Årets händelse för en pytteliten del av mänskligheten.

Okej, boka onsdag kväll och läs på ordentligt i ämnet här.

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

I "Morgon i P4" - lokalradioprogrammet där jag medverkar tre dagar i veckan - kör jag sen en tid tillbaka serien "Skånska orter i populärmusiken". Den är omåttligt populär, åtminstone hemma hos mig.

Idag spelade jag, för att manifestera att också P4 egentligen är på tok för ungdomligt för mig, en schottis från det glada femtiotalet: "I Örkelljunga skyttepaviljong" (Örkelljunga är en kommun i nordnordvästra Skåne, främst känd för privatzoot Bengts gård).

Vi dansade i Örkelljunga Skyttepaviljong,
min tös var rund och rar å lukta ådekolung!
Sen följde ja´na hemåt, en mil å lite mer,
å sen så – nähä, de angår inte er!
Ljuveliga toner till mitt öra når
Fågelsång i träna kring en bonnagår'
Polketter hör jag än i våran lilla stuga,
jag nynnar med så smått – å då ler min kära fruga.
Håhåjaja – de var ju den vi dansade en gång,
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Det är, som ni märker, en ganska tidstypisk text med lustiga dialektrim som blir extra lustiga när Calle Reinholdz sjunger "bonnagår'" på rikssvenska. Två saker är dock en smula anmärkningsvärda:

1) Örkelljunga skyttepaviljong existerar inte. Den fanns inte heller när Arne Pärson skrev sin text runt 1950. Om man inte har tillgång till en tidsmaskin och kan ta sig tillbaka till tiotalet finns ingen chans att se paviljongen - och har man tillgång till en tidsmaskin så finns det kanske ballare platser än Örkelljunga att besöka.

Så alla vi som vallfärdat till Örkelljunga för att få se den plats varifrån sångens jag gick en dryg mil för att få lite som inte angår oss, har alltså fått vända hem, bittra och besvikna över att ha blivit grundlurade av en gammal schottis.

Arne Pärson valde helt enkelt att skriva om den icke-existerande Örkelljunga skyttepaviljong för att han "tyckte det lät bra". Jag upprepar: han tyckte "Örkelljunga" lät bra.

Örkelljunga. Tyckte Arne Pärson lät bra. Mycket riktigt blev han inte någon av våra stora schlagerförfattare.

2) den andra versen i visan kan, med nutida öron och ögon, framstå som lätt konservativ. För att inte säga aningen rasistisk:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där dansar bleka barn som om de tävlade i gång.
Till musik av The Harlem Boys ifrån Skanör,
som spelar "beebop" och tango på gehör
Ljuveliga toner till mitt öra når -
ylande hyenorna i ett djungelsnår
Charmörerna ser ut som sura karameller
å flickebarnens miner är inte muntra heller
Det är en bild av vemod, "sexappell" och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Idag hade många dragit sig för att likna bebop och annan svart musik vid "ylande hyenor från ett djungelsnår", men då måste vi komma ihåg att på femtiotalet var rasfördomar fortfarande oskyldiga. På den tiden visste man inte vad de kunde leda till.

Förverkliga ungdomsdröm - check.

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult - allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen. På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga - Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam - en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna. Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar - Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle - kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare - Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson - har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor - alltid män - som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson - bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem - har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som "antiborgarnummer", häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012. Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

Nils Pålsson åt kabeljo.

Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Propagandamaskineriet rullar igång.

Nu är den snart här! Tillhör du en grupp särskilt utvalda recensenter så har du redan fått den, dessutom i det här spektakulära skicket:

Jag föreslog att vi dessutom skulle hysta in lite riktig blandfärs innanför emballaget - den lukten, om något, hade väl varit spektakulär - men tydligen fick det vara någon måtta på spektakulariteten.

Verkligheten överträffar tramset.

Plankad musik.

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är "bisittare". Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes "Beautiful ones" och Christer&Lottas "Don't let me down" för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen - vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen "man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om" kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs "Rock-Fnykis"-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket "får" man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes - även känd som Ron Nasty - var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet "The Rutles", som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd "All we need is cash" (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone "Ouch!" (Help!) hamnade på bootlegutgvår med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På "Monty Python - live at Hollywood Bowl" - scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag - framför han den finstämda nonsensballaden "How sweet to be an idiot". Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis "Whatever".

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Ur arkiven: Min polska julafton.

Jag skriver nuförtiden krönikor i tidningen Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg-Malmö. 

Ibland när jag sitter och deppar över att jag på 36 år inte har hunnit göra något med mitt liv – jag har aldrig bestigit berg, sprängt casinot i Monte Carlo, korsat kontinenter på motorcykel utan ljuddämpare, slängt teveapparater från hotellrum eller ens varit otrogen med grannfrun – så slår det mig att jag en gång i tiden faktiskt firade jul på ett barnhem i Polen. Och det är det inte alla som har gjort. 

Nu var det kanske inte mitt livs mest glamourösa upplevelse, men onekligen originell. Som svensk förknippar man gärna begreppet ”julafton” med myspys och ett överdåd av barrträd, mättade fetter och lösryckta bitar Disneyfilm. På den polska barnhemsmenyn, där det årets övriga 364 dagar stod potatis, stod det på julafton potatis. Dock med ett extra festligt tillbehör: kål. 

Jag var medbjuden som julklappsbärare av min dåvarande svärfar, som var medlem i en välgörenhetsorganisation där ett gäng halvkristna fyrtiotalister sörjde för varsitt fadderbarn. På den tiden såg jag mig som en samhällsomstörtande samhällskritiker och samhällsförbättrare, vilket jag främst manifesterade med att bära konstiga byxor och tycka diverse.

Egentligen var jag emot välgörenhet. Jag kallade det ”allmosor” och ”smulor från den rike mannens bord” och andra saker som jag läst i en bok. Jag ansåg att välgörenhet inte skulle vara ett sätt för privilegierade att visa upp sin gränslösa godhet och att fördelningen av våra resurser skulle skötas via skattesedeln.

Det tycker jag för all del fortfarande, men ändå måste det ses som ädlare av individen att ge sina sparpengar till polska barnhemsbarn än att ge dem till polska spritsmugglare. Mina medresenärer faddrarna gjorde i alla fall något praktiskt, samlade in kläder, köpte julklappar, berikade livet för några utsatta barn. Själv ägnade jag mig mest åt att batikfärga mina jeans. Visserligen som en protest mot borgarsamhället, men ändå inte helt konstruktivt.

Med tiden har alltså min inställning fått några fler nyanser. Jag vidhåller dock att det finns olika sätt att ge. Man kan ge för att man vill och man kan ge för att visa hur givmild man är. Man kan ge i skymundan och man kan basunera ut sin godhet med megafon och harskramlor.

En av våra medresenärer på Polenresan hade drag av självgodhet. På färjan över berättade hon, högt och artikulerat, för alla som inte ställt frågan, om hur många dagar hon lagt på att samla in gåvor i grannskapet. Hon berättade inte lika högt att hon hade tid till detta eftersom hon försörjdes av sin man och ändå behövde något att göra.

Däremot berättade hon, på ett inte överdrivet ödmjukt vis, att hon minsann inte bara köpt julklappar till sitt eget fadderbarn. Hon var dessutom så empatisk att hon även hade förbarmat sig över ett annat barn på barnhemmet, trots att det barnet egentligen låg utanför hennes ansvarsområde. Hon lade inlevelsefullt ut texten om hur ”ensam och sorgsen” den lilla pojken var och hur ”stora vackra bruna ögon” han hade.

Vi hoppade till när hennes monolog fick en lite oväntad slutkläm: ”Men jag vet inte vad han heter, så jag skrev ’Brunöga’ på paketet.”

Många år har förflutit sen den där jultrippen till den gråaste delen av Polen, men jag har tänkt på den där lille pojken åtskilliga gånger sen dess. Hans öde har väckt medkänslan också i mig. Inte nog med att han var föräldralös, ensam och sorgsen och inte hade någon svensk fadder. Ovanpå det kom alltså en överklasstant från Sverige och kallade honom ”rövhål” inför hela barnhemmet.

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2011.

Professionellt har det väl därför varit just ett mellanår. Det känns som om större delen av yrkesåret har gått ut på att skriva pitchar, programförslag, bokidéer, artikelutkast och halva manus som jag, i bästa fall, aldrig fått svar på. Långa stunder umgicks jag med tanken på att skaffa mig ett riktigt jobb. Sen upptäckte jag hur skönt det är att fortfarande sitta i kalsingar vid lunch och besinnade mig.

Facit för 2011 hade kunnat vara digrare:

* jag gav ut en och en halv bok. "Människor som har haft fel" får väl räknas som en hel bok, medan den lilla deleted scenes-samlingen "Människor som blivit över" bara medföljer den "Människor"-box som vi också gav ut. Hittills har jag hittat två recensioner av "Människor som har haft fel", en positiv och en negativ, så i snitt ställer folk sig likgiltiga.

* jag gav ut en ljudbok, vars titel får det att skära i bröstet på trogna värnare av svenska språket: "Best of Kalle Lind". Den består av ett urval texter ur just "Människor"-böckerna, med den lilla extradetaljen att man får dem med autentiska tungrots-r.

* jag gjorde en dokumentärfilm, "Jul för nybörjare", vilket var en lustfylld upplevelse från början till slut. Dels fick jag möjlighet att lära känna Erik Engkvist, filmens huvudperson, dels upptäckte jag att man kan göra film utan att kalla in tusen personer för att bära lådor och bygga rekvisita och sy uniformer och flytta strålkastare och stressa på för att hålla inspelningsschemat. Jag älskar egentligen allt det där också, så länge jag själv slipper vara en del av det. Jag föredrar att skriva i ett manus "tusen cyklister kör in i en bergvägg" framför att behöva iscensätta det. 

Dokumentärerfarenheten visade mig att man kan foga ihop rörliga bilder till fungerande film utan att behöva gå omvägar. Förutom jag och Erik fanns bara tre kreativa inblandade (som en gammal cirkusdirektör hade uttryckt det: den formidable fotografen Ivàn Blanco, den klipska klipparen Ulrika Rang och den ljuvlige ljudläggaren Andy Lundgren) och följaktligen blev det möjlighet till samtal istället för olika order. Så tack, SVT:s Patrick Bratt, för möjligheten.

* jag reste runt riket för att göra levande kåserier i SVT:s "Sommarkväll" och kände mig för ett svindlande ögonblick nästan folklig. Jag menar, jag sjöng Taube, besökte Astrid Lindgrens Näs och åt surströmming - kan det rimligen bli mer insmickrande? Tydligen, eftersom någon pajsare blev så irriterad på inslagen att han var tvungen att berätta det på min Wikipediasida.

* jag skrev för tidningen Aluma, hemlösas tidning i Öresundsregionen, tills den gick i konkurs och jag förlorade min enda fasta inkomst. Sen skrev jag för Faktum, hemlösas nya tidning i Öresundsregionen. De pröjsar sämre, men det kan man ju inte skriva för då låter det som om man vill ta ännu mer pengar från de hemlösa.

* jag gjorde, tillsammans med redan nämnde Andy Lundgren, fyra kortprogram för radio: P3 Sunk. Där presenterade vi den något oformliga och svårdefinierade musikgenren sunkadelica, tidigare spridd främst via den nu nerlagda klubben Sunkit i Stockholm: Frank Anderssons discosingel, Carl-Anders Dexters högerprogg, sånger om meloner och Norrtälje, Beatles på svenska. P3-publiken verkar ha uppskattat det, men P3-ledningen anser målgruppen vara äldre. Någon form av fortsättning ser det därför ut att bli i P4. To be continued.

* jag skrev en halv roman med titeln "Blandfärs". Den andra halvan skrev min vän och kollega Kristoffer "Kringlan" Svensson. Utkommer i april-maj. Jag har redan nu ångest inför mottagandet. Inte en en enda gammal gubbe ur Nöjessverige - jo, okej en fem-sex stycken - nämns vid namn så det är alltså en annan sorts humor som presenteras. 

* jag utförde mitt livs största hedersuppdrag och minnestalade vid den årliga Corneliskonserten på Cornelis Vreeswijks dödsdag 12 november. Allra mest hedersamt kändes det att få skaka hand med Lennart Koskinen och Åke Arenhill. 

* jag skrev manus till en tecknad serie, som jag hoppas kommer att presenteras för världen under 2012. Jag behövde en tratt för att trycka ner alla gamla Ivar Lo- och Jan Fridegård-skämt som låg i en sprängfylld mapp i hårddisken, och plötsligt uppenbarade sig serieformatet framför mina ögon. Tanken är att låta Asterix möta Bloom County på en svensk leråker. Ingen kan alltså ha invändningar mot ambitionerna.

* jag kurade skymning på Landskrona stadsbibliotek.

Slut på navelskådandet. Fram till nästa nyårsdag kommer den här bloggen åter igen att handla om intressantare gubbar.