Interiörer från ett skäggigt hem 2.
Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet. 
Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: "Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!"
Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:
För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.
Det högst dödliga geniet.
Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."
Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.
Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.
The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.
Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.
Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.
Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).
En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.
Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.
På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.
(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).
Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.
Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.
En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.
Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.
Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som "SJ SJ gamle vän", "Balladen om den kaxiga myran" och "Anna Anaconda". En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta "Skepparn" Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.
Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).
I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.
Svenssons sång är slut - hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand
Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.
Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:
Vi sa "Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju"
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru
Vår artikel får rubriken
"Fagerros - vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör"
Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.
På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. Dom skulle vara ständigt spinnande huskatter.
Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och "kärringen" var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:
Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år
Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns
[---]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?
Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill
[---]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små
För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan
Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med "Bertil och Sven" måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.
Lehrer.
David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld". 
Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande - men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.
Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.
Med det i bakhuvet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.
Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.
Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs den våg av aggressiv, ifrågasättande men illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under dom sista tio åren.
Trey Parkers och Matt Stones "Team America" börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.
Ungefär där, fast femti år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks "Dr Strangelove" en beundrande lillebror. 
"We all go together when we go" är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll ("Oh we will all fry together when we fry/
We'll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie").
"So Long, Mom" är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden ("I'll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!")
"The Old Dope Peddler", "Be prepared" och "My Old Town" handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. "Poisioning Pigeons in the Park" handlar om just det titeln antyder:
We'll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin'
With each drop of strych'nine
Översättningarna från sextitalet - gjorda av den för mej obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) - har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är - som det gärna heter i recensioner - kongeniala.
Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen "When You Are Old and Grey":
An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I'll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let's act with agility
While we still have facility,
For we'll soon reach senility
And lose the ability.
Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:
Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
- blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!
Just det - alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller f.ö. påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.
Hyland, Carl-Gustaf, geografin och matematiken.
Jag är besatt av Lennart Hyland. Lennart Hyland har intagit min kropp. Jag har försökt att sjunga signaturen till Hörnan baklänges - aaaal al al al al al al al al al - och be hundra Ave Tuss, men han slutar inte att fascinera mej.
Det kan inte säjas nog många gånger: enligt hustru Tuss var Lennart inte alkoholist - han var bara alkoholberoende. Han bara behövde alkohol för att kunna överleva. Och för att kunna fungera som människa i vardagen. Och för att kunna släppa loss lite på helgen. Och för att kunna köra bil.
Just kombinationen alkohol och trafik har ju aldrig varit riktigt laglig i Sverige. Enligt legenden hindrade inte detta Lennart Hyland för att en gång under det glada sextiotalet sätta sej bakom ratten för att ta sej en tur genom sitt barndoms Småland.
Med honom i bilen satt Carl-Gustaf Lindstedt, den folkkäre och ganska överviktige komikern och skådespelaren, som iförd nåt så värdigt som pingelmössa var Gubben i lådan i Hörnan och folkhemmets egen hovnarr.
Det här utspelade sej just en av de dagar då Hyland behövde alkohol för att kunna fungera som människa och som bilförare. Med påföljd att Hyland körde i diket med både bil och Carl-Gustaf.
Och nu hände ett par saker som gjort att den här incidenten gått till den svenska nöjes/kriminalhistorien. När polisen kom så försökte Carl-Gustaf Lindstedt att gömma sej bakom ett träd. Risken är ganska stor att det var bakom ett smalstammat barrträd Carl-Gustaf försökte gömma sej, med påföljd att han ganska snart blev både upphittad och igenkänd.
Alltmedan Lennart Hyland fick blåsa i polisens alkomätare och det visade sej att han hade en promillehalt på 3,14.
Och sen dagen går Lennart Hyland i dessa trakter under smeknamnet Pi.
Som tidigare påpekats: Lennart Hylands memoarer hette "Ett glatt liv i glada bilder".
Och man kan tillägga: Tuss Hylands memoarer hette "Leva med Lennart Hyland".
Fantastiska fakta om Snoddas!
Visste ni att...
...Gösta "Snoddas" Nordgren var den förste svenske artist som fick en diamantskiva (300 000 sålda exemplar)? Skivan var förstås hans enda hit "Flottarkärlek" med den famösa refrängen "Haderian hadera". Baksidan var "Charlie Truck" med refrängen "Yippie ay/ Yippie ey/ Charlie Truck han är okej/ Yippie ey/ Yippie yim/ Det betyder tjo och tjim".
...Snoddas var helnykterist och inte ville spela in Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan för raden "vi har brännvin till tröst"?
...man lanserade godis med följande tagline: "Snoddas mjölkchoklad - med den underbara smaken"? Produkten kallades även "Snoddas-kola" och "Karusellen-choklad" (Karusellen var det Hyland-program där bandyspelaren lite otippat blev stjärna över en natt).
...Snoddas kontroversielle manager Torsten Adenby stämde en korvmoj i Linköping som lite out of the blue kallade sej Snoddas-kiosken? (Dom hade två produkter: kokt Snoddas-korv för tre kronor och stekt Snoddas-korv för tre kronor.)
...man också lanserade Snoddas-skjortan och Snoddas-statyetter i keramik?
...det gick många historier om hur Snoddas räddat människor mirakulöst (jfr Jesus Kristus)? En handlade om en alkoholiserad familjefar som brände motboken sen han hört Snoddas sjunga Haderian i radio. En annan handlade om hur Snoddas, på väg till ett folkparksgig, stannade vid en pojke som stod och väntade på att doktorn skulle ta hand om hans sjuka mor. Snoddas skjutsade pojken hem, gav pengar till doktorn och sjöng för den sjuka tills hon vaknade. Under tiden fick publiken stå och vänta.
...Snoddas under sin första folkparkssommar 1952 besökte 474 festplatser och höll lika många konserter?
...Snoddas passioner i livet var fiske, bandy, kaffe och att köra bil fort? Faktum var att han i princip drack ihjäl sej på kaffe, när han gick bort i kärlkramp vid 52 års ålder. Han menade också att det inte var några problem att han körde så snabbt som han gjorde, eftersom han kört bil sen han var åtta år.
...Snoddas hade enorma skatteskulder, vilket enligt många berodde på att hans manager blåste honom, enligt många andra på att han gav bort sina pengar till vänner och lodisar?
...Snoddas satte folkparksrekord som inte slogs förrän 1983 av Carola och 1984 av Herreys?
...Snoddas familj (fru, tre barn) bodde i Ljusne, medan Snoddas själv tillbringade sin mesta lediga tid i ett torp några mil därifrån? Familjen hade mycket sällan nån aning om var han var. Dom hade heller inga hushållspengar.
...detta kan ha ett direkt samband med att Snoddas hade minst två utomäktenskapliga barn?
...Snoddas var väldigt slarvig med intimhygienen och ofta inte ens hade tandborste med sej på turnéer? En av hans dragspelare kommenterade lakoniskt: "han kunde ha hållit sig renare".
...Snoddas då och då mellan utsålda turnéer (700 kr/gig) hoppade in lite på tegelbruket i Norrborn (60 kr/dag)?
...den apolitiske Snoddas på förekommen fråga brukade svara att "jag röstar på stenpartiet"?
...när man faktiskt noterade att en röst registrerats på Snoddas i valet 1952, kommenterades detta på ledarplats: "Det var ju bra det, för han hade ingen förut"?
...man på en turné drog med sej Snoddas eka, som folk fick plocka bitar som reliker ifrån? På en sommar omsattes tre ekor.
...Snoddas i ett Hyland-program på sjuttitalet antog utmaningen att leva på 17 kr i veckan? Han köpte fläsk och kaffe och rodde ut till en kobbe och klarade utmaningen med 50 öres marginal. Till sin fördel.
...Snoddas sista offentliga framträdande var hos Janne "Loffe" Carlsson i hans Cirkus-show? Det sista offentiga replikskiftet såg ut så här:
Loffe: Fiskar du torsk nån gång?
Snoddas: Ja, det har hänt.
Loffe: Hähä. Det är bra till kålpudding har jag hört.
...efter Snoddas död blev det auktion där folk slogs om att ropa in Snoddas uppstoppade fiskar?
...Snoddas vid ett framträdande på Frasses tivoli tog ett stort tivolitåg som gage sen tivoliägaren hävdat att han inte hade pengar? Snoddas körde sen hela vägen hem med tåget.
...Snoddas så gott som efter varje gig succésommaren 1952 fick finna sej i att folk tagit med sej hans backspeglar som souvenirer?
...Snoddas fick sitt namn för att hans far krängde knullgummin? Pappan gick själv under namnet Gummi-Kalle.
En Tuss med alkohol.
När jag gick på högstadiet svängde sej olika människor vant med begreppet "tussen", varmed avsågs en tampong doppad i sprit som uppförd i rektum påstods ge ett närmast dödligt häftigt rus.
Ganska många - jag vill t.ex. minnas Söte Göte Renajävel och Andy Ögat - sa sej känna nån som vid något tillfälle testat tussen. Tråkigt nog kunde dom inte namnge dessa djärva alkoholpionjärer så jag har aldrig fått höra från hästens mun hur ruset ter sej.
Framför allt skulle jag vilja veta hur fan man får upp paketet eftersom det rimligen svullnar efter att ha sänkts i vätska.
Jag vill här och nu dementera ett, i ganska snäva kretsar, spritt rykte: "tussen" har inte fått sitt namn från Tuss Hyland. Jag upprepar: INTE. Förhållandet är heller inte tvärtom: Tuss Hyland fick alltså inte sitt namn från ett etanolsvullet menstruationsskydd.
Väldigt lite tyder på att Tuss Hyland över huvud taget funderat på stolgångsfyllor.
Däremot hade hon andra nära erfarenheter av alkohol. Som varande gift med en man som a) refererade hockey i Schweiz på deras lysningsdag, b) refererade OS i Cortina när hon gick in i en tung förlossningsdepression, c) var ute på jobb på hennes 45-årsdag och som d) enligt Tuss inte var alkoholist utan bara alkoholberoende (dvs han levde av och inte för alkohol), kom hon i nåt slags direkt indirekt kontakt med både spånk och borst och krök.
När Fredrik Belfrage firade sin fyrtiårsdag på Park Aveue i Göteborg åkte Lennart naturligtvis ensam ner. Några timmar senare fick Tuss dock ett samtal från Lars-Gunnar Björklund att hon genast måste ta sej ner och att "grabbarna" (alltså gubbarna, Oldsberg, Tommy Engstrand, Åke Strömmer m.fl.) skulle stå för biljetten. Hyland var nämligen oregerlig.
När Tuss anlände till hotellrummet hade Hyland - allt enligt Tuss själv - en hel bag med sprit på rummet. Därefter fick Tuss ägna deras fortsatta göteborgsvistelse åt att släpa med sej den här bagen vart hon gick - hotellmatsalen, WC, stan - för att hindra Hyland att tulla på innehållet.
Som Hyland själv kallade sina memoarer: "Ett glatt liv i glada bilder".
Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.
I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad "I blickpunkten" (lämpligare titlar: "Tre Weise män", "Weise VD" eller "En man som är besatt av hur dålig älskare han är"), berättar han om Lennart Hyland.
Hyland - som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft - kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet "21" från Il Hyland:
Jag skulle efterträda honom som programledare för "21". "En katastrof!" sa han efter första programmet. Vad annars?
Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.
Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:
HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?
Hylands ABC-bok.
Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. "Laj laj laj laj laj" var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT - eller SR som det fortfarande hette - var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.
Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konserativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.
Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.
Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.
Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en "happening" i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.
Och Yngve Gamlin - en av svensk nöjeshistorias mest älskvärda frifräsare och galenpannor - hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.
Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.
Här finns en nyfikenhet på allt det nya - uppslagsorden är sånt som "astronauten", "emancipationsdebatten", "glesbygd", "p-plats" och "snabbköp" - parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.
Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:
Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester
Notera det reaktionära ifrågasättandet: "en sorts orkester". En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:
Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder - utan siden
Varning: innehåller en mening "nuförtiden" kan du vara säker på att den är bitter.
Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat - i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.
I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:
Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!
Ett skämt, naturligtvis - symptomatiskt signerat "Mamma i Vällingby". Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar "nyckelbarnet" - alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn - sin pappa problemfritt).
Samtidigt - till svenska folkets försvar - ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:
Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön
Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som - till opinionens förtret - bara nästan uppfylldes:
U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka
Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag har alltid tyckt att Hyland har nåt otäckt över sej. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.
Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.
Memoarer med finurliga titlar.
När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: "Här är ditt lik", "Moster Olof", "Röriga rummet" (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) - och "Yr eunuck åsså en me´ stålar".
Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på "Fyra bugg och en Coca-cola". Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.
Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.
Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han - apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna - att "jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare") i boken som givetvis behäftats med titeln "Ord och många visor".
Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.
Är man politiker döper man sina hågkomster till "Alla rosor ska inte tuktas" (Anna-Greta Leijon), "Så tänkte jag" (Ingvar Carlsson) eller - lite mer otippat - "Resan mot Mars" (Thage G. Pettersson).
Är man Harry Schein döper man dom till "Schein".
Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.
Min personliga femton-i-topplista:
15) Gösta Bernhard: "Gösta Bernhards saga". Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen "det blev succé - igen!"
14) Povel Ramel: "Följ mej bakåt vägen". Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, "Följ mej bortåt vägen", som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.
Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln "Som om inget hade hänt" är en annan historia.
13) Lasse Holmqvist: "Här är mitt liv". Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.
12) Gunnar Nordahl: "Guld och gröna planer". Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).
Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?
11) Lennart Hyland: "Hylands album - ett glatt liv i glada bilder". Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland - en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet - ville frambesvärja glädje.
Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken "Lek med Hyland" och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg - han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.
Det är nästan lite rörande.
Och naturligtvis patetiskt.
10) Gunilla Pontén: "Tyg och otyg". Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.
8) Björn Eriksson: "Björnkramar". Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson - f.d. polischef och landshövding - så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta "Björntjänster".
7) Bengt Bedrup: "Torra fakta". Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med
6) Ulf Larsson: "Kvartingen som sprängdes". Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.
Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi - den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna - och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på
5) Jörgen Nilsson: "En crossad dröm". Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.
4) Gösta Krantz: "Krantz från glädjevården". Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (dom andra övergav honom ju när han hetsbantade).
Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att "Krantz från fattigvården" kommit, svarar sjuklingen "ställ den i farstun, jag är inte död än". Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga "glädjevården" skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!
3) Charlie Norman: "Musikant med brutet gehör". Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs "Soldat med brutet gevär". Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan "musikant" och "soldat", och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.
2) Bertil Perrolf: "Sidor till kaffet". Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet "Skivor till kaffet", ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar - det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.
And put your hands together...
1) Robert Wells: "Mitt liv som komphund". Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar - och vill - det.
Och det här är en sån titel som nästan tangerar "Yr eunuck åsså en me´ stålar". Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund. Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.
Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!
(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns "Hyss och allvar med Glenn Hysén" - en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina "hyss", men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!