Blandfärs bakom kulisserna.

För alla som undrat "men hur går det till att vara två om att skriva en roman? Håller ni fingrarna på samma tangentbord? Och vad handlar den där nya romanen egentligen om?" HÄR är svaret.

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw - och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift - ändamålet framstod som dunkelt för mig - men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

Referenshumor för både/varken unga och/eller gamla del 1.

Eric den läspe och Saade.

Ett halvfärdigt föredrag om humor.

Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.

Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.

Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:

"En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel - med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln."

Med underrubriken: "Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden -- till den här?":Med den särskilda frågeställningen "Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor -- än det här?":Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddan och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:Tack för mig.

Jesus Christer.

Den här bilden ligger på IT-entreprenören och religionskritikern Christer Sturmarks wikipediasida:Jag inser att han antagligen inte själv tagit den, photoshoppat den eller lagt upp den på internätet, men frågan är ändå oundviklig: är han inte komprometterande lik den amerikanska kristenhetens bild av Jesus?

Kundnöjdhet.

"Bengtsson, hur blev resultatet av kundnöjdhetsundersökningen?"

"Lysande tjifen, 100% av kunderna var 100% nöjda med 100% av allt!"

"Fina fisken, Bengtsson! Det här går vi ut till pressen med! Eller skriver åtminstone ut på färgprintern och hänger upp i verkstan! Och det statistiska underlaget?"

"Förlåt?"

"Det statistiska underlaget!"

"Nu hänger jag inte riktigt med, tjifen ..."

"Bengtsson - antalet utfrågade var väl tillräckligt stort för att statistiskt säkerställa uppgifterna?"

"Öhhh ... visst. Absolut."

Member 340 509 talar!

Det här är sött. Jag ber om ursäkt för den uschliga kvaliteten men det är avfotograferat med mobil i nåt väntrum nånstans. Det är alltså inte ni som blandat Fernet Branca med rödtriangelpiller (alternativt har ni gjort det också - berätta i så fall gärna om effekten är dubbel eller om det tar ut varannat så att ni ser en helt klar bild).

Insändarskribenten vill alltså ha mindre demoner, bl.a. med den inte så tuffa motiveringen "det gillar inte mamma och pappa". Mammas och pappas motivering är heller inte helt genomtänkt: "Dom säger att man blir påverkad av det". Påverkan är som bekant en ofta önskvärd effekt hos den som berättar en historia för nån annan.

Inte heller påståendet att "det blir mer spännande då" om man inte berättar om "gudar, demoner och spöken" är helt vattentätt. Jag kan nämna flera författare genom historien som nog tycker sej ha hittat spänning i övernaturliga väsen (bl.a. teamet bakom Bibeln och dess uppföljare, Bibel 2000).

Men det som gör mej mest glad är förstås att Member 340 509 efterlyser mindre overklighet - i Fantomen! I rimlighetens namn borde han ha löpt hela linan ut:

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen går i spandextrikåer? Var i djungeln hittar man syntetmaterial?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen lyckats hålla sej rasren genom 21 generationer? Hade det inte varit mer verkligt om någon Fantomen någon gång faktiskt förälskat sej i nån av de svarta kvinnor som faktiskt funnits omkring dem?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen har ön Eden där rovdjur och gräsätare lever i harmoni med varann? Och att ett av djuren är ett grottmonster som heter Hzz och ett är en stegosaurus som heter Stegy? Är inte Stegy ett overkligt namn?

Jag inser att det är billigt att ge sej på en tolvåring som skrev en insändare till en serietidning för typ 25 år sen, men ibland måste en man göra vad en man måste göra.

Socialpolitisk satir.

I Malmö heter hemlösas tidning Aluma. Ingen vet varför, men nu gör den det i alla fall. Jag brukar medverka med texter. Jag gillar det. Det innebär att jag kan få vara politiskt korrekt. Senaste numret har temat myter. Jag nedtecknade sålunda en modern myt.I antiken fanns myterna om Odysseus och Herkules. På vikingatiden traderades myterna om Egil Skallagrimsson och Tors brudfärd till Utgårda-Loke. Ute i svenska byar trodde man länge på myterna om skogsrån och huldror, tomten och näcken. Än idag vävs legender i landets stugor och lägenheter, på frisersalonger och i taxibilar. Det här är ...

MYTEN OM DALTANDET I VÅRA FÄNGELSER

Det var en gång ett land i utkanten av Europa där det stundom var så kallt att folket fick hälla K-sprit i sina automobiler. Folket voro tämligen välmående sedan en ny regent med sammetsögon sänkt den förtryckande villaskatten och hans skatteförvaltare med den stolta hårmanen infört avdrag för vaskning och tvagning av hemmanen.

Ändock voro folket inte lyckligt, ty folket visste att bakom tukthusets portar levde dråpare och plundrare i rikedom och överflöd. Blotta tanken på den lyx som stundligen undfägnades de onda på insidan, gjorde folket vredgat och fick deras sinnen att rinna på.

På stockhuset Kumla satt rövaren Tjyv-Jocke. Han hade indrivit förfallna skuldsedlar åt en sammanslutning för motorvelocipedburen ungdom tills länsman och fjärdingsman infångat honom och lagmannen sänt honom till sinkabirum. Åt detta hade Tjyv-Jocke glatts och med tillförsikt skådat fram. För honom var Kumla ett palats.

Varje morgon förnöjdes han åt att väckas strax innan tuppen gol över nejden. En av palatsets blåklädda betjänter skrek kvittrande "god morgon". När Tjyv-Jocke hängde sig kvar i sömnen ytterligare några sekunder, drog betjänten på sin skinnhandske och skakade vänligt Tjyv-Jocke lite fram och tillbaka på madrassen.

Med ett skratt skuttade Tjyv-Jocke upp från sin brits. Han råkade trampa fel och föll handlöst, men fångades upp av fångkammarens motsatta vägg. Tårögd av rörelse - och smärta - tackade Tjyv-Jocke de högre makter som gjort cellen så liten att han inte behövde falla raklång på golvet.

Därefter gick Tjyv-Jocke med fjäderlätta fjät genom samlingsrummet. Kniv-Jonny och Dräpar-Bogdan från konkurrerande motorvelocipedsällskap hälsade honom vänligt med långfingrarna. Tjyv-Jocke lögade sig hastigt i det nästan varma vattnet för att undvika närmare samröre med Kniv-Jonny, som kunde vara på kinkigt morgonhumör.

Visslande tågade Tjyv-Jocke tillbaka till cellen för att iföra sig den i princip skräddarsydda kostymen, märkt med Kriminalvårdsverkets eget stiliga monogram. Det lät sig nu inte riktigt göras, eftersom en hel skara betjänter hade älskvärdheten att ytterst noggrant städa hans cell och omsorgsfullt lägga hans papper i oordning. Han klädde sig ute i samlingsrummet och strosade iväg för att frukostera i de andra käcka junkrarnas sällskap.

Några ögonblick senare vrålade en av betjänterna artigt att det var dags för avgång till dagens göromål. Muntert visslande tågade så karlarna på led till palatsets arbetsinrättning. Där satt de sedan och skruvade skruv A i hålet B för att därefter applicera mutter C runt skruv A, med kortare pauser för födointag och slumpvisa pisseprov.

Tjyv-Jocke lät med glädje sitt vatten i den mugg betjänten överräckte. Inte minst gladde det honom att inte behöva vara ensam utan istället få dela en så minnesvärd händelse med en okänd mansperson.

Tjyv-Jocke var vid extra frimodigt humör just denna dag, alldenstund hans trolovade Valium-Eva ämnade göra en visit. Han ledsagades av en betjänt till besöksrummet, där Valium-Eva redan väntade. De omslöt ömt varandra - efter att ha dragit papperslakanet över britsen - och skänkte därefter en tacksamhetens tanke till de blida övervakare som försett rummet med våtservetter och mandomsskydd i skönaste latex.

Sedan de delat en kopp pulverkaffe och en Rohypnol från Valium-Evas bysthållare, bekände Valium-Eva att hon hade för avsikt att bryta deras förbindelse och istället knyta band med Sutenör-Harry. Visserligen älskade hon Tjyv-Jocke, men han hade blivit så frånvarande sedan han flyttade in på Kumlapalatset.

Tjyv-Jocke mottog beskedet med rörelse, enär det viktiga för honom var att Valium-Eva omhändertogs väl. För att understryka sin upprymdhet dunkade han rytmiskt sitt huvud i väggen och tog farväl av Valium-Eva med en känsloladdat "jag hatar dig!"

Efter besöket och beskedet var det en sann fröjd att få stryka av sig inför den främmande betjänten som böjde sig ner för att kasta ett getöga upp i Tjyv-Jockes sprund.

På kvällen kunde Tjyv-Jocke knappt bärga sig inför finalen på dagens alla glädjeämnen: Den Stora Inlåsningen. Med femton minuter kvar till åtta hörde Tjyv-Jocke rasslet från betjäntens nyckelknippa. Han fällde en tår av tacksamhet över omtanken. Nu hade han bara elva timmar framför sig av total ensamhet, reklamfinansierad television och hårdför självtillfredsställelse. Sedan skulle betjänterna på nytt ryta ett vänligt "godmorgon" och bjuda honom välkommen till ett dignande smörgåsbord av hotelser och trånga utrymmen.

Tjyv-Jocke somnade redan innan klockan slagit två, lutande huvudet i sin egen sköna kallsvett. Han var in i själen lycklig över det dalt som dagligen visades honom. Den enda bittra örten i glädjekalken var tanken på att han skulle behöva lämna palatset Kumla om bara fyra år.

Det kom ett mejl.

Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.

Hej!

Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.

Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.

Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.

Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.

Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.

På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.

Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.

På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.

Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja "ja, min tid är inte mer värd än såhär", så go ahead.

När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.

Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.

Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev "Håll dig till höger, Svensson!" inför högertrafikomläggningen 1967?

Hör gärna av dig om du har fler frågor.

Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?

Eventuellt världens äldsta, eventuellt ett helt nykläckt skämt.

Jag kom en gång instormande glad i hågen på Hej domstol!-redaktionen, nöjd med det perfekta skämt som slagit mej som en snilleblixt i fontanellen på cykelfärden. Stolt som en påfågeltupp harklade jag mej och la fram det till övriga, som på en silverbricka, garnerad med guldgirlanger: "Ja, det var roligt så länge det varade, sa såret".

Aldrig i mitt liv har jag så tydligt fått höra vilken mossbelupen rest från anno dazumal jag är. Det skämtet hade ju Valle redan hört i fostersäcken, det drog ju Jespers morfar i pappslöjden, det hade Ola någon anfader som hackat in i isen under Weichselperioden. Det jag just kommit på hade tydligen Ayla dragit redan under gruppvåldtäkterna i cromagnongrottan.

Därför är det med bävan jag presenterar följande. Det borde ju rimligen ha dragits förut, det hade varit märkligt om det inte gjort det, jag hade blivit direkt paff om det visade sej att ingen människa på Moder Jord nånsin gjort reflektionen tidigare, men jag lovar: JAG HAR ALDRIG HÖRT DET! Och därför måste det ur systemet!

Följande bild är alltså tagen i en hiss:Och medan jag duckar för hånet så får ni skämtet här:



SCHINDLER'S LIFT!