Rökkollapsy.
Som alla sjuttitalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dpck är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttitalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sej vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.
Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sej själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtitalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.
"Apanssons yrke" (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör "behärska poesi, reguladetri och frippe". Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte - gissningsvis Apanssons häst - "harvar vid Harvard".
Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.
Ändå funderar man ibland vilka apan och ... tigermannen? ... vänder sej till. Sången om Kalle Klant - Rökkollapsen - har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:
Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås
Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr
Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
- sånt dom ofta gjorde förr
Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!
Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå
Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
- det han inte kunde förr!
Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt ("det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!" - det här vet jag därför att gamla kollegor till mej naturligtvis har prövat).
Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sej). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sej.
Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.
Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.
För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim - och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.
Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.
Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.
Numret "Telefonnumret" i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)
Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter ("det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt").
De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.
De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa ("J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON").
De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent ("kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag").
Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.
Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka ("EN VECKA!" skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).
Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film "Att angöra en brygga", som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:
Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.
Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.
Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.
Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.
Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.
IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.
Det här är - i vissa, ytterst smala kretsar ska säjas - en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström och Bengt Sändh på deras obskyra LP "Sockerdrick - Swänska pekoral" (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttital).
Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir "sånt söl"), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.
Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl
Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov
Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.
Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.
Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor
Men jag är glad
Är ständigt glad.
Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev "Idioter Och Gamla Tosingar") och dess positiva inverkan på sångens jag.
För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: dom lokala godtemplarföreningarna kallades alltså "loger". Det har alltså inget med "logen" som i logdans att göra:
Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick
Men jag är glad
Är ständigt glad.
Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken - gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar "sockerdrick".
Lite credd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.
En man med en skägg tar en flukt på...
Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.
Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som "Dofter på vitt", "Spadarna på Hill Street" och "Karocky Kid") och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.
Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan - "Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng" - men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.
Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säjer "pleinnnnnkkk". Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.
Men på sextitalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttitalet inget av Nixon och på åttitalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just dom politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.
Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.
Det finns det inte. "Mad:s Dave Berg tar en flukt på" ("...looks at...") är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.
Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt "Häpp!"-skyltar.
Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta "djupfryst käk" är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.
Givetvis var Dave Berg en av dom populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines - känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren - gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.
"Välsignelse" var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: "God bless you, Bill".
Och varje gång lär Gaines ha muttrat: "Go to hell".
Skurkar i Nöjessverige del 1.
Mannen på bilden - här fångad vid ett lunchföredrag om Tage Danielsson på Operakällaren 2003 - är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.
Han heter alltså Carl-Uno Sjöblom, ledde en gång i tiden program i bestämd form med Pekka Langer (Telefonväktarna, Notknäckarna) och gör idag löjligt svåra korsord till nån av dom mer oförargliga veckotidningarna. Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.
Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidningen Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. "Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?") och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.
1963 gjorde dom en veckorevy i Sveriges radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då dom trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.
En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno "Bildsköne" Sjöblom kommenterade: "Lösning: slå ihop smörjan!"
Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack.
LO´M: Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?
Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare.
NE: Var vänlig gapa!
LO´M: Förlåt?
NE: Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge... och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?
Det här oskyldiga - 2008 skulle många säja obegripliga - inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det "olämpligt och omdömeslöst"), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.
Motivering: en grov kränkning av trosfriden.
Detta var i den stora normupplösningens tid. Samma år kom Vilgot Sjömans film 491, där Lena Nyman blev påsatt av en schäfer, och Bergmans Tystnaden, den första seriösa film som visade s.k. "sittgök".
Detta, samt det faktum att sossarna ville sänka antalet undervisningstimmar i kristendomslära, blev det faktiska incitamentet att KDS bildades.
För fyrtifem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.
För fyrtifem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.
Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det enda som var bättre förr var egentligen Carl-Uno Sjöblom.
En man med skägg om sex män med skägg.
Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från dom sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.
Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet - coolt, hippt, svängigt.
Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).
Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).
Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären - en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O´Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) - har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.
Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.
Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar - utan att med en min röja ironin - att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.
Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) - och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.
På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).
Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.
Detta - liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda - var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.
Och hela tiden titulerar man varann - och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna - med det överdrivet familjära "du grabbar".
"Du grabbar" blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.
Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.
Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.
Hjälp.
Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan "Kvalite och arbete" - notera stavningen på kvalitet, nåt som i sej borgar för kvalitet).
Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.
Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som "konstiga".
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!