Till startsidan
Nedan visas inlägg taggade med "sjuttital", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

Kapitalet höjer hyrorna.

Ännu ett tidsdokument. Annonsen har rubriken "Här är några som får bostadsbidrag 1977". Paret på bilden ingår i den lyckligt lottade, inte särskilt exklusiva, skaran.

Jag har inte orkat räkna upp deras inkomster och månadshyror till dagens summor, men vågar ändå påstå att ett välmående medelålders par vars boendekostnad är mindre än en fjärdedel av deras inkomst idag inte ens skulle fundera på att skicka in en ansökan om bostadsbidrag. Om de nu inte gillar att locka fram hånskratt runt omkring sig.Tillägg: här är ytterligare några som fick bostadsbidrag 1977. Jag har ingen koll egentligen på hur bostadsbidragsmarknaden ser ut idag - jag fick bostadsbidrag en gång på nittiotalet och var sen tvungen att betala tillbaka allt och har sen dess duckat för fenomenet - men min spontana gissning när jag såg annonserna var att de på alla sätt och vis var inaktuella.

Men jag kanske har fel. Det har hänt förr. Jag lovar.

2013-08-16 14:21

När Berghagen var nykter.

1976 försökte Systembolaget lansera ett nytt ord för alkoholfria drinkar. Gissar jag. Jag har aldrig hört det tidigare, och hoppas att aldrig få höra det igen. Medvetet infantila begrepp kan man hålla inom familjen.

Troligen satsades en del pengar på att göra "den alkoholfria groggen" hipp. Storstjärnor värvades att ge sina "bästa recept", som om de redan satt på en massa läskblandningar som de bara längtade efter att få delge menigheten.

Den som själv nånsin har blandat ihop diverse söta vätskor i ett glas och sen sagt "Varsågod! En svalkande frittis!" får gärna räcka upp en hand. Jag är lite nyfiken på hur väl den här kampanjen slog ut.

 

2013-08-15 08:33

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung. 

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokkaraktären Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som "ständig frilans", på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

2013-08-09 13:31

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare - inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter - och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra. 

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten). 

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme. 

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

2013-08-08 13:20

Lill-Babs sprider svenskhat!

I reportagetidningen Se 5/70 finns ett reportage om det ökande svenskhatet i Norge. Det handlar främst om tidningen Morgenbladet, vars chefredaktör intervjuas och under hela intervjun sitter och ritar elaka karikatyrer av Palme på ett block. Sverige drar sig "så mycket österut att det snart kan inlemmas i Warszawapakten" och "betalar bara ut mer och mer pengar till de högavlönade arbetarna". Dock finner Hylands hörna den något konservative redaktörens nåd: "Där sitter väl småborgerligheten i högsätet".
 
I samma tidning släpper man gärna fram svenske Sven Stolpe - idag mest känd som morfar åt bröderna Schulman - som "kämpar mot socialismen, arbetarrörelsen, dem som inte sympatiserar med USA:s krig i Vietnam, sex i film och TV".
 
Som ytterligare exempel på det grasserande svenskhatet i Norge berättas om hur tidningen Verdens Gang, strax efter att Hasse Börjes slagit världsrekord på 500 meter skridskor, öppnade sin intervju med frågorna:
 
1) Det var väl tjuvstart?
2) Tävlingen var väl inte utlyst i laga ordning? Men det ser väl ni svenskar till att den blir?
 
Ovanpå detta menar ... någon, här är inte artikelförfattare Sten Hedman så tydlig ... någon norrman menar hursomhelst på att det är den svenska vänstervågens fel att även norsk ungdom skanderar "Krossa kapitalismen!" och "Ut ur Nato!"
 
Men det saftigaste exemplet på det norska Sverigeföraktet är en kuplett som Lill-Babs vid samma tid framför på Chat Noir, Oslos legendariska revyscen. Visserligen framför hon den i rollen som Anita Lindblom, redan då känd som rättshaverist och skattesmitare och Stränghatare, men kuplettförfattaren, tillika revydirektören Einar Schanke tillstår:
 
Idén fick jag faktiskt när jag läste Se, där Anita Lindblom sa att Sverige var ett jävla tjyvsamhälle. Flickan har nog rätt!
 
Texten utgår som synes från Lars Forssells text till Boris Vians "Le déserteur", "Jag står här på ett torg" (veterligt aldrig insjungen av Lindblom, så valet av melodi framstår som något besynnerligt):
 
Jag står här på ett torg
Och nu jag protesterar
mot Sverige som kastrerar
sitt eget kött och blod
 
Ett sjukt och självgott land
styrt av kapitalister
och feta socialister
i rusigt överflöd
 
Gå till ditt smörgåsbord
Där kan du stå och äta
Du gamla och du feta
du skithöga nord
 
Du säljer vapen till
de aggressiva länderna
och gnider dig i händerna
Själv törs du inte slåss
 
Ditt stora mål, det är
att ränna efter flickorna
med porr och hasch i fickorna
Då är du karl förstås!
 
I reportaget intervjuas också sportchefen på Verdens Gang. Han får svara på vad han tycker om Sveriges vinst i 1970 års VM-kval i fotboll.
 
Sportchefen: Ja, vi förstod att vi inte skulle ha någon chans mot era proffs. Vi hade ju inte våra med.
Se: Men ni hade väl flera proffs med?
Sportchefen: Jo, några förstås.

2013-08-06 09:39

De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare - troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som "snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare". Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie "Lek för vuxna" (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse "runda ord", som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident - då "kuk", "fitta" och "knulla" sades för första gången i svensk public service -  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen "som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning". Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen - i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger "Den går att äta". (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. [...]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

2013-04-16 11:40

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld - småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor - flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker. 

Till formen är det en polisroman. Där de två första - klassiska - Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, "socialfascisterna". Eller till poliserna, "kapitalistlakejerna".

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

- Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

- Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

- Öh ... samhället är skyldigt ... öh förlåt oskyldigt ... öh skyldigt att försvara sitt ... öh förtroendekapital ... öh när huliganer ... öh förlåt hullisar ... öh huliganer ifrågasätter vår ... öh värdegemenskap ... öh förlåt värdelöshet ... öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

2013-01-17 11:00

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare. 

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik - hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! - och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur, i dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna. I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans. 

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen - en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som "föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen." Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan "Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt" - vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

2013-01-15 14:02

Svensk historia i löpsedlar del 2.

Serien med den här bloggens tråkigaste rubrik nånsin fortsätter: i boken Nyhetsflås & tidsanda samlar journalisten Paul Frigyes de mest representativa löpsedlarna från svensk tidningshistoria. På bloggen En man med ett skägg samlar Kalle Lind de mest representativa löpsedlarna från Paul Frigyes bok. Det kan verka som om jag låter nån annan göra ett tyngre jobb än jag, men då har ni inte kämpat mot min skanner.

2012-12-22 22:36

Svensk historia i löpsedlar del 1.

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

2012-12-18 16:10
Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.

ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

Allt du inte ville veta om våra folkvalda.

NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

En litterär actionkomedi om prestige och kött.

NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!

En bok om Kay Pollak m.fl.

FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!

"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.

En bok man bör köpa!

En bok man bör köpa!

Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.

AVDELNINGEN SJÄLVGODHET II:

Tammefanken finns det minst tre.

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.

RIKETS SAL

RIKETS SAL

En humorsajt där jag medverkar.

ÅRET SOM GICK

ÅRET SOM GICK

Ett radioprogram jag har gjort.

Sök

ÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Mitt förlag.

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Son till en stolt far.

Taggar

rasism
"sucken" sauk
52 festliga riksdagsledamöter
abba
adelsmän
apor och liknande
arne weise
astrid lindgren
barnkultur
begåvade människor jag känner
beppe
bergmän
billy butt
billy wilder
biografier
bisarra censuringrepp
blandfärs
bloggformalia
bondeförbundet
bortglömda gubbar
bortglömda tanter
bruchiana
böcker jag inte har läst
cornelis
dan berglund
danmark
det var inte bättre förr
dina harpors buller
dumskallar
dvd
därför blev vi som vi blev
därför blir de som de blir
dönickar
ekmän
ernst rolf
f.d. idrottsstjärnor
feminism
femtital
finurliga memoartitlar
fred åkerström
fria proteatern
frikyrkligt
frukt i mat
fylla
fyrtital
fyrtitalister
fäder som inte läst sin dr spock
för sverige - på tiden
gamla
gamla hjältar hyllar varann
gamla sportjournalister
genrer gud glömde
gubbar
gubbsjuka
gästskribent
göteborg
halmhattarna
hasch anarki kaos hotar oss alla
hasseåtage
hej domstol
hej livet och döden
Hej rymden
henning sjöström
herrmode
homosexualitet
horst tuuloskorpi
hudvård
humor
husköp
hyland
hårvård
högerhittar
högerpartiet
inte för att jag vill skryta
IOGT Sångfestival
janne "loffe" carlsson
jerry williams
johannes brost
journalister
judar jag beundrar
julkalendern 2008
jönssonligan
kalle lind - rättshaveristen
kalle lind får post
kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig
kalle lind går med håven
kalle lind går ut och roar sej
kalle lind kommenterar gårdagens nyheter
kalle lind lyssnar på gamla visor
kalle lind lyssnar på gammal radio
kalle lind läser gamla böcker
kalle lind läser gamla tidningar
kalle lind läser gamla tidningar (och blir på kuppen påmind om hur sjukt lillgammal han har varit)
kalle lind läser halvgamla tidningar
kalle lind läser nya böcker
kalle lind läser relativt nya böcker
kalle lind läser tjocka böcker
kalle lind läser twitter
kalle lind ser på blyertsfilm
kalle lind slösurfar
kalle lind tokar till det
kalle lind vänder sig till läsekretsen
kalle lind är ute och reser
kalle linds karriär i fragment
kampen mot biograferna
kapitalister
karl gerhard
kennet ahl
knark
knäpp film
knäpp musik
kokböcker
konspirationsteorier
konstnärer
krimi
kristen demokratisk samling
kristna barnböcker
kultursyn
kvinnor som heter nåt med lill
kåsörer
larry david
lasse o´månsson
lundaspex
lundell
lustiga namn
lustiga namn (alltså Bo-Teddy Ladberg)
lustigheter
låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar
låtsasjobb
lösryckta henning sjöström-citat
makabra och/eller integritetskränkande lustigheter
malmö
malmöteve vi minns
medier
memoarer
mer information än vi frågat efter
minnen från åttitalsteve
missvisande omslag genom historien
modern musik
monarkin
monicor
moralpanik
myggan ericson
män som heter bengt
män som heter björn och liknande
män som heter bo
män som heter hans
män som heter jan
män som heter judd
män som heter klas
män som heter lars
män som heter leif
män som heter rolf
män som heter stig
män som heter ulf
människor det varit synd om
människor på kanten
människor som gått till överdrift
människor som har haft fel
människor som oväntat hänger ihop
människor som varit med överallt
mölndal
nakna män
new hollywood
nittital
nollnolltal
när ord bli roliga
närradio
nöjesfält
omöjliga intervjuoffer
pekka langer
per ida och minimum
plattityder på parad
poesi
politiker
pornografi
povel ramel
privata oangelägenheter
progg
proggiga barnplattor
prostitution
psykiatri
pythonesque
rasism
religion
röktobak
rövslickeri
serier
sextital
sexuella avvikelser
sju skämt som chockade sverige
sjuttital
sjuttonhundratal
självgodhet
sjöwall-wahlöö
skratt med öppen mun
skägg
smutstvätt
småväxta
snoddas
snusk
språk
statare
stefan jarl
stjärnjurister
stolpskott
ståupp
subliminala budskap i barnkulturen
sveda i kissen
sven wernström
sven wollter
svensk film
svenska folkfester
såssar
tanter
taubes
teve
textilkonst
thorsten flinck
tidskrifter jag inte prenumererar på
tiotal
tjugotal
tjyvar och plitar
tokvänstern
tove jansson
trivia
udda kultur
ulf och kicke
ullstenare
uppfostran
usa
vanvett
wiehe och afzelius
zarah leander
åttital
På spåret: första klass
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!

På spåret: dressinen

På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se