Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti - Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är "Förbjud förbud", med "Stoppa ensamheten" som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: "Ingen nöjesmoms" och "Inga lapplisor". "Fri fart" är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, "EG-skatt" är säkert också realiserbart. Innan "vi" gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort - inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat - men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det - jag fick också cd-kompilationen "En massiv överdos Thore Skogman". Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på "Rökt gök med lök".

Rapport från Ersboda.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:

Jag kunde förstås inte hålla mig borta, då jag råkade befinna mig i Umeå. Föreställningen var rätt välbesökt. Troligen var jag (36) den yngste i publiken. Den genomsnittlige besökaren var troligen född före 1940, vilket väl kan antyda att denna blogg inte medverkat till att få iväg läsarna till detta evenemang. [Det ska vi i och för sig inte vara så säkra på, skriver man upprepade gånger om Hyland får man räkna med att snittåldern på läsarna kan vara rätt hög, bloggarens anm.]

Föreställningen bjöd på berättelser, musik, sång och även lite dans. De medverkande var en musiker på fiol och ibland gitarr, en lite kraftig och skäggig manlig skådespelare som stod för det bondska och mustiga och en duktig kvinnlig skådespelare som stod för huvuddelen av berättandet. Till skillnad från sin manlige motspelare kunde eller ville hon inte prata bondska, vilket hade den inte oväsentliga fördelen att man kunde förstå allt hon sa utan att ha vuxit upp i inre Västerbottens byar.

Berättelserna kretsade kring människor runt Burträsket (med en avstickare till en ort söder om Krylbo, då den vitt bereste gårdfarihandlaren Necka-Kaln vid ett tillfälle tagit stambanan och försökt sälja varor söderut) vid den tid då det gamla bondesamhället fortfarande levde kvar, men moderniteten gjorde sig påmind även i Västerbotten.

Ramen var ungefär den att gårdfarihandlaren Necka-Kaln (den manlige skådespelaren i väst och plommonstop) på bred bondska inledde olika berättelser, som sedan mer detaljerat berättades av den kvinnliga skådespelaren, med olika avbrott för antingen stämningsskapande fiolspel eller sång till gitarrackompanjemang. Den församlade publiken fick bl a höra om Lars Hansson som trodde han var Messias och blev inlagd på Umedalens sinnessjukhus i Umeå, försöken att flytta huset Albertina över det isbelagda Burträsket, en berättelse som tyvärr drog ut för länge på tiden.

Mest intressant var väl egentligen den avslutande historien (som inte utspelade sig i Burträsk-området) om det äldre paret som kom i konflikt med en hänsynslös gårdsherre och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv, en klassisk historia om grym orättvisa. Till besvikelse för den här bloggens läsare ägnades föreställningen inte tid åt de mer mustiga och bisarra berättelser Henning Sjöström nedtecknat och som Kalle redogjort för.

Det närmaste man kom var kanske presentationen av Necka-Kaln som gammal. Han hade bl a hjärtproblem och var ofta tvungen att vila på soffan när han kommit fram till ett hus. Där låg han en stund och tog igen sig. När han var utvilad kom en tarmgasen i form av en rejäl brakfis som fick fönstren att skaka. Då sade Necka- Kaln: "där släppte trycket på bröstet. Dags att göra affärer!"

Överlag en trevlig och väl genomförd föreställning jag är glad att jag besökte, vissa logiska luckor i historierna till trots (hur kan man misslyckas med att i sitt hem hitta något vassare än en trubbig och rostig såg, om man - som berättelsen säger - samma dag striglat sin rakkniv två gånger?). Som läsare av denna blogg inser jag dock snabbt att Henning Sjöströms berättelser innehåller guld som manusförfattaren helt missade att utnyttja.

Dags att bege sig till Ersboda!

Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat - nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn - är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:

BERÄTTARFÖRESTÄLLNING

En berättarföreställning baserad på Henning Sjöströms skönlitterära karaktärer.

Det här är berättelsen om livet under 30- och 40-talet i byarna kring Burträsket i Västerbotten. Om de människor som levde här, de som inte nämns i historien, men som alla uträttade stordåd i det lilla. Om kampen för att få mat på bordet, för att få behålla de nära och kära och för att ha kvar sin stolthet. I föreställningen träffar vi gårdfarihandlaren Necka-Kaln som gärna slog sig ner i gårdarnas kökssoffor och berättade historier.

Två berättare och en musiker framför på ett personligt och livfullt sätt de vackra, otäcka och spännande berättelserna.

Onsdag 29/2 kl. 19.00
Biljett: 140 kr inkl fika.
Förköp: Ersboda Folkets Hus (Umeå) (090-) 18 00 02

Man vill ju veta: tar de också med Sjöströms historier om hur Hennings kompis ligger med en arabiska ("Safta för fan! Annars tar det eld i dig!") eller om hur Henning nästan fylledräper sin kompis i en båt? Jag förutsätter att de plockar in den om hur Anselm producerar tarmgas, men den stora frågan är egentligen hur man lyckas komprimera ett så rikt material till en enda berättarföreställning.

Det är en bit mellan Malmö och Ersboda, men om jag bara ignorerar alla förpliktelser så borde det gå. Ses vi där?

(Stort tack, Tobias Levander!)

Från solur till boogie.

Det finns dagar då man blir alldeles extra glad. Som igår, när jag kommer hem och hittar en postavi med den mystifierande innehållsdeklarationen "LP?" - som om människan på postkontoret inte ville tro att folk fortfarande håller på och skickar vinyl till varandra - och sen går till den konstiga närbutiken med en jättestor solblekt Kalles kaviartub i skylten och lämnar in avin och det mycket riktigt visar sig vara en lp: På skivomslaget hittar jag sen en väl så mystifierande avsändare:Jag blev så klart varm i själen. Dels för att det visade sig att jag har en vän, dels för att jag äntligen fick stifta bekantskap med John Levy. John Levy är av allt att döma en mångsysslare långt mångsyssligare än självaste Lasse Åberg: förutom att 1986 spela in den här plattan har han sålt vask-skrapor i Nordvästskåne och drömmer om att starta ett drive-in-apotek.

Plattan är inspelad under överinseende av Jonny Andersson, vars bror Hasse är mest känd som "Kvinnaböske" - efter byn där båda bröderna Andersson har sina rötter. Bland musikanterna hittar vi Håkan Nyberg på trummor och Tomas Nyberg på bas, bägge kända från Solstollarna, och Jan-Erik "Fjellis" Fjellström, för tidigt bortgången bluesgitarrist med legendstatus i Malmö och med eget stipendium som årligen ges till någon av hans gamla kompmusiker.

Av texterna att döma hade John Levy, åtminstone 1986, mycket att säga om samhället. "Akuten" handlar till exempel om svensk sjukvård:

Mycket tyder på att John Levy var missnöjd med den svenska sjukvården - men som tur var hade han, långt innan han kläckte idén med drive-in apotek, en lösning på problemen:

Någon skämtar med mig aprillo.

Öppnade min inkorg. Kollade min spam. Blev förvånad. Hittade följande:

Hej Kalle! Tack för dina frågor! Svar nedan.

Fråga: Kan man göra denna tarmreningskur hemma?
Svar: Ja man kan göra kuren hemma efter att
ha gjort den på kursgård 3 gånger
innan så att du är helt trygg med vad
som händer.

Fråga: Är det samma metod som visats på TV?
Svar: Ja det mesta är liknande.
Vi har våra variationer och det mesta är liknande

Fråga: Vad är tarmplack?
Svar: Vi har plack på tänderna och
vi borstar dem varja dag. Den slembildande födan
bildas av bland annat mjölk, mjöl och socker.
Genom att göra en tarmreningskur så blir
vi av med denna hinna och kroppen kan ta upp näring
på nytt.

Fråga: Hur kan du hålla ett så lågt pris GUA
tog ju 19.000:-?
Svar: GUA valde ett högt pris på sina
kurer så att man skulle förstå
värdet av denna reningsmetod.
De hade också föreläsningar och
förmaningar om vad som är bra att äta, mm.
Jag har valt att skala bort allt extra lull lull och
hålla ett lågt pris så att många
kan göra denna kur.

Fråga: Hur mycket bakterier har vi i tarmen?
Svar: Tarmen innehåller massor av bakterier, 1,5 kilo.
Vi har tio gånger fler bakterier i tjocktarmen än
celler i hela kroppen.

Sparar man alltid avföringen/slaggprodukterna
på en bricka för analys?
Svar: Nej inspektion är frivilligt, men jag
rekommenderar att man tittar efter så man
ser allt skräp kommer ut. Mvh Johan.

Vill gärna understryka att det inte är jag som ställt frågorna från början (som det brukar heta). Däremot är jag naturligtvis mycket tacksam för svaren.

Det kom mejl.

En vänlig själ med det ovanliga namnet www.erotiskhypnos.se har tagit sej tid och kraft att skicka följande mejl till mej:

Hej,

Boken om Erotisk Hypnos är en välskriven bok med handfasta tips och råd på hur man skall gå tillväga med sexuell hypnos. Boken är 30 sidor och finns för dig att hämta på:

[länk till pdf som jag lovat att plocka bort, bloggarens anm.]

Om du sedan tycker att boken är intressant och skriver om den på din blogg är helt upp till dig, skulle du göra detta ber jag dig hänvisa till www.erotiskhypnos.se där boken finns för försäljning.

Tack för din tid.

MVH

www.erotiskhypnos.se

Ja, så löd det. Inget konstigt med det så klart. Innan ni börjar dårklicka på hyperlänkarna vill jag varna att jag inte testat själv. Mitt intresse för erotisk hypnos stannar vid själva ordet. Det kan, rent teoretiskt, vara fråga om nån sorts troll. Ett hederligt gammalt erotiskt hypnostroll. Som sagt: ingenting konstigt.

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:I boken fanns en text som såg ut så här:Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade "Hus är gott, sa Oskar" som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till "Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar".

I flera av de bästa barnböckerna - för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga - härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette "På avigan"). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs "inre logik": står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det. Vuxenböcker som rubriceras som "surrealism" är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända - men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Intresseklubben antecknar febrilt.

Som vanligt när jag sitter för illa till för att skriva de digra blogginlägg jag önskar (tänk den som hade tid att verkligen gå till botten med Annalisa Ericssons memoarer!) så länkar jag till Bengt Sändh. Få människor har förmågan att göra mej lika sprallig. Särskilt när han, apropå ingenting, berättar hur otrevlig Bosse Parnevik var en gång.

(Tack Clas Kristiansson för tips.)

Det kom ett mejl ...

... och gjorde mej utomordentligt glad. Och, ska tillstås, lite lite förvirrad.

Tjena Kalle! Jag gillar dina böcker och tycker att du är verkar vara en skön snubbe. Jag och min polare XXX startar en kolmila nu på måndag (typ den 12 okt).

Vi har ingen vidare erfarenhet, det har säkert inte du heller men det vore najs om du kom förbi.

Förutom bra käk å ett gott glas sprit får du garanterad spänning i ev. gasexplosion, pågående älgjakt runtomkring, ev skogsbrand mm. Vi kan hämta på stationen i Sala.

Milan pågår i 6 dagar eller tills den e färdig.

Ring om du kommer förbi! XXX XXXXX
Hälsningar XXXX
(Obs! Vi tillhör de goda)

Svar: jag hoppas det är okej att jag lägger ut vår korrespondens här, men jag vill därigenom inspirera de många ungdomar som läser den här bloggen och som ägnar sin fritid åt icke-uppbyggliga tidsfördriv att följa ert exempel. Inom den närmaste tiden kommer jag dessvärre inte att ha vägarna förbi Sala, som jag inte riktigt vet var det ligger och som jag aldrig har haft vägarna förbi tidigare, men jag vill naturligtvis ha fortlöpande rapporter från arbetets framskridande. Kanske inte för många, men några eller typ två rapporter tar jag gärna emot. Lycka till!

Det kom ett mejl.

Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.

Hej!

Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.

Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.

Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.

Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.

Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.

På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.

Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.

På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.

Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja "ja, min tid är inte mer värd än såhär", så go ahead.

När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.

Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.

Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev "Håll dig till höger, Svensson!" inför högertrafikomläggningen 1967?

Hör gärna av dig om du har fler frågor.

Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?