Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!

Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes "Nudistpolka". Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja "hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!"

På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk "för vänligheten" på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.

Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.

Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.

Pittmönstring.

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet - för övrigt ej fösta gången - som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sej en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när ...? Och runkar upp den inför ...? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu - var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sej inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck - "ridikyliserad" (förlöjligad), "approbatur" (godkänd), "sine laude" (utan beröm) - och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

Den nakna sanningen.

Det här är en av mina favoritbilder alla kategorier.

Vad vi ser är alltså tre nakna män som springer in i en tevestudio. Han som springer först ser ut att ta en ganska vid kurva, så man vill gärna tro att farten är hög. Alla tre har naturligtvis skor och/eller strumpor.

Till höger skymtar vi en glatt leende programledare, bildens enda kvinna. Bakom och mellan kukarna sitter en debattpanel, uteslutande bestående av män, där vissa ser ut som om de just fått dödsbesked om sin mor och särskilt en kille i bakelitbågar, till vänster om hippiens axel, verkar böja sej fram för att få en särskilt noggrann inblick i sprunden. Till höger om den siste Adam verkar en studioman stå och föreviga för sitt privata fotoalbum.

Man vill egentligen inte veta mer utan lämna resten till fantasin. Men ni som kan läsa den infällda bildtexten - bilden är f.ö. hämtad från en av mina favoritböcker: "Såg du? TV minns under tjuofem år" av Lizette och Allan Schulman (vars söner sen dess har försökt återskapa den här chockeffekten med varierande resultat) - ser att året är 1974 och programmet heter Kvällsöppet.

Och att de tre propellerinnehavarna är journalister från tidningen Lektyr, som då stod ungefär där Slitz och Moore står idag. Fast naturligtvis med hårigare buskar, fler skärgårdsmiljöer och färre kiselimplantat.

Streaking var populärt på sjuttitalet, i en tid när allt som sprängde tabun var per definition bra. Jag har själv ägnat mej åt den här gamla folksporten - både privat och i public service - och insisterar på att det är ett mycket sympatiskt sätt att busa. Det är tveklöst den som utför pranket som tar den största smällen.

Hade det varit praktiskt möjligt, hade jag velat ha den här bilden på min gravsten.

Naken, blästrad och skitsur