Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.
"Kalles klätterträd" (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av "Farbrorn som inte vill va stor" (79) och "Magister Flykt" (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett "Mannen som slutade röka", där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.
Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till "Kalles klätterträd". Jämte plattan "Goda' goda'" med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.
Tempot i "Kalles klätterträd" är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.
Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i "Kalles klätterträd" än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.
Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken "samhällskritik". Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:
Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.
Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.
Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste - "Pelle på planetfärd" - till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.
Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia. I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från "Tårtan", i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: "Skrot-Nisse och hans vänner".
Bertil Enstöring - enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit - sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.
I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock - alkisar i "Tomten berättar" - eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas ("Mutt and Jeff") - alkisar i gamla Bellmanserier - i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.
Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?
Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: "Jag tror att dom håller på med danstävlingar". Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let's dance - vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på - men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.
Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i "ABC-boken" och "Matildas katter". Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.
Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har "Das Kapital" i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.
Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller "Pelle på planetfärd" själv.
Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.
Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.
Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.
Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.
Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.
Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.
Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.
Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.
Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.
Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.
Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.
Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.
Författaren Nils-Olof Franzén var i många år "programdirektör för ljudradion" och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.
1976 blev "Agaton Sax och Byköpings gästabud" tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.
I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi - och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!
Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.
Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.
Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: detta är ju oerhört.
Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.
Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!
Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).
Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980! 
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!