Porrkriget fortsatte.

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande - och säkert befriande - komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen "Typerna & draken" (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som "Rationalisering" och "Vi skyddsombud kräver vetorätt".

I numret träder tre patriarker - 1972 hette de Albert, Gerhard och Lukas och kallades Abbe, Gerhard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande - fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: "fiffel och båg". Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt "våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör" - Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM - "Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!"

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen - enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf ... och du vill ge dem Fantomen!" Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Med fortsättningen:

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.

Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik - annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene - utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget "Knulla med TV2". Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av "jaja, whatever makes you happy". Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri - minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning - utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys "Andy Warhol's Flesh" (Warhol var egentligen bara "producent", vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). "Flesh" är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D'Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) "först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort", 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det - surprise, suprise - "för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror". Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: "allmän moralisk skidnödighet".

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

Eleve Spanien!

Dessa spalter har tidigare tagit upp den numera utdöda musikgenren anti-Spanien-spanienschlager: den svenska vänstermusikrörelse som skrev hätska nidvisor till Francos diktatur, gjorde det gärna till melodier som luktade sangria. Som en medveten ironisk effekt naturligtvis.

För att det skulle finnas en antispansk spanienschlager krävdes förstås en prospansk spanienschlager. Och prospansk spanienschlager fanns därför att det fanns ett intresse för all den kultur Spanien kunde erbjuda - grisfest, sololja, otrohet - hos den stora massan. En av sextitalets största folkrörelser var förflyttningen från kalla Nord till den garanterade solbrännan på Kanarieholmarna och Mallåkra. Trots att politiska kommissarier hytte med pekfingret fortsatte de oupplysta klasserna att dra till fascistdiktaturen över vintern.

Intresset för den spanska kulturen, äkta eller turistanpassad kan kvitta, ledde till att Svensktoppen invaderades av låtsasspanska. Dansbandet Schytts sjöng "Hasta la vista", varje gång Stikkan Anderson var på solsemester kom han hem med Abba-texter om "Fernando" och "Hasta mañana". Släng på lite syntetiska kastanjetter och nåt som vagt påminner om en flamencogitarr och du hade en garanterad hit i sjuttitalets begynnelse.

Störst av dem alla var naturligtvis Sylvia Vrethammars "Eviva España!" (1973), känd inte minst för alla som brukade hänga på restaurang Möllan i Malmö i början av 2000-talet (hade man riktig tur kunde man få se den legendariskt buttre krögaren Sadetin i bolerohatt).

"Eviva España!" är inte den intelligantaste text som skrivits. Av barmhärtighetsskäl låter vi bli att nämna att författaren hette Leif Nilsson. Som så många andra svensktoppslåtar från tiden var det fråga om en översättning, originellt nog från flamländskan. Den belgiska schlagerstjärnan Samantha hade en enorm framgång i hemlandet, så enorm att låtens kompositör Leo Caerts fick skrivkramp för resten av livet. Samantha fick dock se sej snuvad på de internationella framgångarna: i Holland och Tyskland var det holländskan Imca Marinas version som slog, i Skandinavien men också England var det vår egen bossadrottning Vrethammar som fick äran. I England hette dock låten "Y viva España!", för att åtminstone låtsas att upphovsmakarna hade nån orientering i spanskan.

Den svenska titeln lånades från det flamländska originalet, så det är inte den här Leif Nilssons fel att Sylvia sjunger hittepå-ordet "eviva". Resten av texten måste han dock förklaras skyldig till:

Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga,
själv har jag solbrännan som väl är i behåll
På spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till deras temperament

Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här ska dansas flamenco, ska ni se
Det ska smattra i parketten
när jag sätter igång en rivig grej med klackarna, olé!
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den är bättre opp

Sedan sitter man apatiskt här och deppar
när regnet öser ner och livet går i moll
Kommer på mig att forma mina läppar
till ord som "playa" och "Costa" och "Del Sol"
Med banderillen stadigt i min hand,
jag jagar härmed kylan från vårt land

Vrethammar anade nog inte vad hon skulle utsättas för när hon sjöng in de eldigt enfaldiga raderna. Snälla fascisthatare upplyste henne på gatan att hon var en fascistjävel och ringde hem till henne på nätterna för att understryka det. "Eviva España" fick strax ny text av protesttrubaduren Ewert Ljusberg, som med livsfarlig härjedalsbas kontrade:

Du har hört om nöd och lidanden i Spanien -
bara snack från nån tokig bolsjevik
Du är glad när du får känna sandens strand igen,
du har aldrig hört ett Francooffers skrik
Vad bryr du dej om våld och politik?Det var känsligt det där med våld och politik, då på sjuttitalet. Nästan ännu känsligare var det där med musik. Vrethammar hävdade med emfas att det naturligtvis inte var hennes avsikt att hylla Västeuropas grymmaste diktatur, men samtidigt är det svårt att tolka utropet "eviva España!" som något annat än en hyllning.

Även om jag har svårt att respektera folk som ringer hem och skäller ut människor de inte känner för politiska ställningstaganden de inte gjort, så förstår jag nog irritationen i sak. Nån måtta kunde det väl vara med aningslösheten också på Svensktoppen.

För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Spana in lingot, Dante!

Dante-böckerna läste jag aldrig som barn. Jag var ändå medveten om deras existens, främst via filmen "Dante, aktar'e för hajen" med Emil-Jan Ohlsson som Dante, och som stod på exakt samma plats på exakt samma hylla på Videoteket i Eslöv under de tio-tolv år jag frekventerade den butiken.

De skrevs av Bengt Linder, en av dessa snabbfingrade leverantörer av lustifikationer för press och teve som aldrig fått nåt erkännande trots den oerhörda produktiviteten och flyhäntheten. På den tiden det fortfarande pratades om Skattkammarön-sketchen a.k.a. Världens längsta sketch - och den tiden är ju långt in i den svenska lördagsunderhållningens åttital - påpekades det aldrig vem som skrev den.

Fakta: fler hundar än manusförfattare har stjärnor i marken på Hollywood Walk of Fame.

Danteböckerna är ganska typiska barndeckare och doftar inte minst av Tvillingdetektiverna. Dante och polaren Tvärsan rör sej, liksom tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, i ett igenkännbart samtida Stockholm och pratar som samtidens farbröder gissade att kidsen pratade. Redan titlarna - noggrannare genomgångna här - vittnar om ett uppskruvat, rentav flåshurtigt, tilltal.

Liksom Tvillingdetektiverna anar man att ambitionen bakom böckerna var pekuniära snarare än konstnärliga. Det ökända förlaget hette B Wahlströms, gav också ut Kitty och Enid Blyton och är för en svensk barnboksbibliotekarie vad Herman Lindqvist är för svenska historiker.

Att det inte lades någon längre tid eller större omsorg på att paketera Danteböckerna märks bl.a. på att Dante på ett och samma bokomslag tecknats i två helt olika stilar av två helt olika tecknare (den ovan nyligen avsomnade Hans Arnold, den nedan Fantomentecknaren George Bessis):Så om "Vicken tavla, Dante" inte känns alldeles genomarbetad beror det troligen på att den skrevs på en helg och glömdes bort av sin författare i samma stund han knackade ner slutorden "Hur tror du det gick för pojkarna?"

Men inte desto mindre är det ganska roligt att läsa. Linder skyltar helt öppet med att han inte bryr sej det ringaste om intrigen. Däremot är det inte svårt att se en viss inspiration och språkglädje i den bisarrt snitsiga jargongen. Den ständigt hungrige Tvärsan bjuds på mat hemma hos Dante, hans "gubbe och gumma" samt storasystern Ginger:

- Finns det mer fläskkotlett, Madame?

- Nej.

- Då spar jag en komplimang, sa Tvärsan med en suck.

- Gör mig en tjänst, sa Ginger till killarna.

- Vad då? sa Tvärsan.

- Gå och ramla i sjön.

- Kära syrran, om vi inte var så dystra för ögonblicket så skulle vi strö gips i din ansiktskräm. Och då skull jag i morron bitti knacka dej i fejset och fråga om det var nån hemma. Sen skulle du få åka till en smed som skulle få knacka till dej med en slägga i nyllet så att du fick fram snushornet i friska luften. [---]

- Angenäm kostym Monsieur har, sa Tvärsan till Dantes gubbe. Är den skräddarsydd?

- Ja, sa Dantes gubbe.

- För vem då? sa Dante.

Dantes gubbe gav Dante en blick.

- Måste bara släcka av på Tvärsans komplimanger, förklarade Dante, annars lurar han av er allting.

- Den där sparven? sa Ginger. Ska han kunna lura av nån nånting?

Ginger skrattade högljutt.

- Rena skatskrattet, sa Tvärsan.

- Mycket pinsamt, sa Dante. Jag tror Tvärsan och jag dinerar i mitt rum.

Killarna fyllde sina fat, reste sej och bugade.

- Vi drar oss tillbaka till enskilt käk och rådslag, sa Dante.

- Och med sin klockrena stämma, ja sin näktergalsstämma kan Madame sen tala om när efterrätten är serverad. Mycket efterrätt.

Så här har naturligtvis aldrig människor pratat, undantaget några grava maniker, och i synnerhet inte pojkar i förpuberteten. Men det är en jargong som fastnar, som en Lady Gaga-refräng. Åtminstone jag blir ganska munter av den hyperventilerande pingisdialogen med sina ständiga kliv mellan tillgjord sirlighet och hemmasnickrad Söderslang.

Om barndeckare på den proggpräktiga tiden anklagades för att vara eskapistiska och våldsförhärligande, borde man i fallet Dante ha lagt till att de också har en klart språkinspirerande verkan. En påfallande stor del av dialogen rör för övrigt språket i sej:

- Tarastjaro! sa Tvärsan sammanbitet.

- Va? sa Dante.

- Ett ord jag hittat på när jag blir arg, sa Tvärsan. Det är ett så mustigt ord att bita i! Tarastjaro! TARASTJARO! Försök själv. Det ska vara med öppet hårt a. Och mustigt tje-ljud!

- TARASTJARO! sa Dante. TARASTJARO! Inte illa. TARASTJARO I SALSÅKER!

- TARASTJARO SIGNORINA PEPPELINA. ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!

- Ett utmärkt ord att avreagera sej med, sa Dante. Och så kan man förvrida ansiktet så hemskt när man säjer det också. Det kommer att slå på brudarna i plugget.

Å alla kära Ebba-Witt!

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: "Å alla kära systrar!"

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. "Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande", påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp ("feminism" var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

... månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop ...

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en "Ola" får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort - saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals - det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén - att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer - är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till "alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister": "Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!"

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem "Befrielsen är nära" från 1975:

En dag ska barnen säga:
"Tack mödrar! Det gjorde ni bra!"
En dag ska barnen säga
"Denna mänskliga värld vill vi ha!"

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt "tack mödrar!" till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

Kriget mellan TV-kanaljerna ...

...är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten ("Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!") och Aftonbladets Macke Nilsson ("Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!")

Sten framställs som en vingelpetter - "En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!" - med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se "några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!" och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson - "Mackson" på MAD-ska - skrivit upp deras nya serie: "Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in ..." I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: "Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?" "Nä nä - Tjadden och Sten-Åke Cederhök!"Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat - det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå "Muleå"?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till - Allan & Lizette Schulmans "Såg du? TV minns under tjugofem år" (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) - och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier: 1) Saigons polischef blåser huvet av en FNL-fånge, 2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna och 3) en fackföreningsledare kedjar fast sej framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det nån sorts underlag för MAD-skildringen.Expressens Hemming Sten - naturligtvis omnämnd förr i den här bloggen - var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna "Hem till byn" (Bengt Bratt om glesbygd) och "Lära för livet" (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade "liberal" 1976 och proggare kallade "skamlöst småborgerlig".

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, "Blåsningen" (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette "Monopol-tv eller frihet i etern" och betraktades väl då som vulgärliberal ("va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!"). Idag framstår den snarare som kulturradikal - och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare."Mera ur Kärlekens språk" (Torgny Wickman, 1970).
"Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna" (Torgny Wickman igen, 1973).
"Inkräktarna" (Torgny Wickman igen!, 1974).
"Jorden runt med Fanny Hill" (Mac Ahlberg, 1975). "Justine och Juliette" (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 - och ja, det är den riktige Harry Reems).
"Den k--- familjen" (Heinz Arlach, 1976). "Veckända i Stockholm" (Ann Mari Berglund, 1976).
"Ta mej i dalen" (Torgny "Sjukt produktiv" Wickman igen, 1977).
"Kärleksön" (Joseph Sarno, mannen bakom "Fäbodjäntan", f.ö. nyss avliden, 1978).("Monas hemliga sexdrömmar", Charles Kaufman - nej, inte han med "Adaptation" - 1979).

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det städade materialet.

Svensk filmografi är alltså en samling böcker som decennium för decennium listar alla svenska filmer som gjorts. De är så klart en njutning att läsa för alla med det minsta intresse för det ointressanta.

En extra guldkrydda lägger sen bildtexterna (mer om dem här). Eller rättare sagt: de flesta bildtexterna redogör bara kallt för vilka skådespelare man ser på bilderna. (När jag tänker efter kan även de vara lite lustiga. Åtminstone när man bland väntade namn som Allan Edwall och Sif Ruud också ser Ricky Bruch eller en text ledsagar en bild som den här: eller när man påminns om att Thomas Hellberg faktiskt hade en karriär en gång. Fast då kanske det blir mer tragikomiskt. Alternativt bara tragiskt.)

Här och var har också någon liten skojare på Svenska Filminstitutet smugit in små lustigheter, oftast så lakoniska att man inte riktigt fattar om de är medvetna.

Den kanske mest läsvärda volymen, Svensk filmografi 1970-79, är också den med flest överraskande bildkommentarer. De många erotiska filmerna från perioden kommenteras tämligen ofta, men låt oss återkomma till dem. Först zoomar vi in de trots allt ännu fler icke-erotiska filmernas texter.Här anar jag att bildtextmakaren gör sej lite lustig över filmarnas till synes något klyschiga framställning av just en byråkrat: solbränna, självgott leende och solglasögon för att dölja skammen över sin unkna existens. Filmen "På tisdag vaknar vi upp till framtiden" handlar om Danmarks inträde i EG och är tydligen inte odelat positiv.Det vilar nåt oväntat cyniskt över den här bildtextens understatement. Bilden är hämtad från en dokumentär om Mexikos fattiga, "It's nice to be privileged", som texten alltså alluderar lite muntert på. Dessutom är "privilegierad" av allt att döma felstavat.Samma sak här. Här finns visserligen ingen medveten allusion - eller tja, filmen heter "Karlsvik - en by som Gud har glömt" - men lakonismen i texten kombinerad med den gränslösa håglösheten i bilden ger ändå känslan av att skribenten är väldigt distanserad till innehållet. Fast fortfarande är jag inte riktigt säker på om humorn är medveten eller ej.Här börjar vi väl ändå närma oss de medvetna skämtsamheterna. Alla människor utan diagnosen asexuell fäster ju genast blicken på de exponerade behagen - bildtextaren upplyser oss om att det tydligen brinner lite på bilden också.Och här är vi väl slutligen garanterat över i Avsiktlighetslandet. Bilden är - vilket ni ju genast ser - från "47:an Löken blåser på", där Lasse Åberg gjorde sin filmdebut som general Painriche. Kommentaren om produktplacering av Husmodern är så klart en högst avsiktlig lustighet - och därför inte heller lika lustig.

De sista bilderna här ger för övrigt en hint om vad slags bilder som dyker upp i nästa bloggpost. Så kolla inte in här imorron om ni mår dåligt av ickesilikonade sjuttitalsbröst.