Nere vid Pite älva.

Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).

Kulturspeglingar från Falköping.

Igår körde jag Malmö-Falköping tur och retur. Allt för att, likt en positivhalarapa, få visa upp mig för pengar. Sexhundra Falköpingsbor (fast vissa lär ha kommit med buss från Karlstad och Jönköping) hade slutit upp för att se ett urval P3- och ännu fler före detta P3-profiler. Det vittnade om minst två saker: 1) P3 är mycket större ute i buskarna än vad man tro från ett storstadsperspektiv, 2) det händer inte för mycket i Falköping.

Det var hursomhelst en trevlig tillställning, och trevligare blev det säkert sen jag kört hem. När jag - och alla andra uppträdande - gick så stod Kodjo Akolor fortfarande på scen och körde ett avslutande improviserat ståuppset. Han hade visst fått feeling. Det är inte helt omöjligt att han står där fortfarande.

Själv var jag där i egenskap av kulturkunnig, resonerande om Falköpings bidrag till vår kulturkanon:

Godafton ungdomar! Välkomna till Kulturspeglingar med Kalle Lind. Idag sänder vi alltså från västgötabygden, som ju är kulturhistorisk mark. I dessa trakter har ju till exempel Curt Petersen tagit sina första stapplande steg mot berömmelsen – Curt blev ju sedermera känd som ena halvan av den frikyrkliga popduon Curt & Roland. Historiska inte minst för sin barnskiva "Tidsmaskinen", i vilken de bland annat besöker Noas ark-tiden.

Men Curt Petersen är inte den ende kulturpersonlighet med rötterna i Falköping. Vi har Ronnie Sandahl, han som aldrig sa hora. Högt. Och framför allt har vi Errol Norstedt, för den breda massan kanske mest känd som Eddie Meduza.

För den som inte är närmare bevandrad i den digra kulturskatt som Eddie Meduza lämnade efter sig, kan han väl enklast beskrivas som en sorts bygdemålsbaserad folkpoet i en tradition med rötterna hos både Rabelais och markis de Sade, en rusets och den kroppsliga lustens uttolkare och besjungare, en ifrågasättare av de rådande normerna, av den allmänna smaken och av det sunda förnuftet.

Errol Norstedt föddes 1948, för övrigt samma år som min mor. Jag vet inte hur många av er som har träffat min mor, men hon ger ett helt annat intryck än Eddie Meduza.

Mellan 1975 och sin död 2002 hann Errol Norstedt släppa fruktansvärt många plattor, turnera fruktansvärt mycket men framför allt dricka fruktansvärda mängder sprit. En karriär som därmed ganska mycket liknar Ulf Lundells.

Likt den eviga nobelpriskandidaten Joyce Carol Oates, som skriver deckare och ungdomsromaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith, experimenterade Errol Norstedt med olika alias. Detta i en sorts lek med identiteter, en sorts iscensatt offentlig maskerad där olika pseudonymer kunde rymma olika sidor av den mångfacetterade Errol Norstedt.

Aliaset Eddie Meduza representerade till exempel Norstedts burdusa sida. Pseudonymen E Hitler en annan sida av hans burdusa sida. Och den antytt homosexuelle karaktären greve von Boegroeff representerade ytterligare en, extra burdus, burdus sida av hans burdusa sida.

Återkommande teman hos poeten Eddie Meduza är alltså den kroppsliga sexualiteten, vilket subtilt anas i vistitlar som ”Fruntimmer sa en ha å knulla mä” och ”Ronka i Ryssland”. Människans behov av fysisk närhet utforskas från en mängd olika perspektiv. Vi hittar inslag av voyeurism i sången ”Carolas pattar”, av lustfylld onani i "Ah Libbi-Labba Kompa-Ronka” och av avancerad erotisk experimentlusta i ”Han snusar med picken”.

Av detta ska vi dock inte förledas att tro att sexualiteten är det enda ledmotivet i Eddie Meduzas katalog. Även tarmtömning och flatulens är återkommande ämnen i hans musikalisk-poetiska utforskande av de mänskliga kroppsfunktionerna. Med det finstilta poemet ”Jag släppte en skit på dansrotundans dansgolv” satte han ord på en ångestladdad upplevelse av gasrelaterad art, med den djupt kända visan ”Hemorrojder i mitt rövhål” tog han sig rentav in på anatomins och läkekonstens domäner. Som Eddie Meduzas magnum opus inom det rektala fältet betraktar många kännare det mångbottnade spåret ”Efraim Barkbåt spelar en marsch på rövhålet”.

Man kan av detta dra slutsatsen att Eddie Meduza främst besjöng de kroppsliga funktionerna. Det är inte hela sanningen. Man kan kanske, om man letar, hitta ytterligare några Meduzatitlar som vittnar om ett visst intresse för det kroppsliga. Jag tänker till exempel på visan ”Vresa upp fetta kärringjävel” eller den lite underfundiga ”Knulla en get i röven”. Eller på den tragikomiska visan ”Den runkande spårvagnschauffören”, som tar upp det existentiella problemet med att kombinera spårvagnsförarens ansvar för andra människors liv med vildsint masturbation.

Men likt Lars Norén eller Ingmar Bergman varierade Meduza sina temata. Precis som Norén och Bergman belyst sina ämnen - den sönderfallande borgerliga familjen respektive Guds tystnad - hittade Eddie Meduza ständigt nya angreppsvinklar på sina ämnen.

Låt mig exemplifiera. Han skrev till exempel tre texter om Expressenjournalisten Mats Olsson, som kritiserat Eddie Meduzas artisteri i sin tidning. Och här kan vi verkligen se bredden i Meduzas konstnärskap. Först skriver han den något aggressiva ”Mats Olsson är en jävla bög”, men väljer sen att problematisera Mats Olssons sexuella läggning och förmåga i den mer innerliga ”Kuken står på Mats Olsson” och, inte minst, i den inlevelsefulla ”Mats Olsson runkar kuken”.

Eddie Meduza – en mångbottnad och mångfacetterad folkpoet, som med visor som ”Torgnys svettiga ansikte" vidgade gränserna för vad modern sjungen poesi kan handla om. Han kanske inte kommer att gå till litteraturhistorien, eller till musikhistorien, eller till kulturhistorien över huvud taget, men han kommer med stor sannolikhet att gå till Falköpingskulturhistorien. Och det är det ju betydligt färre som gjort. Förutom Eddie Meduza, Ronnie Sandahl och 50% av Curt & Roland är det väl faktiskt ingen.

Jo förresten - den ende som kan mäta sig med Eddie Meduza vad gäller runda ord: Johnny Bode, mannen bakom "Bordellmammans visor" och visan om Neger-Joe och de finska glädjeflickorna. Man kan inte låta bli att undra: är det kanske nåt med vattnet i Falköping som gör det?

På tuben.

Under sommaren medverkade jag som gubben i lådan i programmet "Sommarkväll". Jag for runt lite hit och dit i landet och besökte platser som haft betydelse för diverse svenska sommarvisor. Vissa platser - Malö - var givna, andra platser - Kalix - betydligt mer instraffade eftersom redaktionen önskade att jag täckte in hela landet (jag tyckte att vad fan, åker jag till Dalarna så har jag väl med Norrland?).

Reaktionerna blev väl överlag som jag förväntade mig: inga. På sina håll väckte inslagen dock reaktioner av en styrka som förvånade mig: Anders Björkman i Expressen tyckte att jag skulle skämmas, en Wikipediauppdaterare ansåg mig stå för programmets dåliga och substanslösa inslag. Själv har jag svårt att förstå varför några harmlösa reflektioner om gamla skalder skulle tvinga mig in i skamvrån, men på direkt anmodan från en auktoritet har jag naturligtvis ägnat de senaste månaderna åt intensiv skam.

Nu finns de i alla fall på Youtube. Så får var och en avgöra exakt vilken skamnivå jag bör lägga mig på.

Pionprostitution.

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han - Kringlan alltså - hade suttit och sett "Minnenas television" (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet "Efter min näbb" (1974). Där läste Danielsson sin dikt "Flower power" ur "Samlade dikter 1967-1967", ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet "hora" skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten - utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Bulten i Bo.

Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag - en vanlig dag i Kalle Linds liv - googlade "Bulten i Bo".

Bulten i Bo är för mej en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.

Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.

Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.

Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
-- med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.

Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan ("brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen"). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

"Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!"

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
"tag fast!" hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.

Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.

En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mej. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.

Tillägg gällande tillägg om Himmelstrand

Ja, ni får ursäkta men just nu snurrar min egenkompilerade "Best of Peter Himmelstrand" på högvarv i kåken, inte alltid till min fiancés förtjusning. Min äldste son varvar däremot Outkasts "Hey ya" med Himmelstrands "Det sa prästen ingenting om", som är en typisk himmelstrandare: en naken, oförfalskad inblick i Himmelstrands eget äktenskap med Kerstin Aulén, kryddad med hintar om Himmelstrands ohälsosamma leverne (här är det ketchup och nattmackor, andra gånger skriver han om socker i kaffet, toddy och cigaretter).

Låten måste känts kittlande i det att Himmelstrand och Aulén verkligen adresserar varann, vilket ger intrycket att det här faktiskt är de små frågor som paret brottades med i verkligheten:

- Hördu Peter
alltid skriver du på låtar så man stör dej
- Hördu Kerstin
du går jämt omkring och sjunger så du inte hör mej

- Du har dille
på att spela dina trista gamla platter
- Den här kåken
är snart full av dina älskade små katter

Det sa prästen ingenting om den där gången
Hade han det hade jag nog sagt nej
men det var för all del rätt bra ingen sa nåt
Jag är väl galen men jag älskar dej

- Jag får spader
av att vakna varje morgon när du visslar
- Jag bli tokig
när du snarkar högt och dina tänder gnisslar

- Varje frukost
tar du tidningen och mina överfraller
- Jag får springa
kåken runt och plocka skräp och slänga braller

- Mitt i natten
ska du upp och ha en öl och 5-6 macker
- Hela kåken
dräller av sånt där som du tror gör dej vacker

- Jag blir galen
när du häller ketchup på allting du äter
- Jag får nojan
när du aldrig minns vad några mänsker heter

Låten låg på Svensktoppen 1969.

Tillägg gällande Himmelstrand.

Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan "En illbattings trudelutter", där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken. Och man kan nog säja att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är "krass". Och att ett annat är "vardaglig". Och ett tredje "konstig".

"Det är bara min kropp du vill åt":

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

"Ljudet när du snarkar":

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som "tragiskt", men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".

Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara "den är kul"

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".

Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns "låten" "Revolution 9", ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken "En revolution i huvudet" påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är "världens mest spridda avantgardeverk":

Lennons resa bland förlupna ljud - med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik - hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan "Poem, ballader och lite blues": inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid - och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla - och mindre nödrimmade - visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som "Kafka talar", "Meditation framför spegel", "Apollinaire" och "Myosothis".

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga "fredagsbarnen" (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade "lite för stor respekt för det där med att skriva dikt". Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth - men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare - gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som "Ballad om en gammal knarkare", "Blues för Fatumeh" eller för den delen "Somliga går med trasiga skor" är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.