"Partikongressen" (1978).

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

- Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det - Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

Ett inlägg om gammal porr.

På diverse avvägar har jag kommit över en pdf av ett gammalt pornografiskt magasin, Berth Milton seniors tidiga PRIVATE (sedermera tog hans son Berth Milton jr över porrimperiet Private Media Group och blev en av Sveriges trettio rikaste människor). Magasinet är troligen från sextiotalets slut - inga årtal finns i själva trycksaken.

Det är ett fascinerande stycke läsning. Framför allt för det genomskinliga försöket att legitimera tidningen genom att hänvisa till läkare och psykologer och medvetet rida på den våg av sexualmoralsifrågasättande som gick genom Norden under sextiotalet. I en ledare som slår knut på sig själv i sina försök att låta seriös skriver någon (gissningsvis Berth Milton Sr själv):

På något sätt vill vi försöka besvara alla de förfrågningar som kommit oss till del från så många av PRIVATEs köpare. Vi vill inte påstå att frågorna äro lätta att besvara. Tvärtom. Utan överrespekt för titlar är det bara att konstatera i hur hög grad alla de brev vi läst, avsända från de mest skilda orter i Sverige och runt om i Europa, äro skrivna av intellektuella kapaciteér. Lärare, läkare, jurister, arkitekter, konstnärer, företagsledare o.s.v., som regelbundet läser PRIVATE. Det gläder oss. PRIVATE fyller en uppgift. Superlativer som, frimodig, ärlig, emanciperad, förekommer ofta i breven.

Sen följer en utvikning om hur vetenskapen en gång trodde att de tidiga tågens hastigheter (30-0 km/h) skulle vara farliga för resenärernas ögon. Kopplingen till porr är inte helt självklar, men andemeningen är väl att folk ofta hade fel förr i världen, och därför också hade fel när de ogillade porr:

Det finns också nutida sansade kloka och erfarna män och kvinnor som utan att tveka äro helt övertygade om att en vidgad visualerotisk horisont skadar, förleder och fördärvar. Vem? Hur? När? Förunderligt är att en rad behov äro helt reklamlegala och i legiokretsar nonchockaccepterade. Ät NNs soppa och få ert dagliga vitaminbehov, drick NNs öl och må gott, rök NNs cigarretter i pausen, det stimulerar, prova NNs Wisky och relaxa. Allt illustrerat på det mest aptitretande sätt. Tydligen accepterat. Vem kan i det läget med fog representera ett flertal (vilket) och avgöra vad fria och intellektuellt receptiva människor önskar se och stimuleras av inför den mest genomgripande och allmänt förekommande av alla drifter. Läkare och psykologer, med vetskap om och förståelse för sedan generationer tabubelagda problem, kommer utan tvivel att i harmonibefrämjande syfte alltmer receptera och rekommendera idéer som PRIVATE redan nu förfäktar.

PRIVATE anno 1960-tal var alltså frimodig, ärlig och emanciperad, enligt dess utgivare. För att ytterligare göra skriften rumsren intervjuas kompositören Bo Nilsson, vid tillfället aktuell med musiken till teveserien Hemsöborna, som tydligen också har en bakgrund i typografin:

I min egenskap av typograf beundrar jag det vackra färgtrycket och detta i förening med den intelligenta och psykologiskt riktiga uppläggningen av både tidningen och modellerna tilltalade mig oerhört.

Nilsson sammanfattar sina intryck: "detaljerad, aptitlig och riktig".

Hur ser då denna tidning, i princip rekommenderad av läkare och psykologer, ut? Tja, det är en massa gynekologbilder. Med bildtexter som "jag är upplagd, är du?" Novellen "Nordens Mona-Lisa" har lite litterära ambitioner, även om jag inte kan säga att författaren lever upp till dem:

Under tystnad lät hon mina händers upphetsning sköta den tyngda fingerspetsvandringen utefter hennes vita kropp. [...] Hennes sötma och min stora, blodröda vinstock möts på halva vägen, girigt sög hon med sitt pulserande sköte på min glödande lem.

Vi hittar också ett par limerickar som inte heller riktigt motsvarar den bild av en frimodig, ärlig och emanciperad produkt som målas upp på ledarplats:

Man kan aldrig förlora
sa en flicka från Nora
Om man tänker att,
liksom jag varje natt,
det är bättre att fnaska än hora.

En fru som kom sent hem om kvällen,
sa till mannen, en hygglig och snäll en.
Du ska veta att,
jag haft roligt i natt,
blivit pippad på tre olika ställen

Visst finns här ett glapp nånstans mellan teori och praktik? Visst håller inte riktigt Berth Milthon seniors tidning det som Berth Milthon seniors programförklaring utlovar? Och visst känns inte de där limerickarna aptitligare bara för att redaktionen har fått många brev från läkare?

(Tack till Martin Kristenson och Pidde Andersson. Jag läser naturligtvis inte såna här tidskrifter själv. Som den pryde man jag är valde jag f.ö. tidningens minst detaljerade bild som illustration åt bloggposten.)

Kulturspeglingar från Falköping.

Igår körde jag Malmö-Falköping tur och retur. Allt för att, likt en positivhalarapa, få visa upp mig för pengar. Sexhundra Falköpingsbor (fast vissa lär ha kommit med buss från Karlstad och Jönköping) hade slutit upp för att se ett urval P3- och ännu fler före detta P3-profiler. Det vittnade om minst två saker: 1) P3 är mycket större ute i buskarna än vad man tro från ett storstadsperspektiv, 2) det händer inte för mycket i Falköping.

Det var hursomhelst en trevlig tillställning, och trevligare blev det säkert sen jag kört hem. När jag - och alla andra uppträdande - gick så stod Kodjo Akolor fortfarande på scen och körde ett avslutande improviserat ståuppset. Han hade visst fått feeling. Det är inte helt omöjligt att han står där fortfarande.

Själv var jag där i egenskap av kulturkunnig, resonerande om Falköpings bidrag till vår kulturkanon:

Godafton ungdomar! Välkomna till Kulturspeglingar med Kalle Lind. Idag sänder vi alltså från västgötabygden, som ju är kulturhistorisk mark. I dessa trakter har ju till exempel Curt Petersen tagit sina första stapplande steg mot berömmelsen – Curt blev ju sedermera känd som ena halvan av den frikyrkliga popduon Curt & Roland. Historiska inte minst för sin barnskiva "Tidsmaskinen", i vilken de bland annat besöker Noas ark-tiden.

Men Curt Petersen är inte den ende kulturpersonlighet med rötterna i Falköping. Vi har Ronnie Sandahl, han som aldrig sa hora. Högt. Och framför allt har vi Errol Norstedt, för den breda massan kanske mest känd som Eddie Meduza.

För den som inte är närmare bevandrad i den digra kulturskatt som Eddie Meduza lämnade efter sig, kan han väl enklast beskrivas som en sorts bygdemålsbaserad folkpoet i en tradition med rötterna hos både Rabelais och markis de Sade, en rusets och den kroppsliga lustens uttolkare och besjungare, en ifrågasättare av de rådande normerna, av den allmänna smaken och av det sunda förnuftet.

Errol Norstedt föddes 1948, för övrigt samma år som min mor. Jag vet inte hur många av er som har träffat min mor, men hon ger ett helt annat intryck än Eddie Meduza.

Mellan 1975 och sin död 2002 hann Errol Norstedt släppa fruktansvärt många plattor, turnera fruktansvärt mycket men framför allt dricka fruktansvärda mängder sprit. En karriär som därmed ganska mycket liknar Ulf Lundells.

Likt den eviga nobelpriskandidaten Joyce Carol Oates, som skriver deckare och ungdomsromaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith, experimenterade Errol Norstedt med olika alias. Detta i en sorts lek med identiteter, en sorts iscensatt offentlig maskerad där olika pseudonymer kunde rymma olika sidor av den mångfacetterade Errol Norstedt.

Aliaset Eddie Meduza representerade till exempel Norstedts burdusa sida. Pseudonymen E Hitler en annan sida av hans burdusa sida. Och den antytt homosexuelle karaktären greve von Boegroeff representerade ytterligare en, extra burdus, burdus sida av hans burdusa sida.

Återkommande teman hos poeten Eddie Meduza är alltså den kroppsliga sexualiteten, vilket subtilt anas i vistitlar som ”Fruntimmer sa en ha å knulla mä” och ”Ronka i Ryssland”. Människans behov av fysisk närhet utforskas från en mängd olika perspektiv. Vi hittar inslag av voyeurism i sången ”Carolas pattar”, av lustfylld onani i "Ah Libbi-Labba Kompa-Ronka” och av avancerad erotisk experimentlusta i ”Han snusar med picken”.

Av detta ska vi dock inte förledas att tro att sexualiteten är det enda ledmotivet i Eddie Meduzas katalog. Även tarmtömning och flatulens är återkommande ämnen i hans musikalisk-poetiska utforskande av de mänskliga kroppsfunktionerna. Med det finstilta poemet ”Jag släppte en skit på dansrotundans dansgolv” satte han ord på en ångestladdad upplevelse av gasrelaterad art, med den djupt kända visan ”Hemorrojder i mitt rövhål” tog han sig rentav in på anatomins och läkekonstens domäner. Som Eddie Meduzas magnum opus inom det rektala fältet betraktar många kännare det mångbottnade spåret ”Efraim Barkbåt spelar en marsch på rövhålet”.

Man kan av detta dra slutsatsen att Eddie Meduza främst besjöng de kroppsliga funktionerna. Det är inte hela sanningen. Man kan kanske, om man letar, hitta ytterligare några Meduzatitlar som vittnar om ett visst intresse för det kroppsliga. Jag tänker till exempel på visan ”Vresa upp fetta kärringjävel” eller den lite underfundiga ”Knulla en get i röven”. Eller på den tragikomiska visan ”Den runkande spårvagnschauffören”, som tar upp det existentiella problemet med att kombinera spårvagnsförarens ansvar för andra människors liv med vildsint masturbation.

Men likt Lars Norén eller Ingmar Bergman varierade Meduza sina temata. Precis som Norén och Bergman belyst sina ämnen - den sönderfallande borgerliga familjen respektive Guds tystnad - hittade Eddie Meduza ständigt nya angreppsvinklar på sina ämnen.

Låt mig exemplifiera. Han skrev till exempel tre texter om Expressenjournalisten Mats Olsson, som kritiserat Eddie Meduzas artisteri i sin tidning. Och här kan vi verkligen se bredden i Meduzas konstnärskap. Först skriver han den något aggressiva ”Mats Olsson är en jävla bög”, men väljer sen att problematisera Mats Olssons sexuella läggning och förmåga i den mer innerliga ”Kuken står på Mats Olsson” och, inte minst, i den inlevelsefulla ”Mats Olsson runkar kuken”.

Eddie Meduza – en mångbottnad och mångfacetterad folkpoet, som med visor som ”Torgnys svettiga ansikte" vidgade gränserna för vad modern sjungen poesi kan handla om. Han kanske inte kommer att gå till litteraturhistorien, eller till musikhistorien, eller till kulturhistorien över huvud taget, men han kommer med stor sannolikhet att gå till Falköpingskulturhistorien. Och det är det ju betydligt färre som gjort. Förutom Eddie Meduza, Ronnie Sandahl och 50% av Curt & Roland är det väl faktiskt ingen.

Jo förresten - den ende som kan mäta sig med Eddie Meduza vad gäller runda ord: Johnny Bode, mannen bakom "Bordellmammans visor" och visan om Neger-Joe och de finska glädjeflickorna. Man kan inte låta bli att undra: är det kanske nåt med vattnet i Falköping som gör det?

Snusk.

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter "Blandfärs" och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som "storkukad" och "runkrum". Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som "kuk", "fitta" och "knulla" är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr - skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta - så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min "Proggiga barnböcker" - det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska - okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga - effekten. "Kisspinne" kan ju faktiskt vara roligare än "kuk".

På den legendariska lp:n "Folklår" sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan "Jag åkte till storstaden Mora" utgår från Taubes "När jag var en ung caballero" med omkvädet "för kärlek och solsken och sång - pling plong" och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från "Fula visboken", en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska - utom rimorden:

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie "Pentagon" (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: "Vi straffknullar alla snattare med grovt salt". Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen "Blandfärs" och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

Proggiga barnböcker del vetefasen: Totte och Malin.

Jag gav ut en bok häromåret: "Proggiga barnböcker" (slut på förlaget). Den tar upp tidstypisk barnlitteratur från sjuttiotalet: politisk, pedagogisk, pekpinnig. Boken består av åtta ganska matiga kapitel. Faktum är att jag skrev åtta lika matiga kapitel till som inte fick plats. Ovanpå det så finns det en hel hoper böcker som absolut måste sägas vara sprungna ur sjuttiotalsidéer - och som inte minst lästes då - som jag helt enkelt utelämnade.

Till dessa hör Gunilla Woldes Totte- och Emma-böcker. Alla sextio- och sjuttiotalister minns Totte och Emma. Små pedagogiska böcker om hur Totte letar UNDER stolen och hur Emmas lillebror blir sjuk och Emma avundsjuk. Politiken lyser med sin frånvaro, och bortsett från en mycket positiv skildring av ett (underförstått kommunalt) daghem i "Emma börjar dagis" är inte ens samhället särskilt framträdande.

Men icke desto mindre är det böcker som känns väldigt mycket Då och väldigt lite Nu. Det ligger delvis i bildernas naivistiska realism, eller möjligen realistiska naivism: krattiga pennstreck som i görligaste mån försöker efterlikna verkligheten. Idag är det okej att göra vackra, mångfacetterade, färggranna, tankeväckande bilder för barn. På sjuttiotalet skulle det helst inte finnas så många tolkningsmöjligheter.

Framför allt märks det där glappet som har uppstått i tiden i boken "Totte och Malin". Den som skildrar hur lika men ändå olika Totte och Malin är och som visar den gränslösa glädjen i att svida av sig naken i solgasset:

Och som inte minst inleds med en så aningslös formulering att man blir alldeles rörd:

2011 hade ärevördiga Natur & Kultur aldrig gett ut "Totte och Malin". Risken för åtal och fällning hade troligen bedömts som för stor. Nakna barn som utforskar varandras kroppar - är det inte själva definitionen på barnporr (lagens, inte förnuftets)? Bland de från början 52 bilder som fanns i en mangaöversättares samlingar och som fälldes i tingsrätten fanns den här:

Bortsett från att figurerna är betydligt mer obestämbara i ålder kan jag inte se nån större skillnad. Mangaöversättaren är i praktiken belagd med yrkesförbud - Bonniers vill inte associeras med brottslingar - medan Gunilla Wolde går fri på gatorna, förhoppningsvis med rak rygg och stolta steg.

Allt var inte bättre förr. Det är naturligtvis förkastligt att Malins könsorgan på den tiden inte ens hade nåt namn utan bara var en springa med ett hål i. Men jag föredrar en anda där folk kunde råka peta in sexuella antydningar i en barnbok utan att någon alls tänkte på saken än en anda där man kriminaliserar den som äger några streck på ett papper som med mycket sjuk fantasi kan ges runkabilitet.

De åtta intressantaste citaten från de 23 första sidorna av "Tusen och en natt".

Av olika skäl har jag fått vänta med att, rent fysiskt, kasta mej över Sten-Åke Cederhöks "Teaterminnen" för att istället förkovra mej i den orientaliska klassikern "Tusen och en natt". Det är en ganska svårforcerad text, åtminstone för såna som jag som har svårt att skilja djinner från efriter. På en vecka har jag inte kommit längre än till sidan 23 (okej, då har jag slunkit emellan med Alf Robertson-biografin en gång till), men samtidigt kan en del av mej tycka att det är fullt tillräckligt.

Åtminstone tillräckligt för att sluta mej till omdömet att innehållet emellanåt är ganska grovt och människosynen många gånger ganska krass. Visst, jag känner till att Pasolini filmatiserade sagosamlingen som en del i sin erotiska klassiker-trilogi (övriga var "Decamerone" och "Canterbury tales"), men samtidigt gavs den ut av Barnbiblioteket Saga i nittonhundratalets begynnelse. Den versionen måste ha varit rejält friserad. Jag menar rejält friserad. Och - samt - kanske - men - nej. Och då tog vesiren henne till sitt hm hm där han hm hm henne så hon blev alldeles hm hm. Ali Baba och de fyrtio hm-hm. Etcetera.

De citat jag lyft mest på ögonbrynen åt, i kronologisk ordning:

Sid 7: Och där fann han sin gemål liggande på divanen där hon lät sig omfamnas av en av hans egna svarta slavar. Vid denna åsyn förmörkades hans själ och han tänkte: Händer sådant när jag nätt och jämnt har lämnat min stad, vad kan jag då inte vänta mig av denna otuktiga kvinna om jag blir borta en längre tid? Och därmed drog han sitt svärd och högg ihjäl båda på divantäcket.

Sid 8: Drottningen ropade: 'Hallå, Massaud!' och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på rygg och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde.

Sid 10: [H]on kom emot dem och sade: "Skynda nu och stöt era lansar i mig, hårt och häftigt, annars väcker jag anden!" Sjahriar sade i sin rädsla till Sjahzaman: "Ack, broder, du får göra det först." Men han svarade: "Nej, du måste föregå med gott exempel, du är äldre än jag." De började egga varandra med blickar och tecken och av rädsla för anden gjorde båda vad hon befallde. När de var alldeles utsugna sade hon till dem: "Ni är ju riktigt duktiga!"

Sid 11: Då kung Sjahriar kom hem till sitt slott lät han hugga huvudet av sin gemål och likaledes slavinnorna och slavarna. Därpå befallde han sin vesir att varje kväll föra till honom en ung orörd flicka. Och när natten var slut dödade han henne. Detta fortsatte han med i tre år.

Sid 13: [T]uppen sade: "Vid Allah, vår husbonde är sannerligen klent utrustad på förståndets vägnar. Jag har femtio hustrur och klarar mig fint med att tillfredsställa den ena och gräla på den andra. Han har bara en enda men vet inte hur man ska bära sig åt med henne. Ändå behöver han bara gå ut och skära en bastant käpp och rusa in i hennes rum och ge henne ett kok stryk så att hon nätt och jämnt hinner ångra sig innan hon blir ihjälpryglad. Och i fortsättningen kommer hon inte att besvära honom med tjat om vad det vara må." Då husbonden hörde detta [den aktuella husbonden förstår nämligen tuppspråk - det minst spektakulära i historien, bloggarens anm.] tändes åter förståndets ljus hos honom och han beslöt att prygla upp sin hustru.

Sid 16: Köpmannen berättade då alltsammans och shejken blev mycket förbluffad och sade: "Vid Allah, min broder, din dårskap är stor och din historia är så häpnadsväckande att om den vore skriven med en nål i inre ögonvrån skulle den vara något för en allvarligt tänkande man". [Inte spektakulärt så mycket som svårbegripligt, bloggarens anm.]

Sid 17: "Därför tog jag en bihustru som efter Allahs nåd födde mig ett barn av mankön, skön som den uppåtgående månen, med välbildad kropp, stora ögon och ögonbryn som möttes i pannan".

Sid 22-23: "Då gav hon mig lite vatten och sa: 'Om du träffar din hustru sovande så stänk det här vattnet på henne och hon blir sådan du önskar.' Jag fann henne verkligen sovande och stänkte på henne av vattnet och sa: 'Lämna din nuvarande hamn och bli en mula.' Och i samma ögonblick blev hon en mula."

Så. Då har jag bara 190 sidor kvar. I del 1, vill säja.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 11: Malena Ivarsson.

Det kanske bästa kapitlet i Ann Ekebergs moralpredikan "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) heter "Pornografi" (finns det kapitel i böcker som heter "Pornografi" är det i regel det bästa).

Här går hon som tydligast från allmänt sipp till högerkristet sipp. Vi tar de smaskigaste styckena. Jag lovar, det spelar ingen roll att jag inte orkar skriva ut allt, det blir inte begripligare om man har hela sammanhanget:

Det ligger en fara i, när en hel nation blir översexuell. Inte minst för demokratin. Om människan förleds att locka fram djuriska egenskaper, kan människans medvetande sänkas till ett djurs. Hon tar inte till demokratiska medel vid problemlösning vid en konflikt etc.

Vi hör ibland uttalande typ: - 'Människan är det farligaste djuret.' Människan är inget djur, för inom henne bor en Gudomlighet. Vi ser att landets skolsköterskor har rätt att skicka våra tonårsflickor till preventivrådgivning för att få P-piller utskrivna, utan att behöva meddela föräldrarna. Preventivrådgivningen svarar inte heller inför någon. Det är som en satanisk överenskommelse mellan staten och den unga kvinnan i vardande. [...]

Fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred protesterade kraftigt mot pornografin. Då beslöt myndigheterna att tvångsundersöka henne trots att hon var fullt frisk. Hon dömdes i två omgångar till sammanlagt två månaders fängelse. Vidare dömdes hon till böter i tre omgångar. Allt detta fast hon kämpade i enlighet med lagen. [...]

Vi måste vända trenden, men det verkar omöjligt när vi har personer som Malena Ivarsson, som ges obegränsat med tid och uppmärksamhet i TV och andra medier. Jag tycker att hon har tagit på sig 'den stora skökans' mantel för Sverige och arbetar därefter.

En kvinna får vara observant så att hennes feminitet inte sjunker och ersätts av ett ko-medvetande. Det är just vad som hänt fru Ivarsson, tycker jag.

(Jag vill åter passa på att understryka att det är direktciterat. Hoppa inte på mej bara för att ni anser att ord som "feminitet" inte ingår i svenska språket. Och nej, jag har inte heller följt upp stackars fru Larssons vidare öden och äventyr.)

Sju skämt som chockade Sverige. Del 6: Runar och Ian knullar.

Senaste numret av Aluma (hemlösas tidning i landets södra regioner) har tema humor. Förutom ett par utmärkta texter av min vän Marcus Johansson och några festliga tarvligheter av min vän Nanna Johansson, kan den hugade läsa en herrans massa text framställd av min kanske bäste vän - mej.1992: Kulturtidskriften Hustler limmar Ian Wachtmeisters huvud på en porraktör
Påföljd: fällning för förtal i Högsta domstolen

Hustler är inget man skyltar med att man läser om man vill verka intellektuell och upplyst. Det är en, även inom den pornografiska genren, ovanligt grov publikation.

Förutom samlagsmaterialet har redaktionen haft satiriska ambitioner: i Sverige utsåg man "månadens skitstövel" efter den amerikanska förlagan "asshole of the month". Inte sällan var det socialdemokratiska politiker och kommuntjänstemän som fick den tvivelaktiga utnämningen.

På några sidor i nummer 1 1992 kombinerades tidningens båda beståndsdelar porr och satir. Lill-Babs huvud satt på en porrtjejs kropp och höll två manslemmar i händerna. Bildtext: "Det bästa jag vet är handarbete!"

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister - vid tillfället ledare för ett riksdagsparti - hade limmats på två onanerande kroppar. Bildtext: "Inom ny demokrati gillar vi att ta saken i egna händer".

Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl, som förlorat makten vid valet året innan, hade monterats på ett älskande par. Bildtext: "Nu har vi äntligen tid att koppla av mer intimt!"

Det hela ledde till att sju av de avporträtterade kändisarna - förutom Ingvar Carlsson, Lill-Babs och Ian Wachtmeister även LO-ordförande Stig Malm, Carola och Runar Sörgård samt Mona Sahlin - lämnade in en gemensam stämningsansökan. Intressant nog fick de faktiskt rätt.

I ett Sverige där tryckfrihetslagarna är generösa, och där det sägs vara ytterst svårt att få rätt för ärekränkning, förlorade Hustler målet i alla rättsinstanser.

Nästan tjugo år senare, i Youtubes och Photoshops tidevarv, är det svårt att riktigt förstå upprördheten. På sidorna i tidningen fanns konsumentupplysningarna "satir" och "OBS! Fotomontage!", och ingen läsare trodde väl på allvar att Hustlers fotografer fått access till Stig Malms sovrum.

Fjorton år tidigare hade Fälldin fått avslag när han påståtts vara sinnessjuk. Nu fick Ingvar Carlsson rätt när han påstods ha ett sexualliv.

Misstanken väcks att särskilda, inte lika heliga, regler gäller för porrblaskor. Tingsrättens utlåtande är inte befriat från moralism:

Läsaren får hjälp att föreställa sig hur den kände personen skulle ta sig ut i en pornografisk situation. Ett sådant budskap förtjänar på intet sätt att vara tryckfrihetsrättsligt privilegierat.

Gunilla af Halmstad bloggar ...

... stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden ("Hur var det nu med Cornelis och transorna?", "Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?" etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad. Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska "Bland strippor och fakirer".

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson - skyll på honom om ni fastnar.)

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare."Mera ur Kärlekens språk" (Torgny Wickman, 1970).
"Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna" (Torgny Wickman igen, 1973).
"Inkräktarna" (Torgny Wickman igen!, 1974).
"Jorden runt med Fanny Hill" (Mac Ahlberg, 1975). "Justine och Juliette" (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 - och ja, det är den riktige Harry Reems).
"Den k--- familjen" (Heinz Arlach, 1976). "Veckända i Stockholm" (Ann Mari Berglund, 1976).
"Ta mej i dalen" (Torgny "Sjukt produktiv" Wickman igen, 1977).
"Kärleksön" (Joseph Sarno, mannen bakom "Fäbodjäntan", f.ö. nyss avliden, 1978).("Monas hemliga sexdrömmar", Charles Kaufman - nej, inte han med "Adaptation" - 1979).

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.