Buskis.

Läser en ganska tveksam recension av min senaste bok, "Människor som har haft fel". Det är aldrig direkt lustfyllt att ta del av kritik, även om man har byggt upp hundratals försvarsstrategier och intalar sig att det där bara är en (enfaldig) människas åsikt och säger till sig själv att folk med humor i alla fall begriper. Men i just den här recensionens fall zoomar jag in ett ord som gör mig ovanligt irriterad: "buskis".

Recensenten påstår alltså att jag skriver buskis. Låt oss närgranska det. Menar hon att den här boken är en pjäs framförd på en friluftsteater? Anser hon att den är nån form av situationskomedi med ett commedia del arte-aktigt typgalleri och teman av typen "dotter från tidigare äktenskap dyker plötsligt upp och ställer till det för storbonden"? Det gör hon rimligen inte, försåvitt hon inte är spritt språngande från vettet.

Hon använder ordet "buskis" som ett skällsord. Vilket naturligtvis är djupt förolämpande både för mig och buskisen.

För några veckor sen använde DN:s Jonas Thente ordet på ett likartat vis, i en artikel om det svenska serieklimatet: "På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an." I fallet 91:an kan man möjligen prata om buskis som en neutral genrebestämning, stretchar man begreppet till max så får man kanske in Lilla Fridolf, men när han drar in Bamse är det uppenbart att Thente skiter i buskisbegreppets faktiska innebörd. Buskis är sånt som en i raden av bittra killar på DN tycker är dåligt (ja, även Johan Croneman har använt det).

Buskis är sånt som folk på landet gillar. Buskis är lösmustasch och dialekt. Buskis är humor utan ambitioner och svårmod. Buskis är farbröder som drar snuskiga vitsar. Mer än något annat är buskis nåt som gör innerstadshipsters nervösa eftersom det påminner dem om den landsort de lämnat några veckor innan de börjat skriva klubbrecensioner för Stockholms lokaltidningar.

Poängen är inte huruvida buskis - Eva Rydberg, Stefan & Krister, Sten-Åke Cederhök, folkkomik framförd under bar sommarhimmel - är bra eller ej. Poängen är att en levande folkkultur oreflekterat används som en kränkning.

På ett likartat sätt förhåller sig folk till begreppet "studentikos". Studentikost används aldrig värdeneutralt. Det betyder alltid att något är dåligt, i det fallet för att någon av upphovsmakarna kan tänkas ha en akademisk bakgrund.

Jag talar i någon mån i egen sak här. Det har hänt att jag har skyllts för studentikos. Det hade varit helt okej - mina månatliga betalningsanmärkningar från CSN tyder på att jag legat lite för länge i Lund - om det hade betytt "något med rötter i en akademisk tradition". Då hade jag rentav kunnat bli smickrad. I praktiken betyder det alltid "putslustig och självgod". Putslustig och självgod hade jag för all del också fått tugga i mig - det är den försåtliga oreflekterade undertexten som stör mig.

Och nu har jag alltså även beskyllts för att skriva buskis. Vilket hade varit helt okej om jag hade skrivit nåt som hetat typ "Fruntimmer & pitepalt" och framförts i en amfiteater i Falkenberg. Det har jag inte gjort. Jag har skrivit nåt som en människa inte tycker är roligt.

Då menar jag att den människan behöver se över sin syn på landsortsbefolkningen. (Om hon på kuppen skaffar sig humor är det bara ett plus.)

Tage Danielsson - ofta framhävd som en särdeles fin och genomtänkt och varm komiker, en som också ville säga nåt - hade sina rötter i a) buskis och b) den studentikosa världen. Detta genomsyrade i hög grad hans produktion, som var smal i referenserna men bred i tilltalet.

Sin barndoms somrar tillbringade han med att plocka skräp och sälja gott i Linköpings Folkets park. Där såg han tidens operettstjärnor och bondkomiker sprida glädjeyra och eskapism över Luthers och Jantes barn. Tacksamheten över att han, ättling till en busschaufför och en hemmafru, kunde ta del av detta satt i honom genom hela livet:

Tror ni inte vi hade något sinne för ironier och löjligheter och nyanser och proportioner i allt det vi tittade på? Det hade vi nämligen, men vi tyckte det var kul. I alla fall. Eller just därför att det var en sådan skev men samtidigt vacker och ändå larvig värld vi såg framför oss. Det var kort sagt en glädjekälla för alla oss Linköpingsbor.

Att avfärda något som buskis vittnar inte i första hand om god smak. Det vittnar om klassförakt.

Stora boxarupproret.

"Människor"-trilogin är nu fullbordad och förpassad mellan trä och trä. "Människor det varit synd om" och "Människor som gått till överdrift" samsas med splitterfärska "Människor som har haft fel" - alla tre tillika inbundna. Och liksom hos Jan Guillous "Arn triologi" är treenigheten jämnt delbar med fyra. Den sista boken - "Människor som blivit över" - är att betrakta som extramaterial, deleted scenes med writer's commentary. Hela alltet går att beställa genom info@roostegner.se. En krona från varje såld box går oavkortat till mina barns julklappar.

Människor som har haft fel: Kalle Lind om Goebbels.

Kommande vecka går den att köpa, men kan beställas redan nu: ”Människor som har haft fel”. En trilogi avslutas, en cirkel sluts, en säck full med trivia knyts ihop. I vanlig ordning presenteras en skara figurer – Börje Ahlstedt, Hans Majestät Konungen, migrationsminister Barbro Holmberg, Jehovas vittnen, Amelia Adamo – som på olika sätt haft, sagt, gjort eller varit fel.

Ibland går man på pumpen i sin research (tidigare vittnesmål i ämnet här). Jag hade för avsikt att skriva ett kapitel om Joseph Goebbels, men fick lägga ner det på idéstadiet. Nu kan man invända att det rentav är en underdrift att påstå att Goebbels hade fel. Idag tycker många att det är fel att propagera för en rasbaserad fascistoid ideologi som praktiserar folkmord. Det hade naturligtvis varit mer spännande att plocka in Goebbels i en tänkt bok med titeln ”Människor som har haft rätt”. För nån gång hade han väl det, kan jag tänka. Han tyckte t.ex. Zarah Leander var het.

Det var nu ett specifikt uttalande av Goebbels som jag hade för avsikt att plocka sönder och vederlägga. När Superman/Stålmannen – en serie som med sina nitzcheanska undertoner länge uppskattades av Hitlers glada gäng – 1940 sprängde Atlantvallen och tog USA:s parti mot Tyskland, lär Goebbels ha utbrustit på ett möte: "Superman ist ein Jude!"

Det var det uttalandet jag hade för avsikt att demontera: Superman kommer rimligen inte från Israel eftersom han kommer från Krypton. Jag föreställde mig att det skulle vara en enkel match att pulvrisera utsagor från en sedan sex decennier tillbaka död propagandaminister.

Sen började jag rota i saken och fann att somliga rön faktiskt pekar mot att Superman är jude. Eller åtminstone judisk.

Clark Kent är rimligen inte jude. Han trillar ner i Kansas och uppfostras av det metodistiska paret Kent, där särskilt styvmor Martha går regelbundet i kyrkan. Clark får alltså samma religiösa skolning som Nelson Mandela, Hillary Clinton och George W Bush, vilket på något vis känns självklart när man begrundar det.

Däremot var seriens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster barn till judiska immigranter. Som sådana var de troligen marinerade i en immigrantkultur som å ena sidan öppnade sig mot gojimmajoriteten i syfte att få erkännande i Den Nya Världen när de aldrig fick det i den gamla, å andra sidan bar på ett gediget kulturarv av myter, riter och traditioner som de helighöll.

Gissningsvis är det ingen slump att kopplingen är så tydlig mellan Kal-El, som placeras i en rymdkapsel för att räddas från Krypton, och Mose, som placeras i en vasskorg för att räddas från faraos slakt på nyfödda. Även om Joe och Jerry inte satt i pojkrummet och tänkte ”nu jäklar ska vi göra en parafras på Mosemyten!” – utan snarare ”nu ska vi göra en skithäftig serie så att vi äntligen får träffa tjejer!” – så plockade de väl ur det mytologiska arv de bar med sig.

Det är heller ingen vansinnig övertolkning att Superman i sin kryptonska skepnad hette just Kal-El, och hans pappa Jor-El, efter det hebreiska ordet ”El” (”Gud”). Även om Superman under sina tidiga år mest verkar ha ägnat sig åt att slå bankrånare på hakan och rädda folk från fallande kassaskåp, så är Superman så klart en mytisk hjälte och historierna om honom ett slags modern gudasaga.

När Kal-El så adopteras av det strävsamma midwesternparet Kent och ges en rekorderlig WASP-uppfostran så är det alltså en assimilerad jude, en plikttrogen patriotisk american citizen. 1940 angriper han Hitler personligen i äventyret ”How Superman Would End the War” och flyger både honom och Stalin till Leage of Nations där de döms för krigsförbytelse.

Siegel och Shuster var för övrigt inte de enda superhjälteskaparna med judiskt påbrå. Tvärtom. DC Comics-kollegan Batman skapades av Robert Kahn, som sedermera neutraliserade sitt namn till Bob Kane. Och på Marvel satt några decennier Stanley Martin Lieber, mer känd som Stan Lee, och sprutade ur sig spindelmän, X-män och fantastiska fyror. Inte minst The Thing – i Sverige Big Ben – har tydliga beröringspunkter med det judiska mytmonstret Golem. Liksom The Hulk, för övrigt.

För att komma till själva poängen: Goebbels hade kanske inte så fel den där gången (fast givetvis många andra gånger!). Även om nu judisk tillhörighet ärvs på mödernet och inget tyder på att kryptoniern Lara var en av Davids döttrar, så har Superman absolut en plats i ett judiskt kulturarv. Dessutom fungerade tanken om en judisk Superman alldeles utmärkt i nazismens bisarra raslära, där ju judarnas förmågor – att styra världens ekonomier, att förvrida huvudena på befolkningen – faktiskt sågs som just övermänskliga.

(Inspiration till detta inlägg fick jag för övrigt också när jag igår bevistade en föreläsning på Nördcaféet på Form/Design Center i Malmö.)

Människor som har haft fel: Kalle Lind om Alice Bah.

Till den kommande boken "Människor som har haft fel" planerade jag ett kapitel om Alice Bah (numera Alice Bah Kuhnke). Det blev aldrig av. Inte för att fru Bah Kuhnke är inaktuell - det har inte hindrat mig från att skriva om Herbert Tingsten eller Allan Svensson och dessutom är Bah Kuhnke aktuellare än nånsin efter årets Sommarprogram - utan för att jag inte hittade den artikel som liksom skulle vara hela twisten på krönikan.

Bilden ovan är, som även de lagom skumögda ser, hämtad från tidningen Okej. Den visar en Alice Bah - ännu inte Bah Kuhnke - med fet cigarr och isoleringstejpad byst. På bilderna inne i tidningen syns både tejpen och bysten ännu tydligare. Artikeln verkar vara skriven för att dementera bilden av Alice Bah (sedermera Bah Kuhnke) som en präktig ung tjej som a) inte får de killar hon vill ha och b) aldrig skulle få för sig att linda in brösten i svart tejp:

I "Nilecity" gjorde Robert Gustafsson en sketch som gick ut på att Alice Bah*, 25, är det osexigaste som finns. I verkligheten har hon aldrig fått nobben av en enda kille som hon velat ha. [...] - Går jag bara in för det tillräckligt mycket, så blir det som jag vill, säger hon och får det att låta självklart.

En bildtext lyder för övrigt: "Den nya Alice Bah - gullig och grotesk på samma gång".

Hittills finns ju, som ni märker, inga direkta fel. Påstår Alice Bah (numera Bah Kuhnke) att hon får de killar hon vill ha så har jag inget att säga emot. Uppenbarligen har hon fått Kuhnke på kroken, och tidigare även Han Som Hade Nåt Teveprogram Och Som Mest Var Känd För Att Han Låg Med Alice Bah (långt innan Kuhnke) Och Hängde Med Mark Levengood. (Stickspår.)

Felet man möjligen kan beskylla Alice Bah (dock inte Bah Kuhnke) för är att hon, en tid efter att Okej publicerat bilderna där hon stod med isoleringstejpsbysthållare, gick ut i pressen och beklagade sig över att de bilderna publicerats. De hade nämligen inte tagits för publicering, berättade hon. Ja, hon hade tejpat brösten, ja, hon hade poserat för fotograf, men nej, hon trodde inte att bilderna skulle publiceras. Bilderna togs för att ... för att ... för att helt enkelt.

Så vill jag hursomhelst minnas att det var. Researchen gick dock i väggen. Ända in i fuktspärren faktiskt. Jag hittade som synes Okejtidningen, men aldrig nån av de kvällstidningsartiklar där jag vill minnas att Alice Bah-utan-Kuhnke beklagade sig. År 1997 lades fortfarande ytterst lite material ut på Internet och universitetsbiblioteken har ganska klumpiga sökfunktioner i såna här situationer.

Det blev med andra ord svårt att bygga en text kring att Alice Bah** lät sig fotograferas i isoleringstejp i tron att fotona av henne i isoleringstejp inte skulle framkallas, med tanke på att jag inte hade något citat från Alice Bah*** som styrkte denna, kanske något naiva, tankegång. Kanske har jag bara inbillat mig att jag läst att Alice Bah**** beklagat sig över att bilderna publicerats. Fast hur jag då skulle veta att bilderna alls finns (jag läste själv aldrig Okej eftersom där aldrig stod nåt om Povel Ramel) vet jag inte.

Hur som helst: ribbskott.

Avdelningen Typ Självinsikt 2.

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan "Tiden är ingenting", en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet - i vissa upplagor till och med på omslaget - finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet "myllrande".

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde "den dystre psalmisten Franzén", Jonas Modig i Nerikes Allehanda "den gamle biskopen Franzén". Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades "versen av FM Franzén".

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok "Människor som har haft fel" (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: "Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén ..."

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, "Människor som gått till överdrift".

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: "Kolla aldrig en nyhet för då spricker den"!