Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti - Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är "Förbjud förbud", med "Stoppa ensamheten" som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: "Ingen nöjesmoms" och "Inga lapplisor". "Fri fart" är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, "EG-skatt" är säkert också realiserbart. Innan "vi" gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort - inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat - men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det - jag fick också cd-kompilationen "En massiv överdos Thore Skogman". Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på "Rökt gök med lök".

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga "Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom" (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller "bizarra") företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, "Smoke rings" och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller "obizarra"): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: "Pust ... pes ..." Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: "Vi geodeter får inte vara rädda för att bära". Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: "Brita, det jävla apskaftet". I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och "utlånat av Lennart Swahn". Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn - tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s "Blåsningen" - kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum. På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus - oftast preciserat "Liljeholmens" - medan en falang kunde svära på att det var en gurka - lika ofta preciserat "Mäster Grön".

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Ztaël von Holztein.

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden - pionjärtiden! - i sin bok "Blåsningen" (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! "Hurra", ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson - jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet - och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber

(Alf Svensson i samplat talparti: Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans -
ge riksdan ett nytt parti

Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten "Häng me´" med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet "vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galosch", hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är "traditionell" ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio - vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha - göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. "Etik" är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på "långt hår".)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött - Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass - krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för "glaskross" - mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln "De övergivnas armé". Det är en bok som a) försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

"De övergivnas armé" är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i "yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv" - men framför allt kommer dom med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör - kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Så väl som en Anne.

Det här är så fascinerande.

Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

Men det är ju inte som förr.

Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.

Explicit lyrik.

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos - den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten - "Explicit lyrics" (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) - som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: "Varning! Våldsamma texter!"

Just D skrev å andra sidan: "Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter".

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos dom två band som får säjas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sej själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade "fadersgestalt" på "knark" och nog gärna hade velat ha ryktet om sej som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av dom som bryr sej. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst dom tre som utgjorde Just D.

För egen del kan jag konstatera att mitt nittonåriga jag hade fel. Även på den punkten.

Utbult! Utbult! Utbult!

En gång i tiden läste jag tidningen Pop med den autistiska nagelfararens energi och distanslöshet. Inte för att jag var så jämrans intresserade av just popmusik - det är liksom för mycket trummor och bas - utan för att jag såg den som ett kodschema som skulle lösas. Jag skulle förstå dom där obskyra vitsarna och oväntade kopplingarna "S:t Etienne Glaser" (med Suzanne Ostens gamla ligg illa monterat på den brittiska poptrions ansikten).

Var priset då att jag var tvungen att lyssna på olika enstaviga band från Brighton så fick det väl vara så. Att vara anal är att våga språnget.

Min vän P Dante W bodde i Stockholm och rapporterade om att han sett Per Bjurman gå över ett övergångsställe och en gång såg vi tillsammans Kjell Häglund på en cykel vid Fridhemsplan. Information som inte var särskilt intressant då, men som uppenbarligen ryms nånstans i hjärnbarken fjorton år senare.

På mitt gymnasium 91-94 odlades en mycket nischad subkultur: Höör-kulturen. Det gick först och främst ut på att vara från Höör, ett samhälle i Mellanskåne. Därtill kom a) att lira gitarrpop samtidigt som man tittade på sina nyinköpta DocMartens, b) att gå samhällsvetenskaplig linje och c) att vara medlem i MUF.

Jag vet inte hur dom olika delarna hängde ihop med varann, men det fanns väl en krets på fjorton-femton människor som samlades på Kulturhuset Anders (internt kallat Kulturhuset Andres) för att - gissar jag - beundra varandras tvärrandiga tröjor och diskutera di förbannade såssarna. Var dom flickor led dom dessutom av en kollektiv fingerfrossa, eftersom dom ständigt gick med tröjmuddarna över handen.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Schyfferts 90´s härom aftonen och såg en handfull av dom gamla hööristerna i publiken. Mitt nittital blandades med Schyfferts och det som enligt kvällens nyckelfigur inte skulle bli nostalgi blev åtminstone ett stort jävla fat madeleinekakor nertryckta i halsen.

Hööristerna såg inte Pop som ett chiffer. Dom såg den som en karta. Stod det i Pop att Springsteen var en bredbent muskelrockare för fyrtitalister så nickade hööristerna gillande och ropade "muskelrockare" efter nån stackars bandanasnubbe från fordonslinjen.

Stod det sen i nästa nummer av Pop att Andres Lokko alltid älskat Springsteen för hans stora kärlek till musiken och gospeln, så nickade hööristerna lika gillande och köpte kobojsarboots för studiemedlet.
"Pophistorien måste ständigt skrivas om", var ett uttryck Jan Gradvall myntade redan i Pop#1 och som sen upprepades som ett mantra genom åren. För tidningens mest devota tillskyndare blev man också tvungen att skriva om sin egen pophistoria. Skivsamlingar måste omarrangeras, gamla plattor krängas och nya tummas ner för att ge intrycket att man spisat Aretha Franklin och Sly and the Family Stone sen man gick i koltbyxor.

Under en pyttekort period var det death metal som gällde. Stridsropet den gången kom inte från Pop utan från Nöjesguiden, men under några märkligt förvirrade timmar hette det nu att den som inte varit nere med Dismember sen dag ett har inte hajat grejen. Trummisen i Circle - ett band som firade triumfer både på Kulturhuset Anders och ekonomernas talangjakt i Bergaaulan 92 - hade på sej en långärmad Entombed-tröja med flames som han måste ha låtit en jeep köra över för att få till den rätta slitningen.

Jag skriver inte detta för att håna någon retroaktivt. Vi letar oss alla fram och famlar i mörkret efter dom rätta guiderna och alla sätt är rätt utom dom som är hopplöst fel. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om Andres Lokko beslutat att sätta Roland Utbult på omslaget. Hade då Utbults kristna mjukrockabilly lyckats bli det nya svarta?

Hade man då pratat om att "Utbult var bättre innan han blev en sellout och fick distribution av Pingstkyrkan"?

Hade då ett gäng medelklasskids stått längst fram på Utbults utsålda gig på Tabernaklet i Eslöv och skanderat "Utbult! Utbult! Utbult!"?

Hade då folk rusat till skivbörsarna för att ragga fram Utbults gamla utgångna vax "Ansikte mot Gud" och "Sten Tuff" (omslaget där Utbult poserar med brylcreme och MC)?

Jag minns att jag en gång tystade en snubbe som hånade mej för en David Shutrick-platta jag ägde genom att hänvisa till att Kjell Häglund gett den 8 av 10 i Pop. Herregud vad många som tystats om Fredrik Strage hade ägnat en tiosidorshyllning åt Roland Utbult. Som sagt: jag skriver inte detta för att göra mej lustig över nåt mänskligt beteende. Jag skriver det mer som ett konstaterande. Och för att jag tycker det är väldigt roligt att skriva "Utbult".