Dåtidens dårar del 2.
På tjugotalet fanns inte Hibernal eller andra giftfärgade preparat. Det var en svår tid att vara psykotisk i - och en väl så svår tid att vårda psykotiska i. Det enklaste sättet att deala med ett våldsamt psykotiskt anfall var naturligtvis att binda tokstollen runt en stolpe.
Karin Neuman-Rahn var för sin tid en progressiv humanist. Hon skrev sin bok "Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" 1924 som en handledning för "sinnessjuksköterskor", för att dessa inte skulle skrämmas av dom "abnorma" patienterna utan ge dom en god och handfast vård.
Hon ledsagar sinnesjuksköterskan in spe genom en djungel av fascinerande åkommor. Alla bilderna är kanske inte så illustrativa i sej, men kombinerade med bildtexten utlöses ett associationsregn i bästa Stenmark-stil:
Varav vi drar slutsatsen att "maniker" är synonym med "bifigur i en pilsnerfilm".
"...samt i badkar."
Man vill så gärna veta varför dom beundrar henne. För att hon vågade vara sej själv? För att hysteri var på modet och hon var trendsättaren? Och hur hysterisk är hon egentligen på en skala? Är det ett tecken på hysteri att hon släpat med sej sin säng ut i grönskan? Är det inte snarare tecken på lättja? Är hon över huvud taget inte oerhört avslappnad för att vara hysterisk?
Jag menar, här snackar vi hysteri av toppklass!
Hade någon använt en kvinna med stripigt hår och spöklik blick upptryckt mot en vägg för att illustrera hallucinatoriskt sinnestillstånd i en spelfilm hade jag tyckt att det var klyschigt. Även den mest fantasifulla over-the-top-wacko-dåren trampar alltså i upplöjda fåror. Inte ens originalen får vara originella. Vi är alla kopior. Utom Ricky Bruch.
Som sagt var. Vad säjer man om en megaloman i lagerkrans? Been there, done that, bought the T-shirt. Gäsp.
Här är det i alla fall nån som försöker sej på en smula originalitet. Jag är egentligen mest intresserad av det där repet som han/hon har hängande runt kroppen. Dessutom får man väl ge en eloge till hans/hennes balanssinne. Samtidigt måste man kritisera det väldigt inrutade, snäva tänkandet: det finns antagligen en hel sovsal att dansa katatoniskt i, men patienten väljer ändå en löjligt smal sängsida.
Exakt vad hos den här gubben som visar paranoiasymptomen förbryllar mej. Är det hans konstiga katolska ämbetsdräkt? Är det blicken mot taket? Tror han att han är förföljd av illasinnade innertaksmakter?
En hjärnkittlande bild i MC Eschers anda: är det vad kvinnan ser som är en synhallucination eller är det kvinnan själv som är synhallucinationen? Är det hon eller vi som är hallucinatoriska? Och visst är symptomen på synhallucination ganska lika dom på paranoia, dvs. blick riktad mot taket?
Bilden som gissningsvis la grunden till hela Roy Anderssons bildspråk, ideologi och världsuppfattning.
Dåtidens dårar del 1.
Förr i världen hade man en mer krass syn på människan än idag. Då hycklade man inte med nyanseringar och tillgjord förståelse. Då var en galning en galning och en downssyndromare en idiot.
"Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" (1924) är ett illustrerat standardverk om hur galningar beter sej och vad man lämpligast gör åt saken.
Viktigt att ta till sej när man läser denna volym, är att författaren Karin Neuman-Rahn hade en för sin tid humanistisk syn på psykiskt sjuka. Hon börjar med att berätta om forna tiders (1800-talets) omänskliga behandling:
Metoderna överbjödo varandra i omänsklighet. Man inympade skabb, koppor, ros och andra svåra sjukdomar, och ingned retande salvor, som framkallade svåra utslag och olidliga plågor. Man band den sjuke vid en stolpe, där han fick stå med armarna utsträckta åt sidorna dagar igenom, eller ock fick han sitta fastsurrad under månader, ja år, i tvångsstol, ofta med svåra kontrakturer som följd.
Man ska alltså ha i åtanke att Neuman-Rahns hållning var human och progressiv på sin tid. Hon är tveksam till att kalla "onanien" sjuklig (det gjorde andra). Hon står och vacklar i sitt förhållande till homosexualitet och funderar över huruvida den ska betraktas som medfödd och obotlig ("böjelserna taga sig redan i barnaåren uttryck i lekarna, senare i yrket") eller beror på "själslig smitta från äldre homosexuella".
Hon är noga med att inga av de behandlingsformer hon föreslår - som ofta går ut på att svepa in psykfallen i lakan eller ligga länge i badet - ska användas som straff. Hon har också en tydlig och konkret erfarenhet av sjuksköterskeyrkets alla aspekter:
Om patienten icke kan förmås att tömma tarmen på bestämda tider utan gör detta godtyckligt, förorenar sängen, kläderna, smetar omkring sig, kanske förtär sina uttömningar, måste stora lavemang eller tarmspolningar profylaktiskt och regelbundet företagas.
Icke desto mindre skriver hon ett kapitel med rubriken "Idioti och Imbecillitet". Det illustreras av den här bilden:
Där kan vi inhämta såna här matnyttigheter:
Bland de andesvaga kunna olika grupper särskiljas, nämligen de djupast stående idioterna och de imbecilla, vilka representerar olika grader av svagsinthet.
Hos de lägst stående idioterna komma allenas de animala känslorna till utveckling, varför den sjukes torftiga själsliv måste betraktas som rena reflexer.
I den djupaste idiotien är det redan i det yttre i ögonenfallande: brisfällig, oharmonisk utveckling av de olika kroppsdelarna, än för stort, än för litet huvud, slö och tom blick, öppen mun med oregelbundna, ibland outvecklade tänder och stark spottavsöndring.
Idioten är osnygg och måste skötas i alla detaljer.
Trots sin glupskhet måste idioten matas. Han snattar gärna, ty han känner ingen skillnad på mitt och ditt.
Driftlivet är starkt utvecklat och tidigt vaknad sexualitet med livligt onaniserande är en rätt vanlig företeelse.
Lyckligtvis dö idioterna vanligen tidigt.
Den lättaste graden av andesvaghet representeras av de debila. [---] De bilda tillsammans en enda stor grupp av undermåliga individer och utgöra en verklig börda för både familj och samhälle. [---] Kvinnorna hamna ofta i prostitutionen.
Det kan låta hårt, kallt och oempatiskt. Det är det inte. Åtminstone inte bara. "Idiot", "imbecill", "debil" och "svagsint" var tidens terminologi; skällsord har de blivit i efterhand. Författarens syn på de avvikande är handfast. Hon är övertygad om att en vänlig, konsekvent men framför allt auktoritär vård är receptet:
En sådan imbecill flicka, A.I. inhämtades till sjukhuset under stark oro, var osnygg och fullständigt analfabet. Sköterskan tog med kärlek och målmedveten energi ihop med hennes uppfostran, och några år senare konfirmerades flickan ihop med andra barn.
Slutet gott, allting gott således. 
Sen 1924 har det gått framåt inom psykiatrin. Det tog visserligen vägen över institutionalisering, elchocker, hästdoser Hibernal och en slutlig nedmontering av hela verksamheten, men idag säjer vi ju inte längre "idioter" om folk med Downs syndrom. Vi säjer "förståndshandikappade" och klappar oss självbelåtet på axeln.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!