Till startsidan
Nedan visas inlägg taggade med "svensk film", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

Sjöwall sågar Widerberg.

Maj Sjöwall har aldrig varit särskilt lojal mot dem som filmatiserat hennes verk och figurer. Inte att undra på. Varken filmerna med Gösta Ekman eller Peter Haber har ju nåt av det som faktiskt gjorde böckerna: personporträtten, det politiska engagemanget, ambitionen att skldra samhället.

Däremot brukar alltid Bo Widerbergs ikoniska Mannen på taket (1976) få nåd, både av Sjöwall och kritikerna. När hon nuförtiden får frågan om vilken filmatisering och vilken Beck som är bäst, svarar hon alltid Mannen på taket och Carl-Gustaf Lindstedt.

Intressant är då att läsa en intervju som Annette Kullenberg gjorde med Maj Sjöwall medan filmen var bioaktuell (Vi 46/76). När det begav sig var Sjöwall inte riktigt lika positiv:

2013-08-14 08:13

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare - inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter - och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra. 

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten). 

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme. 

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

2013-08-08 13:20

Ett livstecken från han som gav oss Thriller - en grym film.

Ja, vi är väl många som dagligen och stundligen ställer oss frågan: vad hände egentligen med Bo Arne Vibenius? Efter att ha gjort barnfilmen  Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och ..., (1969) den alldeles sjukt våldsamma Thriller - en grym film (1974) med Christina Lindberg som stum enögd hämnerska och Heinz Hopf som slem hallick och den alldeles sjukt deppiga - och alldeles sjukt konstiga! - framtidsdystopin Breaking Point (1975), varifrån vi främst minns en scen inkluderande onani och en kollegas kaffekopp, så satte nånting - låt oss inte spekulera om vad - slut på en ... udda regissörs- och producentkarriär.

Nästa gång vi hör ifrån Bo A, som jag tänker mig att hans nära vänner kallar honom, är när Joakim Pirinen skördat framgång med sitt seriealbum Socker-Conny 1985. Vem hör då av sig med ett färdigskrivet kontrakt där han för en modest summa (1000 spänn plus 2,5 procent i på all vinst) vill köpa rättigheterna till "alla audiovisuella distrubitionsformer av vad slag de vara må, nu existerande samt kommande (bl.a. film, alla bredder, video, kabel tv, pay tv, satellit tv, video-disc etc etc), för distrubition över universum"? Just det - Bo Arne Vibenius, nu som ombud för Channel 1 på Lidingö.

Den 24-årige Joakim Pirinen skrev aldrig på det prydligt maskinskrivna kontraktet, men blev nog en smula ställd över dess rättframma sätt att säga "skriv på här så äger jag dig".

Channel 1 finns fortfarande när Bo A 2010 polisanmäler Göteborgs Filmfestival för att ha visat utdrag ur just Thriller - en grym film. Jag vet inte vad som hände med den anmälningen. Troligen sitter de skyldiga inne på livstid på vatten och bröd.

Därefter slutar de flesta spår efter Bo A. I början av nittiotalet bevistade jag Fantastisk Film Festival i Lund, där jag såg Thriller - en grym film oklippt (minns jag rätt var det första gången den visades i Sverige i det skicket). Festivalledningen hade bett Bo A medverka, men han nöjde sig med att skicka ett brev från nåt skatteflyktingland på kontinenten och uppmana publiken att skicka honom några "millar" så att han kunde börja filma igen.

Och därefter - intet. Tills nu. Nu har Bo A kommit över Malmötabloiden Kvällsposten, bläddrat i den och hittat två säger två fel på den:

Felen är alltså att bilderna borde ha fler färger och pappret högre kvalitet. Jag har själv bläddrat i Kvällsposten några gånger och kan nog komma på ytterligare några akuta fel och brister med den tidningen.

Vill man läsa mer om Bo A - och det vill man rimligen - bör man börja här.

2013-04-24 10:59

... samt alla övriga.

I dansk gladporr - ni är väl lika bekanta som jag med titlar som Bordellet, Agent 69 Jensen och Mazurka på sängkanten - avslutas ofta rollistan med "og en masse dejlige piger ..." Nej, du fick ingen kredd för att ha exponerat dig, men i alla fall för ditt sjyssta säte. Svenska rollistor har en motsvarande historia; här är det dock inte bakar och behag som varit idealet.

2012-12-28 11:35

Ringflicka.

Jag kommenterar en dagsaktuell debatt! Om en sak som hände för trettiofem år sen, men ändå! Och i en riktig tidning!

2012-11-13 15:31

En sak man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.

Lasse Åberg har som bekant aldrig missat en ordvits. Han har inte fått lika mycket spö för det som Robban Broberg och göteborgare, men faktum kvarstår: han har gett filmen Hälsoresan undertiteln En smal film av stor vikt. Och han har ritat Musse Pigg av ingredienserna i en grekisk rätt och gett tavlan namnet Mussaka. Äggplantan har han naturligtvis döpt till Åbergine.

Vidare hade första Trazan Apansson-serien underrubriken Julens konung, vilket dels syftade på att programmen gick på jullovsmorgnar men främst naturligtvis på Tarzan - djurens konung. I Trazanprogrammen lanserade han Electric Banana Band, som lika mycket som ett popband är ett vitsband. Plattorna heter sånt som Nu e're djur igen, filmen hette EBB - the movie (med underrubriken Djungelns kojigaste rulle!) och låtarna heter Banankontakt av tredje graden

När Björn J:son Lindh gjorde ett inhopp på orgel på EBB-plattan Livet i regnskogarna (en titel som vi gamla Jularbofans också identifierar som en ordlek) fick han förstås hetta Björn "Bison" Lindh. Detta i analogi med  att övriga bandmedlemmar namngavs enligt principen Peter "Pantern" Ljung.

Med allt detta i åtanke är det så oerhört märkligt att Janne Schaffer i EBB hette "Zebran". För visst ligger Janne Giraffer betydligt närmare till hands?

2012-09-03 20:45

Svenska bilder.

"Svenska bilder" - Hasseåtages debutfilm från 1964 - finns sen en tid tillbaka på dvd. Visserligen måste man köpa den i en box jämte minst tre filmer som man redan har, men det kan det vara värt. Innan jag gjorde det har jag bara sett filmen ifråga två gånger i mitt liv, en gång under dess korta tid som hyr-vhs på åttiotalet och en gång på en obskyr filmfestival. Den är värd en större spridning än så.

När jag ser den erinrar jag mig AB-kritikern Jurgen Schildts omdöme om Hasse Alfredsons debutfilm "Ägget är löst". Efter att ha slagit fast att filmen saknar roder och sammanhållning, konstaterar han att "men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska produktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda".

"Svenska bilder" är en ocean av infall. Från slapstick går vi över till musikal och vidare till naturfilmsparodi. Redan det animerade Per Åhlin-signerade demonstrationståg som utgör förtexterna är mer inspirerat än det mesta som går att se på bio idag. Varenda svensk kulturarbetare värd namnet passerar förbi, helst i så små och betydelselösa roller som möjligt. Om de inte, som Georg Rydeberg som mycket bedagad solochvårare, gör en skoningslös parodi på sig själva.

Uppenbarligen har Hasseåtage arbetat efter principen: allt är möjligt. Alla skämt är värda att iscensätta. Ju mer arbete som krävs från kostymörer, rekvisitörer och statister, desto mer angeläget att genomföra. 

Och då satte ändå SF, som producerade filmen, sin mest durkdrivne regissör och manusförfattare, Hasse Ekman, på att, med sin rödaste penna, stryka alla de mest inspirerade (läs: kostbara) infallen.

"Svenska bilder" spelades in på vintern 1963-64. Under 1963 hade Hasseåtage gjort två revyer, "Hålligång" och "Konstgjorda Pompe". I april 1964 skulle de ha premiär på sin monumentalrevy "Gula Hund". De hade bildat sitt bolag Svenska ord i oktober 1961. Julen 1963 bokdebuterade Tage Danielsson dessutom med "Bok" medan Hasse Alfredson gav ut sin tredje, "Gentlemannens årsbok", visserligen mest bestående av gamla radioskämt från Mosebacke Monarki.

De måste onekligen ha känt vind i seglen.

"Svenska bilder" kan inte heller ha varit helt okontroversiell när den, kärleksfullt men skoningslöst, häcklade det ängsligt moderna Sverige med rötterna så tydligt kvar i granskogen. I en scen vaknar Lars Ekborg och Birgitta Andersson upp nakna bredvid varann. De tittar blygt på varann innan Ekborg räcker fram handen och säger "Björkman". Den sortens tydligt antydda promiskuitet var fortfarande inte allmänt accepterad i sextiotalets början. Och i en lång, Tom Lehrer-inspirerad, musikalscen minns Monica Zetterlund troskyldigt sin barndoms Elsa Beskow-stad, där sybehörsaffären visar sig vara förtäckt bordell.Det är fascinerande att tänka på. Två småbarnsfäder, trettiotvå respektive trettiofem år, bägge gamla litteraturvetare, därefter tjänstemän vid Sveriges Radio, i Tage Danielssons fall rentav chef för underhållningssektionen, sprängde på ett helt självklart och chosefritt sätt ramarna för vad som kunde sägas i komedi. Och de gick från klarhet till klarhet i ett rasande, maniskt tempo, detta trots eller kanske tack vare att de vägrade "att bohemisera sig - varken LSD eller nattarbete". Och de höll ribban högt och rev den sällan.

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att rota runt i andras konstnärsskap och fundera på vad jag uppskattar och ogillar. Det är en sak som väcker större beundran hos mig än något annat: produktivitet. Bakom produktiviteten finns fliten. Och som gammal lutheran uppskattar jag flit. 

Att Cornelis eller Lundell supit har jag väl för all del, i obotlig ungdomlig romantik, låtit mig tjusas av. Men betydligt mer har jag gått igång på att de, trots fylleslagen, punktligt levererat sina visor, romaner och muskelrockare. Att författarskapet aldrig upphörde, att pennan ständigt hölls i rörelse. 

På så vis har de alla  byggt upp ett konstnärsskap som är så mycket större - inte bara kvantitativt - än de enskilda delarna. "Svenska bilder" har sina temposvackor och vissa skämt har inte överlevt samhällsomvandlingarna, men som en pusselbit i nåt mycket större har den ett egenvärde. Den är så tydligt gjord av två människor som vägrade att erkänna några begränsningar och som bara kände till två riktningar: framåt och uppåt.

Att Hasseåtage sen, mer eller mindre genast, slog sig ner i skrivarstugan för att göra en film enligt en exakt motsatt princip - istället för allt: inget, istället för Joyce: Beckett - vilket resulterade i "Att angöra en brygga" 1965, tyder på att modet och kreativiteten knappast minskade i takt med framgångarna. 

2012-06-01 21:52

Troelltyg i tomteskägget.

Kurt Mälarstedts relativt nyutkomna biografi om Jan Troell berättar metodiskt om Troells märkliga filmargärning: hur den mycket försynte skåningen pendlat mellan att göra informationsfilm för Kockums och internationell storfilm med Gene Hackman, mellan kostymmastodontfilm med svensk skådespelarelit och anspråkslös dokumentär om en närradiostation i Trelleborg. Drivkraften är hela tiden kärleken till bilden och nyfikenheten på människan, aldrig Troells eget ego.

Troells och mitt temperament är väsensskilda: jag blir lätt rastlös av hans bländande vackra bilder av storslagna islandskap och fladdrande fjärilar, men jag har stor respekt för hans konstnärskap och tycker det är skönt att det i alla fall finns en svensk regissör utan tydliga diagnoser. Och "Utvandrarna" och "Nybyggarna" knuffar man inte från den piedestal där de sitter, hur besynnerlig småländskan än må låta.

Men det kanske mest fascinerande (med viss reservation) är bildmaterialet. Där ser man nämligen, svart på vitt och i färg, hur sent i livet Troell faktiskt skaffade skägg. Jag har alltid föreställt mig Troell som en synnerligen skäggig man. Inte narcissistiskt skepparkransig som Vilgot Sjöman eller pseudobohemiskt till-synes-vildvuxet-men-i-själva-verket-välansat som Sven Nykvist - utan bara genuint rufsigt och avslappnat ansiktsbehårad (lite grann som jag själv, för övrigt).

Den Troell jag ser framför mig när jag blundar - eller tittar i en aktuell tidning - är alltså den gamle Troell, numera åttio år men lika obestämbar i åldern som när han var femtiofem. Bokens bilder vittnar om att också Troell har varit ung och oskuldsfullt slätrakad:

I det tidiga samarbetet med Bo Widerberg - Widerberg skrev, regisserade och pratade, Troell sprang efter med kameran - är det till och med en gentleman i slips och trenchcoat som möter oss. Vi skriver tidigt sextiotal och Troell har tillfälligt lämnat sin tjänst som lärare för en utflykt i bildberättande som kom att vara femtio år. Samhället är fortfarande artigt och prudentligt och ansiktet följdriktigt lent som en bebisstjärt.Inte heller när han själv gjort succédebut som regissör med Eyvind Johnson-filmatiseringen "Uppehåll i myrlandet" har Troell låtit stråna spränga fram ur ansiktsmyllan. Det syns extra tydligt om man jämför med producenten Bengt Forslund, som bär  skägg. För övrigt den sortens skägg som vid den här tiden - mitten av sextiotalet - börjar populariseras av reklamare och som bäst ackompanjeras av en polotröja.Troell får sedan förtroendet, från den store Vilhelm Moberg själv, att filmatisera dennes livsverk, "Utvandrarna"-sviten. Svensk skådespelarelit - samt Eddie Axberg - slipar tungrots-r:en och SF öppnar stora portmonnän. Troell investerar en del av gaget i rakhyvlar."Utvandrarna" och "Nybyggarna" blir internationella succéer och tar Troell till Hollywood, där han gör västerneposet "Zandy's Bride" ("Pionjärerna") med Gene Hackman. Troell får egentligen inte stå bakom kameran för facket - på bilden gör han sig alltså skyldig till regelbrott - och känner sig allmänt vilse i den enorma produktionsapparaten. Olikt sina amerikanska generationskollegor - Francis Coppola, Martin Scorsese, Robert Altman, Brian De Palma - är han alltjämt slätrakad, vilket troligen undergräver hans auktoritet ytterligare. 1974 signalerade "skägg" i Hollywood "galenskap" och "galenskap" i sin tur "geni".

Troell återvänder för övrigt några år senare till Hollywood, för att göra katastroffilmen "Hurricane" ("Orkanen"), producerad av den legendariske Dino De Laurentiis. Fortfarande är han skägglös. Filmen blir mycket riktigt ingen succé.Tillbaka i Sverige sätts förberedelserna igång för en av Troells mest berömda filmer, "Ingenjör Andrées luftfärd", om en arrogant man från Gränna som skulle skriva historia genom att flyga ballong över Nordpolen men skrev historia genom att istället dö. Fortfarande under rekognoseringen - här utförd med tvärflöjt - är Troell helt kal om kinderna. Och nu skriver vi alltså 1979! Karln är fyrtioåtta år och har hittills aldrig visat upp sig med helskägg för fotograferna!

Först under själva inspelningen släpper Troell taget om sargen och hyveln. Orsakerna därtill kan vi bara spekulera i. Att det säkert var knepigt att hitta raktvål på Vitön kan vi gissa, och ännu bökigare att hitta såna där speciella uttag för rakapparater, men det hindrade inte killen till höger om Troell. Hursomhelst: först här, 1980, skapas den specielle Skägg-Troell som vi känner idag.Resterande bilder i boken talar sitt tydliga språk: från och med 1980 skapas en ny Troell, en man med ett skägg, som slutgiltigt gett upp hoppet om att nånsin få återgå till att undervisa skolbarn och som insett att han kommer att vara tvungen att viga återstoden av sitt liv åt filmskapande. 1991 poserar han framför affischen till "Il Capitano", och det är ungefär så här Den Riktige Troell sen för evigt ser ut i vår föreställningsvärld. 

2011-10-28 09:54

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen - när tid inte var en bristvara i mitt liv - satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet - för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte "Ocean's eleven" så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt "Apocalypse now" och "Citizen Kane" - två av historiens mest sönderhyllade filmer - på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot "Ett anständigt liv". Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med "Ett anständigt liv" - och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd - så hade jag gjort det.Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

"Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?"

"Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart."

"Hur fan kan man bo i Umeå?"
"Det är lätt hänt."

"Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!"

"Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset."

"Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?"

"Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!"

"Ska du ner på Torget?"
"Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen."

"Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?"

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten "Sverige hjälper".

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild. På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng - "Utan att fråga" - är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglundsorkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

2011-02-04 08:58

Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

2010-06-13 13:54
Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.

ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

Allt du inte ville veta om våra folkvalda.

NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

En litterär actionkomedi om prestige och kött.

NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!

En bok om Kay Pollak m.fl.

FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!

"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.

En bok man bör köpa!

En bok man bör köpa!

Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.

AVDELNINGEN SJÄLVGODHET II:

Tammefanken finns det minst tre.

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.

RIKETS SAL

RIKETS SAL

En humorsajt där jag medverkar.

ÅRET SOM GICK

ÅRET SOM GICK

Ett radioprogram jag har gjort.

Sök

ÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Mitt förlag.

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Son till en stolt far.

Taggar

rasism
"sucken" sauk
52 festliga riksdagsledamöter
abba
adelsmän
apor och liknande
arne weise
astrid lindgren
barnkultur
begåvade människor jag känner
beppe
bergmän
billy butt
billy wilder
biografier
bisarra censuringrepp
blandfärs
bloggformalia
bondeförbundet
bortglömda gubbar
bortglömda tanter
bruchiana
böcker jag inte har läst
cornelis
dan berglund
danmark
det var inte bättre förr
dina harpors buller
dumskallar
dvd
därför blev vi som vi blev
därför blir de som de blir
dönickar
ekmän
ernst rolf
f.d. idrottsstjärnor
feminism
femtital
finurliga memoartitlar
fred åkerström
fria proteatern
frikyrkligt
frukt i mat
fylla
fyrtital
fyrtitalister
fäder som inte läst sin dr spock
för sverige - på tiden
gamla
gamla hjältar hyllar varann
gamla sportjournalister
genrer gud glömde
gubbar
gubbsjuka
gästskribent
göteborg
halmhattarna
hasch anarki kaos hotar oss alla
hasseåtage
hej domstol
hej livet och döden
Hej rymden
henning sjöström
herrmode
homosexualitet
horst tuuloskorpi
hudvård
humor
husköp
hyland
hårvård
högerhittar
högerpartiet
inte för att jag vill skryta
IOGT Sångfestival
janne "loffe" carlsson
jerry williams
johannes brost
journalister
judar jag beundrar
julkalendern 2008
jönssonligan
kalle lind - rättshaveristen
kalle lind får post
kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig
kalle lind går med håven
kalle lind går ut och roar sej
kalle lind kommenterar gårdagens nyheter
kalle lind lyssnar på gamla visor
kalle lind lyssnar på gammal radio
kalle lind läser gamla böcker
kalle lind läser gamla tidningar
kalle lind läser gamla tidningar (och blir på kuppen påmind om hur sjukt lillgammal han har varit)
kalle lind läser halvgamla tidningar
kalle lind läser nya böcker
kalle lind läser relativt nya böcker
kalle lind läser tjocka böcker
kalle lind läser twitter
kalle lind ser på blyertsfilm
kalle lind slösurfar
kalle lind tokar till det
kalle lind vänder sig till läsekretsen
kalle lind är ute och reser
kalle linds karriär i fragment
kampen mot biograferna
kapitalister
karl gerhard
kennet ahl
knark
knäpp film
knäpp musik
kokböcker
konspirationsteorier
konstnärer
krimi
kristen demokratisk samling
kristna barnböcker
kultursyn
kvinnor som heter nåt med lill
kåsörer
larry david
lasse o´månsson
lundaspex
lundell
lustiga namn
lustiga namn (alltså Bo-Teddy Ladberg)
lustigheter
låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar
låtsasjobb
lösryckta henning sjöström-citat
makabra och/eller integritetskränkande lustigheter
malmö
malmöteve vi minns
medier
memoarer
mer information än vi frågat efter
minnen från åttitalsteve
missvisande omslag genom historien
modern musik
monarkin
monicor
moralpanik
myggan ericson
män som heter bengt
män som heter björn och liknande
män som heter bo
män som heter hans
män som heter jan
män som heter judd
män som heter klas
män som heter lars
män som heter leif
män som heter rolf
män som heter stig
män som heter ulf
människor det varit synd om
människor på kanten
människor som gått till överdrift
människor som har haft fel
människor som oväntat hänger ihop
människor som varit med överallt
mölndal
nakna män
new hollywood
nittital
nollnolltal
när ord bli roliga
närradio
nöjesfält
omöjliga intervjuoffer
pekka langer
per ida och minimum
plattityder på parad
poesi
politiker
pornografi
povel ramel
privata oangelägenheter
progg
proggiga barnplattor
prostitution
psykiatri
pythonesque
rasism
religion
röktobak
rövslickeri
serier
sextital
sexuella avvikelser
sju skämt som chockade sverige
sjuttital
sjuttonhundratal
självgodhet
sjöwall-wahlöö
skratt med öppen mun
skägg
smutstvätt
småväxta
snoddas
snusk
språk
statare
stefan jarl
stjärnjurister
stolpskott
ståupp
subliminala budskap i barnkulturen
sveda i kissen
sven wernström
sven wollter
svensk film
svenska folkfester
såssar
tanter
taubes
teve
textilkonst
thorsten flinck
tidskrifter jag inte prenumererar på
tiotal
tjugotal
tjyvar och plitar
tokvänstern
tove jansson
trivia
udda kultur
ulf och kicke
ullstenare
uppfostran
usa
vanvett
wiehe och afzelius
zarah leander
åttital
På spåret: första klass
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!

På spåret: dressinen

På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se