare. (Annars är ju Pedersen mest känd för att ha föreslagit byggande av en evighetsmaskin i ett debattprogram.)

Vem blev då den hysteriskt lycklige vinnaren? Föga förvånande, för dem som känner honom: Mattias Boström! Sherlock Holmes-expert, författare till viktiga böcker, förläggare, Wordfeud-stjärna, sudoku-kung och dessutom nörd. Nio rätt av elva möjliga! Boken "Människor som har haft fel" - känd från TV4 - kommer i ett signerat ex - eventuellt till och med signerat av författaren - på posten! Grattis!

Petter Nilsson gissade närmast på fråga 11 (ett grytset från Le Creuset, en spahelg i Sunne och 200 spänn), Tompas helgardering med att svara "Östergötland" på samtliga frågor resulterade i ... låt mig räkna en gång till ... noll rätt.

Så fort jag stökat undan lite andra viktiga grejer (... kommer inte på nåt just nu) så kommer fler ordinare blogginlägg. Kanske om när Hyland lät släpa hem en tvättäkta Lucia från Västindien. Alltså från Sancta Lucia. Har man en så bra ordvits så är det klart att man ska lägga licenspengar på den.

Quizquiz!

Okej, nedan ett gäng frågor om legendariska svenska frågesportprogram. Först öppnade rätta mejlet vinner, lustigt nog, boken "Människor som har haft fel". Svar och vinnare avslöjas på torsdag åttonde december. Kryzza lugnt!

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

8) Vilka var Bell och Bom?

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Det sista får väl betraktas som en utslagsfråga. Den som kommer närmast vinner.

Mejla dina svar till lagomtjock@yahoo.se. Skriv gärna typ "svar på frågesportsquizen" eller dylikt i ämnesraden.

Årets sommarföljetong del 1: Kryss i rutan.

En man med ett skägg-redaktionen har ju som tradition att om somrarna låta alla medlemmarna i redaktionen närläsa en särskilt uppseendeväckande skrift och metodiskt gå igenom den på bloggen (två gånger - Henning Sjöström och Allan Rubin - kan väl räknas som en vana?). I år har turen kommit till boken "Kryss i rutan", skriven av Chris Böhme (ni kan sluta gissa - det ÄR en pseudonym).

Jag tror vi vågar konstatera att "Kryss i rutan" är en ganska obskyr bok. Detta trots att den trycktes i en förstaupplaga på 12 000 ex när den kom 1982. Den erfarne men enligt uppgift nyckfulle förläggaren Kalle Hägglund trodde tydligen starkt på försäljningspotentialen eftersom den utspelar sig på Sveriges Televisions Rapportredaktion: "TV är ett tacksamt ämne", förklarade han för Expressen (9/12 1982).

Personligen hade jag inte blivit förvånad om jag fick veta att 11 999 av böckerna mer eller mindre omedelbart skickades till pappersmassefabriken. Jag har i hela mitt liv bara sett ett fysiskt bevis på att boken alls trycktes. Den ende jag träffat som hört talas om boken - och läst den - är jag själv. Jag är fullkomligt övertygad om att det aldrig blev någon andraupplaga.

Jag stötte själv på boken av en slump, när jag som vanligt satt på Universitetsbiblioteket i Lund och bläddrade i gamla kvällstidningar på mikrofilm, ett lika säkert sätt att få sår på hornhinnan som knepiga kompisar. På jakt efter några artiklar om Alf Robertsons stämning av Expressen - research till min kommande bok "Människor som har haft fel" - landade blicken plötsligt på rubriken "'DET ÄR ÄCKLIGT'". Och framför allt på underrubriken "TV-reportrar vill stämma Lektyr".

Eftersom jag är maniskt intresserad av allt som rör svensk teve, och särskilt svensk teve på åttiotalet, och i synnerhet svenska tevepersonligheters kopplingar till erotiska tidskrifter, tryckte jag omedelbart ut en kopia av artikeln. Det har jag aldrig ångrat.

Expressens artikel handlade alltså om boken "Kryss i rutan", eller rättare sagt om tidskriften Lektyrs publicering av väl valda delar av nyckelromanen "Kryss i rutan", flankerade av ett facit där Lektyr gissade vilka Rapportmedarbetare som åsyftades i romanens skildring av en blöt och naken sändningseftersläckning. Genom att rapportera om Lektyrs rapportering, och rentav antyda en moralisk invändning, kunde Expressen rapportera att det kommit en nyckelroman om knullandet på Rapportredaktionen utan att rapportera det, samt antyda att Ann Lindgren och Bo Holmström hade skäl att känna sig utpekade utan att antyda det. Alla nöjda, alla glada - utom så klart Rapportredaktionen som bett TV:s jurister ta reda på "om det är lönt att stämma Lektyr, förläggaren eller bägge två".

Olika Rapportredaktionsmedlemmar reagerade olika. Ann Lindgren kallade författaren "en feg fähund", redaktionschefen Ingemar Odlander tyckte tilltaget var "nedrigt mot hela vår redaktion", Claes Elfsberg körde mer med en upphöjd, stoisk värdighet:

Jag drabbas av en melankolisk ledsamhet mer än att bli tvärförbannad. Skitprat får väl alla tåla i vissa proportioner, men när det höjs upp till något slags sanning ska man inte behöva finna sig i det. Här är det frågan om ett slags renhållning, vi ska inte behöva acceptera detta.

Journalisterna blev, som journalister plägar bli, alltså något irriterade när någon gav sig på att granska, kritisera och häckla just dem. Det bör ju som bekant finnas en gräns för yttrandefrihet just där nånstans, där journalister kan tänkas bli offer för den.

Av Expressens artikel kan man lätt få för sig att boken innehåller en svidande - och pornografisk! - vidräkning med TV:s Rapportredaktion. Det antyds att bakom det orimliga aliaset Chris Böhme dolde sig "en besviken vikarie, som inte fick vara kvar på redaktionen" (på bokomslaget nyanseras bilden med "mångårig TV-medarbetare"). Det antyds inte minst att boken komprometterar och skandaliserar fina hedervärda reportrar av typen Bo Holmström (känd på Malmö-TV för att han varje dag utlöste brandlarmet genom att röka där man uttryckligen ombads att låta bli).

Jag var med andra ord tvungen att införskaffa boken. Den fanns ett par nätantikvariat bort. Med hjärtat skenande i bröstkorgen gav jag barnen varsin nagelfil att leka med och satte mig att sträckläsa "Kryss i rutan". Vilka nedrigheter var det nu den fege fähunden Chris Böhme förmedlade?

Det ska erkännas: lite besviken blev jag. Var Chris Böhme lika bra på att göra teve som att formulera sig i skrift så förstår jag om det inte blev nån förlängd anställning. Det är en rätt träig bok. I mitt huvud hade jag målat upp stora orgiastiska skildringar à la Caligula, givetvis inkluderande glasbord. Så jädra mycket nuppa innehåller boken inte alls - jag gissar att Lektyr nosade upp samtliga småfuktiga partier och la dem på ett pärlband - men däremot kopiösa mängder alkohol. Författaren ser dock på dessa flaskor och buteljer med sorg, häpnad och skräck.

Jag får verkligen intrycket av att någon snubblat in i en värld som denne någon kanske suttit hemma vid tevebrickan och tevekannan och romantiserat, storögt insett att detta är en värld av sylvassa armbågar, hänsynslös konkurrens och mer vätska än vad någon rimligen behöver för överlevnaden, och i förvåning snarare än bitterhet skrivit ner sina mest spektakulära intryck. Inte minst för att denne någon också lämnat betongbunkern vid Gärdet med en molande känsla av att detta inte kunde vara det allra bästa sättet att fullfölja public service-uppdraget.

Som tidsskildring har boken därför större kvaliteter idag än vad den hade som skvallerspegel då. Den tar initiativet till en debatt om monopolteves förtroendemissbruk som ingen hakade tag i 1982 och som kanske är i senaste laget nu. Låt oss snarast möjligt - kanske redan imorron, kanske nån gång i augusti - zooma in några av bokens intressantaste passager. Jag har identifierat minst en bästsäljande spionförfattare som gillar att använda bössa och den enda tevejournalist jag vet som är buksvåger med en norsk spion.

Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.

Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio - som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette - en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF - Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande - var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: "Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om."

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen "satt tätt som på en jumperbrud", ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som "chauvinism" dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten - vissa skulle säga "såssarna" - hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.Samma dag som NTF-galan sändes - den 6 december 1958 - blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: "Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa". På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz "Tio år med TV", udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

Info för kalenderbitare/aspergare.

Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad). Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.

Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.

Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).

I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:

1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.

Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: "krist" i "kristdemokratisk" har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.

Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.

Bögar som gillar löjliga skor.

Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.

Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.