"Valkampanjen" (1980).

Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.

Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:

- Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.

Björn Trollman - känd från "Herta Knutsdotters" "Partikongressen" - dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är "lesbit", lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.

Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.

"Partikongressen" (1978).

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

- Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det - Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt "Svensk humor under 100 år i text och bild - del 3" (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet "Moderna anekdoter". Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: "Mamma, din man har kommit."

Frikyrklig litteratur del B-kat2-Xg: Familjeträff i pingst.

Jag anar att pastor Stanley Sjöberg hade en dold agenda med "Familjeträff i pingst". Med ett omslag som vittnar om spänning och påminner om en gammal herrgårdsroman ville han locka läsare som annars kanske inte var så öppna för pingstkyrkans tankar och idéer. Lite som Sven Wernström, som skrev till science fiction och deckare förklädda kampskrifter för barn och ungdom. Eller lite som Stanley Sjöberg själv, som skrev barnböcker där han lite försiktigt smög in ett budskap (= att man bör bedja så mycket man bara kan).

Den som väntar sig en rafflande historia i högreståndsmiljö, där matriarken längst fram på omslaget kanske är döende och mannen strax bakom som glor sataniskt på henne är hennes nyss återfunna son från ett tidigare äktenskap och kvinnan längst bak en intrigant sekreterare, väntar på alldeles för mycket. "Familjeträff i pingst" kan vara den minst rafflande bok som har skrivits.

På baksidan marknadsförs den som "berättar-roman", till skillnad från alla andra romaner frestas man att tillägga. Faktum är att jag sällan har läst en roman med så lite berättelse. Boken utgörs till cirka 87% av långa dialogsjok där pastor Stanley Sjöberg resonerar om trons praktik tillsammans med olika människor som han stöter på i sitt pastorsarbete på Citykyrkan.

Kapitlet "En hård diskussion slutade med bön om förlåtelse ..." upptas nästan helt av ett försvarstal som Stanleys fru håller för Stanleys räkning, där hon vederlägger vänsterns påstående att Stanley skulle ha stått på Nixons sida i Vietnamkriget. Två vänstermänniskor anklagar honom nämligen för detta, men fru Kerstin argumenterar: "Stanley såg riskerna med vänstergruppernas inflytande över opinionen. Han varnade för det våld som FNL-grupperna stod för. Men varje gång tog han lika mycket avstånd från USA:s kampmetoder".

Därefter inser vänstermänniskorna att de har haft fel och ber Stanley om ursäkt.

Kapitlet "Ann och Peter Wretson - engagerade kristna med en positiv livssyn" handlar om hur Stanley och hans fru Kerstin besöker två andra frikyrkomänniskor. Dessa berättar om det skräckregemente som tidigare utförts i församlingen av en så kallad "hårpredikant", varmed avses den sortens kyrkliga ledare som regelbundet mätte håret på kvinnorna för att de inte skulle ha ägnat sig åt nåt så syndfullt som klippning.

Stanley och frugan nickar och tar in och tänker att då var då och nu är nu. Idag - det vill säga tidigt sjuttiotal - finns det ju inte konservatism och sexualneuroser inom kyrkan. Och det viktigaste är att blicka framåt. En liknelse, inte helt i klass med Jesu egna, berättar hur: "På samma sätt, som man öppnar fönstren och vädrar ut unken luft".

Man kan naturligtvis le ironiskt åt att Stanley Sjöberg har åsikter om andras konservatism när man själv har hört honom resonera om homsexualitet eller säga ja till livet. Men jag faller för pastor Stanley. Han verkar så ärligt innerlig i sin upphöjda värdighet och sin ljusa tro på människan. Han strösslar adjektiv som "positiv" och "härlig" över alla människor och letar hela tiden efter en lösning. Att problemen sen är påhittade - hur leva ett kristet liv i ett modernt samhälle? - är en annan femma.

"Familjeträff i pingst" är en mycket märklig bok: den utger sig för att vara en roman men är en ganska självgod berättelse om Stanley Sjöberg, framställd som vore den objektiv, men i själva verket klart tendentiös. På flera sätt påminner den om den sortens lekar med metaplan och autotext som många författare idag ägnar sig åt. I Stanley Sjöbergs fall handlade det nog inte om nån medveten konstnärlig experimentlusta. Lika lite som ett barn medvetet målar naivistiskt.

Pappa berättar.

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften "Pappa berättar". Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den "lämplig för högläsning i samband med familjeandakten" (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen "Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?" och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få "frid och trygghet":

- En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

- Neej ...

- De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel ("Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser"). Vikten av att inte svära ("En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk"). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet "något träaktig"). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt ...

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.

Clownen med ett leende bak masken.

Den gångna sommaren ägnade jag de där korta perioderna mellan blöjbyte och vredesutbrott åt PG Wodehouse. Det slog mig att jag aldrig läst honom, beställde vad jag tyckte var några volymer från nätantikvariaten och satt plötsligt med ett tjugotal böcker i en trave framför mig. Det är fortfarande bara bråkdelen av en pyttebit av hans produktion; Wodehouse ägnade merparten av sina nittiotre år åt att skriva välformulerade finurligheter.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wodehouse läses idag, men innehållet är lika relevant idag som när det skrevs. Det vill säga inte alls. Historier om olika earlar och goddagspiltar som passas upp av verserade betjänter och vräker sig i lädermöblerna på herrklubben har så klart aldrig riktat sig till Folket. Förutsatt att Folket inte har humor och vill ha den stimulerad. I så fall är Wodehouse lika angelägen nu som nånsin.

Det är ett gammalt Hasse Alfredson-citat som kommer till mig när jag läser: "Jo, man är väl en clown. Fast inget sånt där med att bakom masken gråter clownen. Bakom min glada mask döljer sig ett glatt leende" (1979).

För den som sett Hasse Alfredson nån gång under de sista tjugofem åren röjer väl det där citatet mest en bristande självinsikt. Däremot känns det som en passande beskrivning på Wodehouse. Fanns det nånstans smärta eller svärta i Pelham Grenville Wodehouses föreställningsvärld, så dolde han det väl.

I "Tack Jeeves!" - en bok som har vissa yttre likheter med "Jeeves klarar skivan", "Allright Jeeves" och "Bravo Jeeves" - anställer berättaren, den lagom begåvade men älskvärde rikemansslyngeln Bertie Wooster, den bolsjevikiske revolutionären Brinkley som ersättare för den plikttrogne betjänten Jeeves:

Jag hade ända sedan han kom sökt upprätta något hjärtligare förbindelser med mannen men utan att lyckas. Till det yttre var han idel aktningsfullhet, men man kunde se, att han inom sig ständigt gick och ruvade över den kommande sociala revolutionen, och att han betraktade Bertram som en tyrann och förtryckare. [...]

Han sade ingenting, bara betraktade mig, som om han stod och tog mått för min lyktstolpe. [...]

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse, varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Och där har vi nog inte bara Bertram Woosters, utan också PG Wodehouses, världsbild i ett nötskal. Varför dyster när man kan vara glad? Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?

Under kriget - the last great war - hamnade Wodehouse i tyskt interneringsläger i Belgien. Det var antagligen ingen festlig plats att hänga på, särskilt inte om man som Wodehouse var van vid en avslappnande tillvaro på något större gods. Hans dagboksanteckningar mer än antyder en plågsam tid, men hela tiden betraktar han eländet genom ett humorfilter:

Uppställning 7.30 i morse. Kl. 9, 10 och 11 uppställning igen och på eftermiddagen en till. Sandy Youl säger apropå detta evinnerliga uppställande att om han har tillräckligt med pengar efter kriget, så tänker han köpa sig en tysk soldat och ha honom i trädgården och räkna honom sex gånger dagligen.

Över huvud taget finns det inget tillfälle i livet då inte PG Wodehouse kan plocka fram ett Shakespearecitat, vända upp och ner på det och krydda med en välfunnen liknelse och därigenom skänka situationen ett uns av wit och värdighet. 

Man kanske kan anföra mot Wodehouse att om alla vore såna så skulle världen kanske inte ha elektricitet, motorvägar och automatkarbiner. Inget ordentlig handtag skulle tas och inga storstilade planer skulle fullföljas i en värld där alla satt och konverserade varann med lite för många bisatser. Man kan också parafrasera Skorpan Lejonhjärta: "Om alla vore som Wodehouse så skulle det inte finnas nån ondska".

Och för er som sitter och läser och tänker "vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?" så ber jag att få citera David Nessle.

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband - allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken "Resor med Mål". Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet "mål" har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

Årets sommarföljetong del 1: Kryss i rutan.

En man med ett skägg-redaktionen har ju som tradition att om somrarna låta alla medlemmarna i redaktionen närläsa en särskilt uppseendeväckande skrift och metodiskt gå igenom den på bloggen (två gånger - Henning Sjöström och Allan Rubin - kan väl räknas som en vana?). I år har turen kommit till boken "Kryss i rutan", skriven av Chris Böhme (ni kan sluta gissa - det ÄR en pseudonym).

Jag tror vi vågar konstatera att "Kryss i rutan" är en ganska obskyr bok. Detta trots att den trycktes i en förstaupplaga på 12 000 ex när den kom 1982. Den erfarne men enligt uppgift nyckfulle förläggaren Kalle Hägglund trodde tydligen starkt på försäljningspotentialen eftersom den utspelar sig på Sveriges Televisions Rapportredaktion: "TV är ett tacksamt ämne", förklarade han för Expressen (9/12 1982).

Personligen hade jag inte blivit förvånad om jag fick veta att 11 999 av böckerna mer eller mindre omedelbart skickades till pappersmassefabriken. Jag har i hela mitt liv bara sett ett fysiskt bevis på att boken alls trycktes. Den ende jag träffat som hört talas om boken - och läst den - är jag själv. Jag är fullkomligt övertygad om att det aldrig blev någon andraupplaga.

Jag stötte själv på boken av en slump, när jag som vanligt satt på Universitetsbiblioteket i Lund och bläddrade i gamla kvällstidningar på mikrofilm, ett lika säkert sätt att få sår på hornhinnan som knepiga kompisar. På jakt efter några artiklar om Alf Robertsons stämning av Expressen - research till min kommande bok "Människor som har haft fel" - landade blicken plötsligt på rubriken "'DET ÄR ÄCKLIGT'". Och framför allt på underrubriken "TV-reportrar vill stämma Lektyr".

Eftersom jag är maniskt intresserad av allt som rör svensk teve, och särskilt svensk teve på åttiotalet, och i synnerhet svenska tevepersonligheters kopplingar till erotiska tidskrifter, tryckte jag omedelbart ut en kopia av artikeln. Det har jag aldrig ångrat.

Expressens artikel handlade alltså om boken "Kryss i rutan", eller rättare sagt om tidskriften Lektyrs publicering av väl valda delar av nyckelromanen "Kryss i rutan", flankerade av ett facit där Lektyr gissade vilka Rapportmedarbetare som åsyftades i romanens skildring av en blöt och naken sändningseftersläckning. Genom att rapportera om Lektyrs rapportering, och rentav antyda en moralisk invändning, kunde Expressen rapportera att det kommit en nyckelroman om knullandet på Rapportredaktionen utan att rapportera det, samt antyda att Ann Lindgren och Bo Holmström hade skäl att känna sig utpekade utan att antyda det. Alla nöjda, alla glada - utom så klart Rapportredaktionen som bett TV:s jurister ta reda på "om det är lönt att stämma Lektyr, förläggaren eller bägge två".

Olika Rapportredaktionsmedlemmar reagerade olika. Ann Lindgren kallade författaren "en feg fähund", redaktionschefen Ingemar Odlander tyckte tilltaget var "nedrigt mot hela vår redaktion", Claes Elfsberg körde mer med en upphöjd, stoisk värdighet:

Jag drabbas av en melankolisk ledsamhet mer än att bli tvärförbannad. Skitprat får väl alla tåla i vissa proportioner, men när det höjs upp till något slags sanning ska man inte behöva finna sig i det. Här är det frågan om ett slags renhållning, vi ska inte behöva acceptera detta.

Journalisterna blev, som journalister plägar bli, alltså något irriterade när någon gav sig på att granska, kritisera och häckla just dem. Det bör ju som bekant finnas en gräns för yttrandefrihet just där nånstans, där journalister kan tänkas bli offer för den.

Av Expressens artikel kan man lätt få för sig att boken innehåller en svidande - och pornografisk! - vidräkning med TV:s Rapportredaktion. Det antyds att bakom det orimliga aliaset Chris Böhme dolde sig "en besviken vikarie, som inte fick vara kvar på redaktionen" (på bokomslaget nyanseras bilden med "mångårig TV-medarbetare"). Det antyds inte minst att boken komprometterar och skandaliserar fina hedervärda reportrar av typen Bo Holmström (känd på Malmö-TV för att han varje dag utlöste brandlarmet genom att röka där man uttryckligen ombads att låta bli).

Jag var med andra ord tvungen att införskaffa boken. Den fanns ett par nätantikvariat bort. Med hjärtat skenande i bröstkorgen gav jag barnen varsin nagelfil att leka med och satte mig att sträckläsa "Kryss i rutan". Vilka nedrigheter var det nu den fege fähunden Chris Böhme förmedlade?

Det ska erkännas: lite besviken blev jag. Var Chris Böhme lika bra på att göra teve som att formulera sig i skrift så förstår jag om det inte blev nån förlängd anställning. Det är en rätt träig bok. I mitt huvud hade jag målat upp stora orgiastiska skildringar à la Caligula, givetvis inkluderande glasbord. Så jädra mycket nuppa innehåller boken inte alls - jag gissar att Lektyr nosade upp samtliga småfuktiga partier och la dem på ett pärlband - men däremot kopiösa mängder alkohol. Författaren ser dock på dessa flaskor och buteljer med sorg, häpnad och skräck.

Jag får verkligen intrycket av att någon snubblat in i en värld som denne någon kanske suttit hemma vid tevebrickan och tevekannan och romantiserat, storögt insett att detta är en värld av sylvassa armbågar, hänsynslös konkurrens och mer vätska än vad någon rimligen behöver för överlevnaden, och i förvåning snarare än bitterhet skrivit ner sina mest spektakulära intryck. Inte minst för att denne någon också lämnat betongbunkern vid Gärdet med en molande känsla av att detta inte kunde vara det allra bästa sättet att fullfölja public service-uppdraget.

Som tidsskildring har boken därför större kvaliteter idag än vad den hade som skvallerspegel då. Den tar initiativet till en debatt om monopolteves förtroendemissbruk som ingen hakade tag i 1982 och som kanske är i senaste laget nu. Låt oss snarast möjligt - kanske redan imorron, kanske nån gång i augusti - zooma in några av bokens intressantaste passager. Jag har identifierat minst en bästsäljande spionförfattare som gillar att använda bössa och den enda tevejournalist jag vet som är buksvåger med en norsk spion.

När ord bli roliga del 6: parodin.

Försöker vara spirituell mellan nio och fem. Hård byxbaksnötning ska resultera i "Människor som har haft fel" - eventuellt med underrubriken "En bok om människor som har haft fel". När man känner att förrådet av hejdlösa liknelser och integritetskränkande tarvligheter nått botten, finns John Kjederqvist där med sina, om än något daterade, och kanske inte alltid helt begripliga, men handfasta, för att inte tala om bisatstäta, råd.

"När ord bli roliga" utkom 1933. Jag har citerat den tidigare. Först nu upptäckte jag att det naturligtvis är pluralböjning på titelns predikat. Kan verka lite gammaldags. Det är dock inget mot bokens innehåll.

I parodin överför man från det högtidliga och allvarliga till det vardagliga och bagatellartade eller tvärtom. Amerikanarna med sin Mark Twain kan nog ta priset i det slaget av skämt. Ett exempel i förbigående. Stationsinspektoren står på perrongen och säger till en resande, som väntar på sitt tåg:

"Ja, se om inte det där gruståget kommer fram, innan expressen avgår från Spartanville, så mötas de ute på linjen, och två tåg kan inte mötas på ett enkelt spår. Det har man försökt otaliga gånger, men alltid misslyckats. För övrigt behöver Ni inte vara orolig. Inom järnvägstrafiken händer de mest underbara ting. Här har nu t.ex. det här gruståget gått med grus i hela sex veckor, utan att det har blivit en sammanstötning", och så vidare.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas.

När ord bli roliga del 5: vitsarens ansvar.

Låt oss återgå till den pedagogiska skriften "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet", skrivet av den bisatstokige språkvetaren John Kjederqvist 1933. Det är en fascinerande skrift. Den understryker i princip i varje mening att humor har förändrats under de senaste sju-åtta decennierna. Det är inte bara det att vi inte längre skrattar oss fördärvade av stornästa ockrare som säger "micket" eller storläppade bantuinfödingar som blir rena av tvål. Det är även andra attityder som så sakteliga har förändrats.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas. Vitsmakaren är i allmänhet ganska fördomsfri. Han bör emellertid erinra sig, att han har ansvar för sina lustigheter, isynnerhet om han publicerar dem. Från sådant ansvar är den, som gör oavsiktliga lustigheter, den naive vitsaren, om ett sådant namn, som motsäger sig själv, tillåtes, helt och hållet befriad.

Om hans lustigheter offentliggöras, bär utgivaren ansvaret. Det är därför bara bra, om geschäftvitsaren kommer ihåg regeln, att ju naturligare vitsen är eller synes vara, ju roligare är den.

Vi ha redan sett exempel på hur vitsarens smusslar med ordens uttal och stavning för att få vitsen att gå. Det gör han ibland mycket finurligt. Han känner språkets minsta uttrycksmedel bättre än andra. Därför händer det, att han ställer oss inför språkliga företeelser, som vi förut inte tänkt på, eller om vilka vi inte tänkt, att de kunna bli löjliga. [---]

Här är en annan: Frun, som vill övertyga sin man, att hon absolut måste ha en jungfru till utom Lina, säger så här för att bevisa det: "Lina har alldeles för mycket att göra. Hon överanstränger sig. Hon bäddar, hon städar, skurar, bakar och tvättar", och avbröts av mannen: "Ja kära Du, hon stryker visst med."

Det är knappt mer än en liten höjning av rösten, som behövs för att smyga in den överraskande betydelsen. När man inte hör, utan bara läser detta, kan det roliga undgå en.

Detsamma är förhållandet med en rolig bit ur Kasper [gammal skämttidning, 1930-talets svar på Parlamentet, bloggarens anm.] för någon tid sedan. Den bygger på ett mindre vanligt uttal av ordet doktor. Den nyblivne, något gröne studenten sitter och pokulerar med sin nyförvärvade vän och bror överliggaren; denne anförtror honom, att han tänker lämna akademin och studierna: "Då har bror inte längre tänkt att bli doktor" (docktorr). - "Nej, men jag har åtminstone blivit torr bakom öronen".

Betoningen dóktòr finns i dialekten. Så docktorr som en båt i en torrdocka tänkte den glade överliggaren nog aldrig bli.