Till startsidan
Nedan visas inlägg taggade med "sjöwall-wahlöö", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

Sjöwall sågar Widerberg.

Maj Sjöwall har aldrig varit särskilt lojal mot dem som filmatiserat hennes verk och figurer. Inte att undra på. Varken filmerna med Gösta Ekman eller Peter Haber har ju nåt av det som faktiskt gjorde böckerna: personporträtten, det politiska engagemanget, ambitionen att skldra samhället.

Däremot brukar alltid Bo Widerbergs ikoniska Mannen på taket (1976) få nåd, både av Sjöwall och kritikerna. När hon nuförtiden får frågan om vilken filmatisering och vilken Beck som är bäst, svarar hon alltid Mannen på taket och Carl-Gustaf Lindstedt.

Intressant är då att läsa en intervju som Annette Kullenberg gjorde med Maj Sjöwall medan filmen var bioaktuell (Vi 46/76). När det begav sig var Sjöwall inte riktigt lika positiv:

2013-08-14 08:13

Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med "nymfomana" böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Fransisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag - nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade - är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

2012-10-19 13:53

Älskar du Maj? (ordvits som bara funkar på skånska (men då är hejarns rolig.))

Maj Sjöwall besökte senaste Babel och var som alltid en fröjd att lyssna till. Jag träffade henne själv för en intervju för ett stycke tid sen och kände igen småmysandet hos mig själv när hon nu försynt och precist strödde små förargligheter mot samtidens förfall och epigonernas kvalitetsbrist omkring sig.

Det som fäste sig mest hos mig när vi sågs mellan fyra ögon - och som nu gnistrade till som hastigast - var dock inte hennes sarkasmer eller anekdoter eller åsikter. De är för all del underhållande, men det som gjorde mest intryck var hennes aldrig slocknade kärlek till Per Wahlöö. Den var så uppenbar att den gick att ta på.

I Babel introduceras hon med ett minireportage där Wahlöö fladdrar förbi i ett par gamla klippbilder. Jag kan läsa in för mycket, men intrycket är att Sjöwall rubbas en smula ur fattningen när hon återser sin gamla kärlek. När hon säger "Pelle" slår rosor ut på hennes kinder.

Per Wahlöö dog 1975 och sen dess lever, så vitt jag vet, Sjöwall ensam. När hon pratar om honom så är det som om han försvann igår.

2007 gav Piratförlaget - som nu också ger ut hela Roman om ett brott med högvis med extramaterial, vilket får mig att fundera på om jag ska köpa alltet en tredje gång - ut en bok betitlad Sista resan och andra berättelser. Det är en märklig byrålådesamling av restprodukter från Sjöwall-Wahlöös pennor: några noveller om båtresor, en tidig jultidningshistoriett av Wahlöö och några manifesttexter kring Martin Beck-dekalogin som de - vi - specialintresserade läst på annat håll.

En text gör dock köpet värt: Brev från Per till Maj beträffande deras första tid och samarbete med Uppdraget (Uppdraget var en av Wahlöös soloromaner, som han dock okrediterat lät Sjöwall skriva miljöskildringarna i). Brevet är daterat 25 oktober 1962, luktar rätt skarpt av gammal fylla och fullkomligen vibrerar av kärlek.

Det är alldeles uppenbart en nio år äldre man, med en framgångsrik författar- och journalistkarriär bakom sig, som ömsom lovordar, ömsom förmanar sin unga flickvän. För den skull går det inte att ta miste på respekten och åtrån:

Jag har läst igenom ditt komplement till antologibidraget på nykter kaluv nu och satt in större delen av det i texten. Varje gång jag läser nånting du har skrivit slår det mej att du faktiskt skriver bra, lätt och fint och med fint glid, ungefär som du går. Jag har inte gett upp hoppet om att skriva tillsammans med dej, på riktigt, och tycker inte du heller ska göra det.

Jag tänker ofta på dej. [...]

Försök att sköta ditt jobb och sup inte ihjäl dej. [...]

Jag tycker hemskt mycket om dej.

Skriva brev har jag aldrig kunnat och gör det nästan aldrig heller. Det här är nog det första på ett par år.

Jag heter Pelle och är trettiosex år gammal och väger åttiett kilo (det är nästan tio för mycket). Jag är lite lessen, men mest för att jag själv är så barnslig och trasig och dum. Jag är fortfarande gift och jag har en flicka som är ett par månader gammal. Hon heter ANNIKKI. Jag har haft tre barn innan, under årens lopp, men dom har dött. Jag sa härom kvällen att jag gärna skulle vilja ha ett barn med dej. Det var ovanligt sant, men det ska du inte bry dej om.

Jag vill gärna att du ska vara åtminstone lite rädd om dej, inte minst psykiskt. Tro inte alla dumheter du tänker. [...]

Jag längtar efter att ligga med dej.

Jag längtar efter att föra ett vettigt samtal med dej.

Jag längtar efter att göra nånting lattjo med dej.

2012-09-10 20:33

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till "de fyra stora" svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom - det var så han oftast hette på bokomslagen - är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar - ännu 1955 hette det puzzlar - ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

"Höstvind och djupa vatten" är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad  i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor. 

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om  hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället - det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse - finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

"En opålitlig typ - det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig."

Jag kan inte säga att det är orealistiskt - tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver - men kanske är ordet jag söker "naivt". Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat - hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa - som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som "oförtövat" och "eljes", att hennes mördare aldrig ser "bekyttad ut" och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är "större än tillförne".

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

2012-08-08 20:55

Utföra ännu ett hedersuppdrag - check.

Just det, jag intervjuade en av mina få levande idoler för tidningen Faktum - Maj Sjöwall. Frågor som jag inte vågade ställa: "Var det du som hittade på Micke Persbrandt?", "Var du Sjöwall eller Wahlöö?", "Varför slutade ni samarbeta?"

Intervjun finns att läsa här.

2012-06-10 12:33

Snutuppgörelse.

Har så plöjt igenom Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Håller man boken i handen kan den tyckas mastig med sina 859 sidor, men oroa er icke! Hoppar man över notapparat och abstract så är det inte mer än 690 sidor. 690 tättskrivna, faktaspäckade sidor.

Tapper går noggrant - mycket noggrant - igenom polisberättelsen såsom den sett ut i roman och film sen Sjöwall-Wahlöös dagar. (I en recension invändes det för övrigt mot att Tapper är för påläst: "Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik." Vilket är en udda anmärkning mot ett akademiskt verk, om ni frågar mig.)

Jag köper det mesta av analysen rakt av. Tappers grundtes är att Sjöwall-Wahlöö och deras epigoner - i synnerhet Mankell - har ett oförtjänt gott rykte som radikala samhällskritiker. Deras förtjänster som författare och inspiratörer kan ingen ta ifrån dem, men den förment vänsterpolitiska analysen hos Sjöwall-Wahlöö stannar vid osund dyrkan av öststaterna, pajaskarikatyrer av Säpo, notoriskt Palmehat och en gnällighet över Välfärdssverige som gjorde att Svenska Dagbladets ökände högerkritiker Gunnar Unger gjorde både vågen och high five.

Till det kommer en kvinnosyn med en fixering vid nymfomaner och radergummiformade bröstvårtor som borde ha känts nattstånden redan på sextiotalet. Och som förvånar med tanke på att 50% av författarna själva var kvinnor.

Och ovanpå det den svartvita världsuppfattningen, där alla är USA-manipulerade idioter utom Becks älskarinna Rhea Nielsen som är kommunist, kåt och felfri, samt vpk:s CH Hermansson som springer förbi i "Terroristerna" med "tuff blick" och "rosiga kinder".

Hos Mankell har plakatpolitiken tonats ner till förmån för en faktarikedom med den uppenbara avsikten att böckerna ska tas för sanna. Inte sanna som i "har hänt" utan som i "skulle kunna hända". Mankells bild av ett imploderat folkhem där otäckt utländsk kriminalitet forsar in över gränserna och gör att stackars Wallander aldrig kan ta hand om sin smutstvätt, är dystopisk och närmast undergångsromantisk. I intervjuer försvarar sig Mankell gång på gång, när folk frågat om han inte har hjälpt till att forma bilden av ett samhälle där psykopater härjar fritt och polisen är den enda räddningen, att verkligheten är mycket värre.

PRO:s insändarskribenter hade inte uttryckt det klarare.

Det här tycker jag mig läsa, mellan och på raderna, hos Tapper. Han tar förstås upp betydligt fler författare och deckarhjältar, i princip alla de stora med samhällsskildrande ambitioner, plus Håkan Nesser, utom Liza Marklund och Åke Edwardsson. Som akademiker aktar han sig för åsiktsprosa, men jag tycker mig ändå förstå att han anser Leif GW Persson och Stieg Larsson ha en mer sansad uppfattning om kriminalitetens omfattning än Olov Svedelid och Beckförfattaren Rolf Börjlind.

För åsikter har Tapper, det vet alla som läst eller kritiserats i hans filmrecensioner i Sydsvenskan. Hans bok är också som roligast när de skiner igenom. Som i kapitlet om polisvigilanten Johan Falk (ni vet, Jacob Eklund som Dirty Harry), där han först presenterar alla de belägg som upphovsmannen Anders Nilsson dragit fram för att bevisa att vi lever i ett rättslöst samhälle, sen presenterar kriminologins motbevis och slutligen konkluderar:

Med dessa samlade invändningar mot anspråken på autencitet i filmernas framställningar väljer jag därför att betrakta dem som ren fiktion.

Han hade lika gärna kunnat skriva "rent nonsens". Men det gör inte akademiker.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig också spåra en viss skadeglädje hos Tapper när han beslår den kulturelle skrythalsen Håkan Nesser med fel:

Att felstava John Cassavetes efternamn som "Casavetes" kan sättas på tryckfelsnisses konto. Men när Van Veeteren i "Kvinna med födelsemärke" beskriver fotografierna i Michelangelo Antonionis "Blow-Up" (1966) som föreställande en våldtäktsman - i själva verket visar de en äldre man i sällskap med en yngre kvinna (ett kärlekspar? far och dotter? en prostituerad med kund? - vi får aldrig veta), ett möjligt mordoffer i ett buskage och kanske en mördare dold i ett annat buskage - framstår bildningen som desto ihåligare.

"Snuten i skymningslandet" hade lika gärna kunnat tryckas upp i ett ex och skickas direkt hem till Kalle Lind. Det här är mumma för mig: en nördig genomgång av all betydande svensk kriminallitteratur, en samhällskritisk kritik av samhällskritiken, ett metodiskt skakande i piedestalerna, en försynt men skoningslös synål i de uppblåsta ballongerna. Det enda som smärtar mig är att Tapper inte hittat min egen gamla D-uppsats om kvinnobilden hos Sjöwall-Wahlöö, trots att den skrevs vid samma institution som "Snuten i skymningslandet".

2011-11-23 10:53

Spå ska det låta.

I förordet till Cornelis "Enskilda sånger" skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttitalet skriver han att "min själ slog femtio siffror en gång". 1987 avled han vid en ålder av femti år.

2) 1964 års Balladen om den falska flickan berättar han hur en sjöman raggar upp en dam "som var en han". Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I Balladen om den beväpnade tiggaren beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 - "två kulor sjöng i vinternatten" - i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I "Terroristerna" låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I "Terroristerna" vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.


En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt - alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor - men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös "Polismördaren". Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säja oss?

2009-06-07 22:49

Kverulantkrimi.

Kverulans - en (till kverulant) benägenhet att klaga el. klandra (Prismas främmande ord).

Sjöwall-Wahlöö skrev de fem bästa polisromaner jag läst - Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis potatismos och Den vedervärdige mannen från Säffle - samt ytterligare fem polisromaner svartprickiga av skönhetsfläckar.

De mest motbjudande dragen i de senare Romanerna om brott är, förutom kvinnosynen, den närmast patologiska gnälligheten. Det är som om två gallstinna insändarskribenter, just lämnade av sina respektive, har slagit sina bittra huven ihop för en orgie i felfinnande.

I "Polismördaren", den näst sista Beck-boken, landar kommissarie Martin Beck på det vid tillfället nybyggda Sturup. Om den får vi bl.a. veta följande:

Flygplatsen var en nationell skandal och den jävade inte sitt rykte. [---]

Fältet hade, sen befolkningen deporterats, anlagts på en av Sveriges dimmigaste platser. För säkerhets skull mitt i ett välkänt flyttfågelstråk och på synnerligen obekvämt avstånd från staden.

Dessutom hade det förstört ett stycke natur, som borde varit skyddat i lag. Skadan var vittgående och irreparabel och konstituerade en grov miljöförbrytelse, typisk för den antihumanitära cynism, som alltmer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället. Uttrycket stod i sin tur för en cynism, så gränslös att gemene man hade svårt att fatta den.


Hänger ni med? Jag tror att Per Wahlöö ogillade Sturup. Vi är på kapitlets första sida. Utgjutelserna om Sturup slutar på den tredje. Vi får innan dess veta att "själva färgsättningen, grått och saffransgult, underströk oset av fusk och korruption". Vi får också veta att

någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess totala bankrutt.

I förbifarten noteras att "vätskan i pappersmuggarna påstods vara kaffe och framkallade omedelbart illamående". Ankomsthallen "kunde inte ens kallas otrivsam" - "den var snarast monstruös, en miljökatastrof". Korvståndet "tillhandahöll en oätlig näringsfri parodi på mat" och stolarna "kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar".

Vi är nu en och en halv sida in i kapitlet. Jag är vid det här laget övertygad om att Per Wahlöö inte gillade Sturup. Jag är rentav övertygad om att Sturup förgripit sej på Per Wahlöös mamma och slagit Per Wahlöös barn i huvet med en käpp.

Nånstans i detta gränslösa hat mot en flygplats berättas en historia om hur kommissarie Martin Beck anländer med flyg. Det är tomt på flygplatsen, förutom "ett dussin gäspande och halvt ihjältråkade poliser och tulltjänstemän, utan tvivel tvångskommenderade". "Inte ens de grönaste journalister gitte masa sig hit ut för att berika sina liv med kortspel, urkokt korv och petrokemiska läskedrycker."

Martin Beck går in på toaletten. Tror ni att den är ren och välskrubbad och ger Per Wahlöö nån sorts frist i bearbetandet av Sturuptraumat? Ni tror fel.

Spolmekanismen var trasig. I pissoaren låg en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj. Hårstrån klibbade i den feta smutsranden i lavoaren. Stället för pappershanddukar var tomt.

Detta var flygplatsen Malmö Sturup.
(Info för nytillkomna läsare, bloggarens anm.) Så ny att den ännu inte var helt fullbordad.

Han tvivlade på att det var någon idé att bygga den färdig. På sätt och vis kunde den betraktas som perfekt. Det manifesterade fiaskot.


Vi är två och en halv sida in i kapitlet och här kan Per Wahlöö äntligen släppa de där förfärliga barndomsminnena av hur Sturup doppade honom i pissrännan och gjorde kalsongrycket på honom. Men innan dess ska bara påpekas hur svårt det är att "söka rätt på en telefonautomat, som inte hade kabeln avskuren eller myntinkastet igenkladdat med tuggummi".

Sen kommer några oförskämda odugliga polismän och börjar fråga ut Martin Beck på ett otrevligt sätt ("Hjälpa? Vad menas med det?") och författaren får andra irritationsmoment att tänka på.

Jag flög själv från Sturup i måndags kväll. Det är ingen vacker byggnad. Det tog löjligt lång tid att köra dit från Malmö (å andra sidan ligger den jättenära Staffanstorp, Skurup och andra metropoler). Sturup kom säkert till genom mygel, jag har ingen aning om vilket men hyser inga illusioner om att flygplatsplanerare är jesusar.

Icke desto mindre har Sturup inget med handlingen i Polismördaren att göra.

2009-04-16 21:25

Proggiga barnböcker del 31: Polisen slår till.

Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.

"Polisen slår till" (1972) är en fristående fortsättning på "Mannen på gallret". Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).

Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare ("på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad - i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever"). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka ...

Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i "Den vedervärdige mannen från Säffle" från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.

Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak - alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle - men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.

Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.

Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida - "på samma nivå, det borde vi pröva på". Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.

Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan
önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[---]

Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA - världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.

Nazist i går - moderat i dag.
[---]

Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.
Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.


SPOILERVARNING: det visar sej - tro det eller ej - att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit "alldeles som galen" när han sett FNL-märket och ropat "nu ska du få din jävel!" innan han spöat upp vietnamvännen.

Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.

2008-12-12 23:34

Proggiga barnböcker del 23: Hela långa dagen.

Sjuttitalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.

"Hela långa dagen" (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.

Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.

Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:

- Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.

-Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.

- Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.


Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.

Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:

Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [---]

Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.


Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.

En annan sak som fascinerar - liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö - är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder - som står där dom står utan nämnvärd upprustning - idag.

Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all cred för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.

För jag har svårt att föreställa mej att någon i målgruppen tog boken till sej. Bor man i ett miljonprogramsghetto där man sitter och avlyssnar vad grannen tre trappuppgångar bort ser på teve, vill man väl hellre läsa nånting roligt, fantastiskt och eskapistiskt?

Och bor man inte i ett miljonprogramsghetto vill man väl också hellre läsa nånting roligt, fantastiskt och eskapistiskt?

2008-06-11 08:24
Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.

ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

Allt du inte ville veta om våra folkvalda.

NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

En litterär actionkomedi om prestige och kött.

NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!

En bok om Kay Pollak m.fl.

FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!

"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.

En bok man bör köpa!

En bok man bör köpa!

Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.

AVDELNINGEN SJÄLVGODHET II:

Tammefanken finns det minst tre.

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.

RIKETS SAL

RIKETS SAL

En humorsajt där jag medverkar.

ÅRET SOM GICK

ÅRET SOM GICK

Ett radioprogram jag har gjort.

Sök

ÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Mitt förlag.

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Son till en stolt far.

Taggar

rasism
"sucken" sauk
52 festliga riksdagsledamöter
abba
adelsmän
apor och liknande
arne weise
astrid lindgren
barnkultur
begåvade människor jag känner
beppe
bergmän
billy butt
billy wilder
biografier
bisarra censuringrepp
blandfärs
bloggformalia
bondeförbundet
bortglömda gubbar
bortglömda tanter
bruchiana
böcker jag inte har läst
cornelis
dan berglund
danmark
det var inte bättre förr
dina harpors buller
dumskallar
dvd
därför blev vi som vi blev
därför blir de som de blir
dönickar
ekmän
ernst rolf
f.d. idrottsstjärnor
feminism
femtital
finurliga memoartitlar
fred åkerström
fria proteatern
frikyrkligt
frukt i mat
fylla
fyrtital
fyrtitalister
fäder som inte läst sin dr spock
för sverige - på tiden
gamla
gamla hjältar hyllar varann
gamla sportjournalister
genrer gud glömde
gubbar
gubbsjuka
gästskribent
göteborg
halmhattarna
hasch anarki kaos hotar oss alla
hasseåtage
hej domstol
hej livet och döden
Hej rymden
henning sjöström
herrmode
homosexualitet
horst tuuloskorpi
hudvård
humor
husköp
hyland
hårvård
högerhittar
högerpartiet
inte för att jag vill skryta
IOGT Sångfestival
janne "loffe" carlsson
jerry williams
johannes brost
journalister
judar jag beundrar
julkalendern 2008
jönssonligan
kalle lind - rättshaveristen
kalle lind får post
kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig
kalle lind går med håven
kalle lind går ut och roar sej
kalle lind kommenterar gårdagens nyheter
kalle lind lyssnar på gamla visor
kalle lind lyssnar på gammal radio
kalle lind läser gamla böcker
kalle lind läser gamla tidningar
kalle lind läser gamla tidningar (och blir på kuppen påmind om hur sjukt lillgammal han har varit)
kalle lind läser halvgamla tidningar
kalle lind läser nya böcker
kalle lind läser relativt nya böcker
kalle lind läser tjocka böcker
kalle lind läser twitter
kalle lind ser på blyertsfilm
kalle lind slösurfar
kalle lind tokar till det
kalle lind vänder sig till läsekretsen
kalle lind är ute och reser
kalle linds karriär i fragment
kampen mot biograferna
kapitalister
karl gerhard
kennet ahl
knark
knäpp film
knäpp musik
kokböcker
konspirationsteorier
konstnärer
krimi
kristen demokratisk samling
kristna barnböcker
kultursyn
kvinnor som heter nåt med lill
kåsörer
larry david
lasse o´månsson
lundaspex
lundell
lustiga namn
lustiga namn (alltså Bo-Teddy Ladberg)
lustigheter
låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar
låtsasjobb
lösryckta henning sjöström-citat
makabra och/eller integritetskränkande lustigheter
malmö
malmöteve vi minns
medier
memoarer
mer information än vi frågat efter
minnen från åttitalsteve
missvisande omslag genom historien
modern musik
monarkin
monicor
moralpanik
myggan ericson
män som heter bengt
män som heter björn och liknande
män som heter bo
män som heter hans
män som heter jan
män som heter judd
män som heter klas
män som heter lars
män som heter leif
män som heter rolf
män som heter stig
män som heter ulf
människor det varit synd om
människor på kanten
människor som gått till överdrift
människor som har haft fel
människor som oväntat hänger ihop
människor som varit med överallt
mölndal
nakna män
new hollywood
nittital
nollnolltal
när ord bli roliga
närradio
nöjesfält
omöjliga intervjuoffer
pekka langer
per ida och minimum
plattityder på parad
poesi
politiker
pornografi
povel ramel
privata oangelägenheter
progg
proggiga barnplattor
prostitution
psykiatri
pythonesque
rasism
religion
röktobak
rövslickeri
serier
sextital
sexuella avvikelser
sju skämt som chockade sverige
sjuttital
sjuttonhundratal
självgodhet
sjöwall-wahlöö
skratt med öppen mun
skägg
smutstvätt
småväxta
snoddas
snusk
språk
statare
stefan jarl
stjärnjurister
stolpskott
ståupp
subliminala budskap i barnkulturen
sveda i kissen
sven wernström
sven wollter
svensk film
svenska folkfester
såssar
tanter
taubes
teve
textilkonst
thorsten flinck
tidskrifter jag inte prenumererar på
tiotal
tjugotal
tjyvar och plitar
tokvänstern
tove jansson
trivia
udda kultur
ulf och kicke
ullstenare
uppfostran
usa
vanvett
wiehe och afzelius
zarah leander
åttital
På spåret: första klass
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!

På spåret: dressinen

På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se