Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

Buskis.

Läser en ganska tveksam recension av min senaste bok, "Människor som har haft fel". Det är aldrig direkt lustfyllt att ta del av kritik, även om man har byggt upp hundratals försvarsstrategier och intalar sig att det där bara är en (enfaldig) människas åsikt och säger till sig själv att folk med humor i alla fall begriper. Men i just den här recensionens fall zoomar jag in ett ord som gör mig ovanligt irriterad: "buskis".

Recensenten påstår alltså att jag skriver buskis. Låt oss närgranska det. Menar hon att den här boken är en pjäs framförd på en friluftsteater? Anser hon att den är nån form av situationskomedi med ett commedia del arte-aktigt typgalleri och teman av typen "dotter från tidigare äktenskap dyker plötsligt upp och ställer till det för storbonden"? Det gör hon rimligen inte, försåvitt hon inte är spritt språngande från vettet.

Hon använder ordet "buskis" som ett skällsord. Vilket naturligtvis är djupt förolämpande både för mig och buskisen.

För några veckor sen använde DN:s Jonas Thente ordet på ett likartat vis, i en artikel om det svenska serieklimatet: "På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an." I fallet 91:an kan man möjligen prata om buskis som en neutral genrebestämning, stretchar man begreppet till max så får man kanske in Lilla Fridolf, men när han drar in Bamse är det uppenbart att Thente skiter i buskisbegreppets faktiska innebörd. Buskis är sånt som en i raden av bittra killar på DN tycker är dåligt (ja, även Johan Croneman har använt det).

Buskis är sånt som folk på landet gillar. Buskis är lösmustasch och dialekt. Buskis är humor utan ambitioner och svårmod. Buskis är farbröder som drar snuskiga vitsar. Mer än något annat är buskis nåt som gör innerstadshipsters nervösa eftersom det påminner dem om den landsort de lämnat några veckor innan de börjat skriva klubbrecensioner för Stockholms lokaltidningar.

Poängen är inte huruvida buskis - Eva Rydberg, Stefan & Krister, Sten-Åke Cederhök, folkkomik framförd under bar sommarhimmel - är bra eller ej. Poängen är att en levande folkkultur oreflekterat används som en kränkning.

På ett likartat sätt förhåller sig folk till begreppet "studentikos". Studentikost används aldrig värdeneutralt. Det betyder alltid att något är dåligt, i det fallet för att någon av upphovsmakarna kan tänkas ha en akademisk bakgrund.

Jag talar i någon mån i egen sak här. Det har hänt att jag har skyllts för studentikos. Det hade varit helt okej - mina månatliga betalningsanmärkningar från CSN tyder på att jag legat lite för länge i Lund - om det hade betytt "något med rötter i en akademisk tradition". Då hade jag rentav kunnat bli smickrad. I praktiken betyder det alltid "putslustig och självgod". Putslustig och självgod hade jag för all del också fått tugga i mig - det är den försåtliga oreflekterade undertexten som stör mig.

Och nu har jag alltså även beskyllts för att skriva buskis. Vilket hade varit helt okej om jag hade skrivit nåt som hetat typ "Fruntimmer & pitepalt" och framförts i en amfiteater i Falkenberg. Det har jag inte gjort. Jag har skrivit nåt som en människa inte tycker är roligt.

Då menar jag att den människan behöver se över sin syn på landsortsbefolkningen. (Om hon på kuppen skaffar sig humor är det bara ett plus.)

Tage Danielsson - ofta framhävd som en särdeles fin och genomtänkt och varm komiker, en som också ville säga nåt - hade sina rötter i a) buskis och b) den studentikosa världen. Detta genomsyrade i hög grad hans produktion, som var smal i referenserna men bred i tilltalet.

Sin barndoms somrar tillbringade han med att plocka skräp och sälja gott i Linköpings Folkets park. Där såg han tidens operettstjärnor och bondkomiker sprida glädjeyra och eskapism över Luthers och Jantes barn. Tacksamheten över att han, ättling till en busschaufför och en hemmafru, kunde ta del av detta satt i honom genom hela livet:

Tror ni inte vi hade något sinne för ironier och löjligheter och nyanser och proportioner i allt det vi tittade på? Det hade vi nämligen, men vi tyckte det var kul. I alla fall. Eller just därför att det var en sådan skev men samtidigt vacker och ändå larvig värld vi såg framför oss. Det var kort sagt en glädjekälla för alla oss Linköpingsbor.

Att avfärda något som buskis vittnar inte i första hand om god smak. Det vittnar om klassförakt.

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga - men kanske något okritiska - kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 - "Akta huvet" - gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten).

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats rakt av från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns "låten" "Revolution 9", ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken "En revolution i huvudet" påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är "världens mest spridda avantgardeverk":

Lennons resa bland förlupna ljud - med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik - hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan "Poem, ballader och lite blues": inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid - och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla - och mindre nödrimmade - visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som "Kafka talar", "Meditation framför spegel", "Apollinaire" och "Myosothis".

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga "fredagsbarnen" (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade "lite för stor respekt för det där med att skriva dikt". Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth - men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare - gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som "Ballad om en gammal knarkare", "Blues för Fatumeh" eller för den delen "Somliga går med trasiga skor" är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.

Från skrapare till hackare.

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: "Från skrapare till hackare" (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk - men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

- Varför tror du egentligen att folk skriver musik?

- Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.

- Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas "svensktoppsmusik", vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är "amerikanska, italienska och tyska". Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

- Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?

- Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som "folk" faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

- Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

- Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som "ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur" (givetvis följt av Olle Adolphsons Okända djur) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar "en ingenjör" som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

- Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säja ... (letar länge efter lämpligt exempel) Straussmusik eller nåt liknande.

Nånting säjer mej att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en "hemmafru" intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: ... på lördag.
En av de två knastertorra män som leder programmet heter Jan Ling. Han har bl.a. varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin - gissar jag - banbrytande doktorsavhandling "Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument". Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Det andra (knappt) levande vedträet heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

Gammal Groll.

I Ingela Agardhs bok "Den största nyheten" - nyheten i titeln är f.ö. Agardhs frälsning - berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.

"Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det", sa Krookskan mitt under intervjun.

"Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera", sa La Nilsson efteråt.

Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.

Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur - såna där nya förkastliga konstarter som "film" och "teve" - koketterar journalisterna t.o.m. med sin okunskap.Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär "Scener ur ett kändisskap", där han spelar "sej själv" som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i "en fejkad dokumentär" och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.

De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.

Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sej så, lät hon närmast aggressiv:

Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?

Stackars Wahlgren - som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mej personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver - hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som "vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film".

Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:

Linus Wahlgren - är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?

Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sen tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.

Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.

Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och ...

Ni som inte kände till "dans och sång och Emil och"-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sej åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).

Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade "I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty". Sen hade hon gjort sej ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.

Apropå Bergmanfestivitas. Och apropå cash-in.

Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mej på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sej sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mej de vänder sej till - men de vänder sej till mej!)

I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:

Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.

Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.

Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.

Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik ("kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken" + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.

När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.

Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit lite fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!

Kvinnan sa - och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: "Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande."

Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sej på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera nån gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.

Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

I Malmö finns en tidning som heter Kvällsposten. I den skriver en man som heter Per Hägred. I måndagens edition redogjorde han för innehållet i min bok "Människor det varit synd om" på ett sätt som jag uppfattade som - i korthet - nyanslöst, okunnigt, felaktigt, hycklande, dubbelmoraliskt, ohederligt och illvilligt. Jag har därför mejlat hans redaktion med begäran om replik. Så här 24 timmar senare har jag inte fått svar.

Fullt medveten om att låta som en snarstucken och tunnhudad stackare som inte kan ta kritik men själv gärna sticker ut hakan, tar jag ändå risken. Det finns för mycket principiella saker att anmärka på i Hägreds argumentation.

Hägreds tankespån kan man ta del av här.

Min replik ser ut så här:

Per Hägred ägnar min nyutkomna krönikesamling "Människor det varit synd om" en hel kolumn (KvP 20/4 09). Han påstår att den är elak och finesslös - han använder rentav ord som "ondska" och "grym". Som exempel håller han fram en text där jag påpekar det lätt självgoda i att Lasse Berghagen till en antologi över den svenska lyrikskatten valde tre dikter av sej själv.

Jag ska bara som hastigt påpeka det ironiska i att en kvällstidningsjournalist, vars hela livsluft utgår från konflikter och skandaler, över huvud taget tar till moraliserande brösttoner.

Jag ska bara skumma förbi det faktum att Per Hägred har synpunkter på att jag - i min komiskt syftande framställning - inte tar med alla nyanser, samtidigt som han illustrerar sin skenbart sakliga krönika med en bild på mej in character från teveserien Hej rymden!, spelande en dumbom, görande en grimas. Givetvis utan att påpeka detta.

Och jag ska bara precis nämna att användandet av ordet "ondska" så klart är en spottloska i ansiktet på alla som verkligen utsatts för ondska. Lars Berghagen tål nog att en lönnfet trettitreåring i Skåne ger honom några tjuvnyp i en obskyr bok. Att sparka på Berghagen är knappast att sparka neråt.

Det finns ett allvarligare problem här än att en författare känner sej stött av ett illvilligt omdöme.

Problemet är att vi inte lever i en alldeles snäll värld. Även en nöjesjournalist kan, om han bläddrar igenom resten av tidningen, konstatera detta. Folk gör dumma saker mot varandra och sej själva, överallt och hela tiden. Det måste stundom vara humoristers rätt att kommentera detta, att belysa dumheten genom att överdriva den, groteskifiera den, rentav göra sej till en del av den. På samma vis som det är reportrars, ledarskribenters, politikers, dramatikers, författares.

Men ändå finns en föreställning om att humor ska vara en fredad zon, ett slags andningshål där man inte ska behöva bli påmind om världens otäckheter. Men märk mina ord: det finns ingen lag eller statlig rekommendation som påbjuder detta. Humorister måste få tillgång till samma verktygslådor som andra som kommenterar världen omkring dem.

Populistiska media har på sistone vädrat blod i samband med SVT:s roast-försök "Grillad". Sticker man upp ett blött finger i luften kan man tolka det som att "allmänheten" är trött på elakheter och trängtar efter snällhet. Vilket inte är en högoddsare; ställd inför risken att bli citerad är det väldigt få som säjer sej älska elakheter.

Alltså har man trummat igång en hetsjakt mot grillare och rostare och skämtare som dristar sej till att utmana smakgränserna, en hetsjakt som luktar otäckt mycket moralpanik och som har väldigt lite med snällhet från skandalreportrarnas sida att göra.

Menar man allvar med sin vilja att sprida snällhet, låter man naturligtvis bli att alls kommentera en bok som man uppfattar som elak och därmed sprida ordet om denna grymma och ondskefulla skrift. Risken att Berghagen läser Kvällsposten är betydligt större än att han trillar över min bok.

När man nu, lite överdrivet, försöker samla en folkig opinion mot Den Grasserande Elakheten Inom Svensk Humor är man farligt nära att ropa på censur och självcensur - begrepp med dålig klang i ett demokratiskt tänkande. Det är inte bara obehagligt utan också djupt historielöst.

Stundom skrivs hyllande kultursidesartiklar om satiriker i ett historiskt perspektiv - Jonathan Swift, Voltaire, HB Palmaer, Karl Gerhard, Tom Lehrer, Lenny Bruce - där det alltid framhålls vilka samhällets utmanare de varit. Men långt mycket mer än furstar och regeringar utmanade dessa Den Goda Smaken, de självutnämnda smakdomarna, de som försökte brännmärka och stämpla avvikande åsikter och plumpheter som ondskefulla.

Och nej, jag jämför inte mina egna trivialiteter med denna skara män som förändrat världen, men den som tror att allt de levererade var Finessrikt och Livsviktigt är felunderrättad.

Elakheter har alltid ett existensberättigande, ibland komiska kvaliteter och då och då ett konstnärligt värde. Reportrar och fria ordets förkämpar kunde hellre ägna sej åt att förstå och förklara dem än att fördöma dem.

Rostad, grillad och bränd.

I fredags ordnade mina förläggare och min "käre" "vän" Valle Westesson släppe-fest för boken "Människor det varit synd om" och i anslutning till detta en s.k. roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson, kollega, granne, vän och tönt.

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var - vågar jag lite självgott påstå - kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

"Mobbing-teve" tjuter kvällspressen - kvällspressen! - om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book - jag är inget stort fan av varken grävsmaskinssamlande machomän eller Solstollarna - men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (=humor) istället för sånt de kan (=karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal - en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard - inför en publik av adelsmän - kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor - åtminstone den roliga - bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten - de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) - utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt - förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja "vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek" - men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban - inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.