Till startsidan
Nedan visas inlägg taggade med "journalister", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

Berättelsen om O.

Det här kan rubba era cirklar, men jag har faktiskt legat och läst en tjock rackare till memoarbok, skriven av en pompös rackare till tevejournalist. Jag har också kommit på mig själv med att hålla med honom, åtminstone på fem-sex sidor av femhundra. Gubben heter Åke Ortmark och är kanske mest känd för att inte vara Åke Ohlmarks, men spelar onekligen en nyckelroll i den moderna svenska journalistikhistorien.

2013-02-18 07:05

Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Den - som det alltid heter när det gäller murvlar - legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin - lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Efter vår gemytliga afton på restaurangen skulle vi åka taxi till hotellet. Hitler gick till telefonen och beställde.
- Hur var namnet, frågade telefonisten.
- Hitler, kom svaret.
Vi är inte upplagda för skämt. Ska ni ha bil får ni uppge rätt namn.
Ny röst i telefonen:
- Duger Stalin?
- ????
Taxin klarades med Glans.
 
Och det blev så klart en festlig slutkläm. Men är det inte lite konstigt att två svenskar, tio år efter Kriget och två år efter Stålmannens död, fortsatte gå runt och heta som två hyfsat välbekanta bödlar?
 
Jag gissar att de tänkte att "di där bägge luspudlarna ska minsann inte få smutsa ner våra ädla släktnamn!", men nog var det väl ändå redan gjort? För inte råkade Sigurd Glans vara på plats när Hans Hitler för första gången blev ifrågasatt av en taxiväxel när han presenterade sig?
 
Viss sorts halsstarrighet kan jag bli imponerad av. Annan gör mig bara konfunderad.

2012-12-14 13:49

En stjärnadvokat har ryckts ifrån oss.

Vår meste kändisadvokat - Silbersky må ursäkta, men Bobo var aldrig en lika bra serie som Bamse fast att den plankade alla ingredienserna - har ryckts ifrån oss vid en ålder av 89. Vi högtidlighåller minnet genom att spisa Henning Sjöströms insjungning av Dylan samt gå igenom de milslånga textsjok om honom som tidigare publicerats på den här bloggen.

Under en period var jag i det närmaste besatt av Henning Sjöström. Det började med att jag läste gamle Expressenredaktören Bo Strömstedts memoarer "Löpsedeln och insidan" och sprang på en märklig passage om hur Strömstedt recenserat Sjöströms bisarra - verkligen bisarra - bok "Det glatta livet" och sedermera låtsats kasta en bok på Sjöström i en tevedebatt.

Sjöström tillhörde Bo Strömstedts hatobjekt. På samma vis som han gladeligen gnuggade sig mot Evert Taube och Astrid Lindgren, missade Strömstedt aldrig ett tillfälle att berätta för världen vilken usling Henning Sjöström var. Bland övriga på Strömstedts hatlista fanns Jan Guillou. Jag vet inte om det var orsaken till att Guillou och Sjöström fann varandra, men det mesta tyder på att Henning Sjöström faktiskt var en av få som lyckades behålla Guillou som vän under en längre tid. En annan är för övrigt Jan Myrdal. Myrdal och Sjöström lär emellanåt ha bjudits på gemensam middag hemma hos Guillou. Det lär ha varit underliga tillställningar: tre män som talar, ingen som lyssnar.

Strömstedts bisatser triggade mig hursomhelst att leta upp Sjöströms "Det glatta livet". Den var några snäpp vansinnigare än jag vågat föreställa mig: sida upp och sida ner med fylle- och horanekdoter, skrivna medan Sjöströms advokatstjärna stod i zenit. Därefter abonnerade jag på Sjöströmböcker på antikvariat.nu. Det visade sig att det fanns fler än jag kommer att orka läsa under min levnad.

Hur hann han med att skriva tjugotalet mustiga folklivsskildringar från sin ungdoms Västerbotten samtidigt som han sjöng opera, bad till Buddha och sprang på premiärfest? Och dessutom drev några av landets mest uppmärksammade rättsfall? Ja, vad gäller bokskrivandet är svaret enkelt: det var i praktiken hans bröder Ernst och Gunnar som skrev dem (även om Henning tog det mesta av royaltyn). I övrigt var han nog en man som pumpat sig så fullt med klassresenärens revanschlystnad att den gjort honom hyperaktiv.

Det har nog hänt att jag skrivit ett och annat misskrediterande om Henning Sjöström, det ska tillstås. Å andra sidan har jag inte skrivit nåt som han själv inte toppat tusen gånger om. Jag är från djupet av mitt hjärta glad att en sån man har funnits, en fritänkare, en sorts geni, en man på kanten, en livs levande Sture Dahlström-karaktär, stjärnjuridikens svar på Ricky Bruch, en långt större renässansman än både Lasse Åberg och Felix Herngren. Jag lyfter på den hatt jag inte äger (men som Sjöström själv hade hundratals av) och bugar för en man som hann leva fem liv under tiden av ett.

2011-10-17 09:50

Porrkriget fortsatte.

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande - och säkert befriande - komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen "Typerna & draken" (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som "Rationalisering" och "Vi skyddsombud kräver vetorätt".

I numret träder tre patriarker - 1972 hette de Albert, Gerhard och Lukas och kallades Abbe, Gerhard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande - fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: "fiffel och båg". Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt "våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör" - Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM - "Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!"

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen - enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf ... och du vill ge dem Fantomen!" Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier
Det är jag som bossar här
För alla näcka brudar
Ja, det är min affär
Jag har en sjyst bordell
Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud
Med en riktigt smaskig kropp
Slå mig en signal
Och se om hon vill ställa opp
Jag heter Lukas Bonnier
De kallar mig Lucke Hallick
men vad gör väl det
när det ändå är jag
som gör hela familjen fet?
 
I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): "Lektyr visade halva bröstvårtan - kan man inte tänka sig att vi visar hela?" "Lektyr visade halva rumpan - vi ska visa hela!" "Lektyr tog en bild härifrån - kan inte vi ta en bild härifrån?"
 
I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, "Drömfabriken - Bakom kulisserna" (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:
 
Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.
 
Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:
 
Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett - Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.
 
Bonnieroperans finstämda avslut härrör alltså ur en satirikers våtaste dröm - och samtidigt knepigaste fälla - det vill säga en verklighet som är så smutsig att det bara är att avbilda den istället för att karikera den:
 
För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin
 
Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerhard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Thomas och Thomas mor
 
Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

2011-10-03 09:26

Årets sommarföljetong del 2: Inaktuellt Rapport.

Minnesgoda läsare minns att En man med en skägg-redaktionen i sommarens början slog som dårar på den största av trummor och utannonserade en sommarserie utifrån skandalboken "Kryss i rutan" (1982). Det blev väl sisådär med den där serien. Ett inlägg är ju inte, hur liberalt man än tolkar ett begrepp, en serie. Visserligen kallas ju ibland Gary Larsons "The far side" eller Hank Ketchams "Dennis the Menace" för serier trots att de bara består av en ruta, men det har alltid den lille semantikern i mig blivit heligt upprörd över.

"Kryss i rutan", för att som hastigast uppdatera er, är en krattigt skriven inifrånroman om det blöta och osjyssta spelet på Rapportredaktionen i åttiotalets början. Alla reportrar, varav en del är lättidentifierade, utmålas som vassarmbågade vinpimplade promiskuösa karriärklättrare i en värld som helt styrs av fackets godtycke. Implicit förs en diskussion om public services envälde som blev ignorerad då och är förlegad nu.

Min plan var att försöka identifiera fler gamla Rapportörer och se om det finns källor som kan bekräfta den något bittra utsagan från Chris Böhme, som "Kryss i rutan"-författaren efter ett psilocybinrus valde att kalla sig. Det visade sig kräva mer tid än vad jag räknar med att ha på denna sidan pensioneringen.

Men lite restresearch ligger här och skvalpar på skrivbordet. Bland annat hittar jag ett inlägg i Expressen från 1982, skrivet av det legendariska Rapportankaret Bengt Öste. Redan rubriken blottar ett agg mot Sveriges Televisions konkurrerande nyhetsredaktion:

"AKTUELLT VILL FLYTTA FÖR ATT PERSONALEN SKA FÅ BÄTTRE ARBETSTIDER".

Östes ganska hätska, men framför allt överlägset farbroderliga, inlägg utgår från att Aktuelltredaktionen 1982 tydligen fått igång en internutredning om möjligheten att flytta sin huvudsändning från 21 till 18. Tydligen har Aktuelltgänget i vad Öste kallar "en motbjudande snyftkampanj" argumenterat för att "Aktuellts medarbetare är 'trötta' eller rent av 'utarbetade' av alla sena kvällar, det är 'otacksamt' att jobba med nyheter som redan gått i Rapport, TV 2 är 'taskigt' som lägger publikdragande program mitt emot Aktuellt, tittarsiffrorna bara sjunker och sjunker osv."

Det här var alltså på den tiden när Aktuellt hade en kvart i TV 1 klockan 18, Rapport en halvtimme i TV 2 klockan 19.30 och Aktuellt en halvtimme i TV 1 klockan 21 och inga andra tevenyheter gavs, långt innan någon kom på att det kanske händer saker även andra tider på dygnet, väldigt långt innan två hungriga SVT-chefer ville bygga ett monument över sig genom att låta programmen byta kanaler och lät göra trailers där Claes Elfsberg och Jarl Alfredius mötte varann med varsin flyttlåda i SVT-korridoren, på tiden när för övrigt ingen använde begreppet "SVT" eftersom det inte fanns någon annan television än Sveriges.

Att Östes inlägg är en partsinlaga är uppenbart, och den stora humorn ligger väl i hans uppläxande ton gentemot kollegorna som han lär ha mött i lunchmatsalen några timmar senare. Men det berättar också en del om ett medielandskap som, bortsett från att Weise, Oldsberg och Hegerfors fanns redan då, inte hade något gemensamt med vår tids:

Aktuellts situation beskrivs på ett sätt som ofelbart skulle få mig att brista i hejdlös gråt, om jag inte hade tillgång till fakta. Det mesta är nämligen rent nys: Aktuellt tappar nämligen inte alls tittare, tvärtom - AKtuellt kl 18 och Aktuellt kl 21 har tillsammans en publik som är minst lika stor som Rapports. "Taskigheterna", t ex "Dallas", är inte något lömskt mordförsök - det hade Aktuellt och TV 1 själva gått med på, i den eviga byteshandeln om sändningstider kanalerna emellan, för att få lägga alla sina "hörnor", muppar och långfilmer mot Rapport!

Östes huvudtes är alltså att Aktuellt är bortskämda och gnälliga när de vill tidigarelägga sin huvudsändning, exempelvis med argumentet att journalisterna blir trötta av att jobba så sent. Det är inte svårt att hålla med Öste.

Enligt honom vill Aktuellt desutom förbjuda Magasinet - som var Rapportredaktionens sena fördjupningsblock (det var för övrigt i det programmet som Jan Guillou och Annika Hagström blev ovänner för tjugofem år framåt) - att "behandla färska nyheter". Vilket blottar att dåtidens SVT-journalister absolut inte såg sig som leverantörer på en fri marknad, men heller inte som allmänhetens tjänare. De förhöll sig bara till teve som Al Capone till sprit.

Allt detta skulle jag alltså egentligen ha grävt vidare i om jag bara haft tid och ork och intresse.

2011-08-26 18:00

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband - allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken "Resor med Mål". Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet "mål" har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

2011-06-30 09:58

Avdelningen Typ Självinsikt.

2011-03-20 13:39

Medieintern kritikkritik.

Johan Croneman minns jag som en läsvärd filmkritiker i tidningen Nöjesguiden. Nu vet jag inte riktigt. Han skriver i DN med allt vad därtill kommer - hyllningar från den kulturella övre medelklassen och Bonnierinstiftade priser - men jag vet inte om jag tycker kritik är samma sak som att vara kritisk. Är en gammal avskedad Kockumsarbetare som sitter och gnäller över elvaölen på Lorensborgs pizzeria en kritiker?

Nu har han skrivit en krönika om SVT:s humorsajt SVT Humor. Jag kan vara skeptisk till den för att jag inte riktigt begriper vad han vill ha sagt. Det kan vara mitt fel, det kan vara Cronemans.

Det börjar redan när han kallar "Grotesco" för "gruppen som skall stå för det breda roliga för tillfället". Man kan tycka si eller så om Grotesco - jag tillhör fanbasen - men kallar man deras tilltal för "brett" så har man en mycket exklusiv smak. Att ett program samlar många tittare - vilket Grotesco inte gjorde, åtminstone inte innan den oväntade Tingeling-hitten i Melodifestivalen - är inte samma sak som att humorn är bred.

Grotesco är ett av ytterst få humorprogram som vågar vara smala, nördiga, interna, som förutsätter förkunskaper hos tittarna, som slår sönder formen och bygger upp den associativt på nytt - till formen blott jämförbart med Klungans geniförklarade men osedda "Ingen bor i skogen" som Croneman lyfter fram som Det Goda Exemplet (även om inte heller de, surprise surprise, är roliga på det sättet Croneman tycker man ska vara rolig på).

Croneman verkar obekväm med att medelklassmänniskorna i Grotesco gör skämt på "svennens" bekostnad. Klassperspektivet är inte ointressant, men hade Croneman tittat noggrannare hade han också sett spår av självironi: när Henrik Dorsin som svennen väljer bästa "garvfilm" tar han Parlamentet. Där en viss Henrik Dorsin skördat stora framgångar.

Men det största frågetecknet i Cronemans krönika gäller hans stycken om "Evelyns dagbok", små sketcher om misslyckad dejting som specialproducerats för nätet. Croneman säger sig "förgäves försökt få ett efternamn på" huvudpersonen Evelyn.

Jag googlade: "Evelyn komiker". Den första träffen, och de nio övriga på sidan, gav "Evelyn Mok". Evelyn Mok är också, det kanske något udda, namnet på kvinnan som gör dagböckerna.

Så avslutningsvis den något tarvliga frågan: har de inte Google på DN?

2010-11-29 17:45

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

2010-03-31 09:58

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.


(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.


Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist
(dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

2009-09-14 07:00
Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.

ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

Allt du inte ville veta om våra folkvalda.

NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

En litterär actionkomedi om prestige och kött.

NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!

En bok om Kay Pollak m.fl.

FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!

"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.

En bok man bör köpa!

En bok man bör köpa!

Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.

AVDELNINGEN SJÄLVGODHET II:

Tammefanken finns det minst tre.

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.

RIKETS SAL

RIKETS SAL

En humorsajt där jag medverkar.

ÅRET SOM GICK

ÅRET SOM GICK

Ett radioprogram jag har gjort.

Sök

ÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Mitt förlag.

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Son till en stolt far.

Taggar

rasism
"sucken" sauk
52 festliga riksdagsledamöter
abba
adelsmän
apor och liknande
arne weise
astrid lindgren
barnkultur
begåvade människor jag känner
beppe
bergmän
billy butt
billy wilder
biografier
bisarra censuringrepp
blandfärs
bloggformalia
bondeförbundet
bortglömda gubbar
bortglömda tanter
bruchiana
böcker jag inte har läst
cornelis
dan berglund
danmark
det var inte bättre förr
dina harpors buller
dumskallar
dvd
därför blev vi som vi blev
därför blir de som de blir
dönickar
ekmän
ernst rolf
f.d. idrottsstjärnor
feminism
femtital
finurliga memoartitlar
fred åkerström
fria proteatern
frikyrkligt
frukt i mat
fylla
fyrtital
fyrtitalister
fäder som inte läst sin dr spock
för sverige - på tiden
gamla
gamla hjältar hyllar varann
gamla sportjournalister
genrer gud glömde
gubbar
gubbsjuka
gästskribent
göteborg
halmhattarna
hasch anarki kaos hotar oss alla
hasseåtage
hej domstol
hej livet och döden
Hej rymden
henning sjöström
herrmode
homosexualitet
horst tuuloskorpi
hudvård
humor
husköp
hyland
hårvård
högerhittar
högerpartiet
inte för att jag vill skryta
IOGT Sångfestival
janne "loffe" carlsson
jerry williams
johannes brost
journalister
judar jag beundrar
julkalendern 2008
jönssonligan
kalle lind - rättshaveristen
kalle lind får post
kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig
kalle lind går med håven
kalle lind går ut och roar sej
kalle lind kommenterar gårdagens nyheter
kalle lind lyssnar på gamla visor
kalle lind lyssnar på gammal radio
kalle lind läser gamla böcker
kalle lind läser gamla tidningar
kalle lind läser gamla tidningar (och blir på kuppen påmind om hur sjukt lillgammal han har varit)
kalle lind läser halvgamla tidningar
kalle lind läser nya böcker
kalle lind läser relativt nya böcker
kalle lind läser tjocka böcker
kalle lind läser twitter
kalle lind ser på blyertsfilm
kalle lind slösurfar
kalle lind tokar till det
kalle lind vänder sig till läsekretsen
kalle lind är ute och reser
kalle linds karriär i fragment
kampen mot biograferna
kapitalister
karl gerhard
kennet ahl
knark
knäpp film
knäpp musik
kokböcker
konspirationsteorier
konstnärer
krimi
kristen demokratisk samling
kristna barnböcker
kultursyn
kvinnor som heter nåt med lill
kåsörer
larry david
lasse o´månsson
lundaspex
lundell
lustiga namn
lustiga namn (alltså Bo-Teddy Ladberg)
lustigheter
låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar
låtsasjobb
lösryckta henning sjöström-citat
makabra och/eller integritetskränkande lustigheter
malmö
malmöteve vi minns
medier
memoarer
mer information än vi frågat efter
minnen från åttitalsteve
missvisande omslag genom historien
modern musik
monarkin
monicor
moralpanik
myggan ericson
män som heter bengt
män som heter björn och liknande
män som heter bo
män som heter hans
män som heter jan
män som heter judd
män som heter klas
män som heter lars
män som heter leif
män som heter rolf
män som heter stig
män som heter ulf
människor det varit synd om
människor på kanten
människor som gått till överdrift
människor som har haft fel
människor som oväntat hänger ihop
människor som varit med överallt
mölndal
nakna män
new hollywood
nittital
nollnolltal
när ord bli roliga
närradio
nöjesfält
omöjliga intervjuoffer
pekka langer
per ida och minimum
plattityder på parad
poesi
politiker
pornografi
povel ramel
privata oangelägenheter
progg
proggiga barnplattor
prostitution
psykiatri
pythonesque
rasism
religion
röktobak
rövslickeri
serier
sextital
sexuella avvikelser
sju skämt som chockade sverige
sjuttital
sjuttonhundratal
självgodhet
sjöwall-wahlöö
skratt med öppen mun
skägg
smutstvätt
småväxta
snoddas
snusk
språk
statare
stefan jarl
stjärnjurister
stolpskott
ståupp
subliminala budskap i barnkulturen
sveda i kissen
sven wernström
sven wollter
svensk film
svenska folkfester
såssar
tanter
taubes
teve
textilkonst
thorsten flinck
tidskrifter jag inte prenumererar på
tiotal
tjugotal
tjyvar och plitar
tokvänstern
tove jansson
trivia
udda kultur
ulf och kicke
ullstenare
uppfostran
usa
vanvett
wiehe och afzelius
zarah leander
åttital
På spåret: första klass
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!

På spåret: dressinen

På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se