Bögar som gillar löjliga skor.
Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.
Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.
Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.
Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".
I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.
Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.
De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.
När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.
Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.
Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.
Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.
Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.
Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.
Avdelningen Fisk I Burk.
Det här är ju egentligen för bra för att vara sant. Är konservtillverkarna medvetna om den framlidne monarkens sexuella preferenser och dubbeltydigheten i ordet? Är skämtet medvetet?
Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.
Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:
Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.
Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".
Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.
Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.
Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:
En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.
Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:
Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".
Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?
Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.
Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:
Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.
Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!
På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)
Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".
Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".
Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.
Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":
Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.
Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.
Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.
Homo superior.
Jag har egentligen aldrig varit inne på superhjältar (jag har liksom tyckt att det har varit för ... nördigt). Men min son och mina bröder gillar dem och uppdaterar mej ständigt.
Det här är antagligen yesterday´s news för de högt ärade läsarna, och gissningsvis har skräpkultursnestorerna bakom Kapten Stofil kommenterat det nånstans, men jag nämner det ändå: det finns en bögkryptonit!
Det vill säja att jämte den gröna kryptoniten (som försvagar och dödar kryptonier med superkrafter, gör tvärtomsupermannen Bizarro stark och ger cancer till människor), den röda kryptoniten (som bl.a. gör Superman apatisk men också självupptagen och kåt), den gyllene kryptoniten (som bl.a. får Superman att åldras), den blå kryptoniten (som är Bizarros bakåframvända version av grön kryptonit), den svarta kryptoniten (som får kryptonier att delas i två personligheter), den vita kryptoniten (som dödar växter), den orange kryptoniten (som ger tjugofyratimmarssuperkrafter till alla som utsätts för den utom människor), den lågsamma kryptoniten (som funkar som grön kryptonit fast på jordlingar) och magisk kryptonit (som har hallucinogena effekter) finns - den rosa kryptoniten.
Som helt sonika får Superman intresserad av heminredning och mode.
Zarah, Tiina, fikuzahrna och diivorna.
Tiina Rosenberg har skrivit en - believe it or not! - queerteoretisk och hyperakademisk bok om Zarah Leander och hennes enorma status i homokretsar. Jag slår mej fram med machete mellan de knastertorra styckena för att vaska fram själva essensen.
Det är styckevis högintressant, även om jag nog tycker att jag själv sammanfattat saken snärtigare och begripligare här, och dessutom skrivit om det verkligt viktiga i fallet Zarah här.
Men jag inser också varför jag själv en gång fick nog och trillade ut från universitetet utan annat i bagaget än en jävla massa högskolepoäng, ännu fler studieskulder och ett avgrundsdjupt förakt mot män i rosa overall.
Teorin är så teoretisk, tolkningarna så fria, freudianismen så galopperande och språkbruket så esoteriskt att det stundom känns som en parodi. Under rubriken "Den sapfoniska rösten" resonerar Rosenberg:
Röstproduktionen och halsen kan också beskrivas som ett duplikat av vagina. Onekligen liknar röstproduktionen kvinnokönet och den sexuella akten. Röststyrkan beror främst på kraften som pressar upp luftströmmen mellan stämbanden. Men rösten blir också allt starkare ju mer resonanslådan, svalget, näshålan och munhålan öppnas. Själva ljudapparaten heter glottis och kan betraktas som en motsvarighet till klitoris.
Vi får också veta att "filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray skriver att kvinnor har sexuella organ överallt på och i sin kropp, men hon betonar särskilt läpparna (mun och vagina) och handflatorna".
Så då är det konstaterat. Handflatan är sexuell - dessutom lika sexuell som själva könet. Det har en psykoanalytiker sagt så då är det så. Om ni undrar varför vissa kvinnor ser så saligt inåtvända ut när ni tagit dem i hand så har ni fått svaret.
Till slut slår Rosenberg även fast att mörka kvinnoröster som Marlene Dietrichs, Ella Fitzgeralds och Annie Lennox "klingar djupast och varmast närmast könet". Vilket presenteras som ett faktum och inte för att det är viktigt för mej att säja emot men jag är faktiskt inte helt övertygad. Det känns som om Rosenberg snarare vill att det ska vara så än bevisar att det är så.
Jag är fullt medveten om att den Fria Forskningen har högre och viktigare ambitioner än att vara underhållande, men jag kan ändå inte komma ifrån ett visst vemod. Hur kan man skriva en bok om ett så sjukt fascinerande ämne utan att boken är oavbrutet spännande?
Hur kan man addera Zarah Leander (= galen färgstark tant med dunkelt förflutet, vass tunga, peruk och ett slott) med bögvärlden (= utsatta människor i skuggorna som söker alternativa genusuttryck) och göra det så tunggumpat? Hur är det över huvud taget möjligt?
Och den viktigaste av alla frågorna: varför var det ingen som bad mej att skriva den istället?
Ebbe.
Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen "Ebbe - the movie" var fascinerande, Anders Isakssons bok "Ebbe - mannen som blev en affär" välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:
1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan - en statsminister var skjuten.
2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).
3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bögbitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.
Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen "never complain - never explain". Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade "som sperma" och tog en till.
Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sej över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: "Du kan få en blodtransfusion av mig".
Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttitalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: "Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut".
I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson - som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra - "är ju bara en misslyckad padda". När Gardell säjer att han känner Guillou flikar Ebbe in: "Umgås du med vilka råttor som helst?" Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:
T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några "fakta" som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med ... "Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar". Då skrev jag följande brev till henne: "Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: "Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd".
Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.
Rubiner för svin del 6: homohaschet.
1981 ökade tydligen sexintresset markant i Sverige. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter. Dessutom blev "sexmaterialet" "allt råare". Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: "Jag häpnar över sexintresset!"
Allt detta inhämtade Allan Rubin från sin position på arkitektkontoret. Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken "Inget är som drogen" på klotter, skivbutiksbesök och paranoja - han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t.ex. från en artikel skriven av en trovärdig och nyanserad skribent i sanningens tjänst.
Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? - haschet så klart: "med drogens aktivering av reptilhjärnan stimuleras såväl aggression som sexualitet".
Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad "vålds- och sexporr". Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: "det är inte bara den av samhället accepterade sexualiteten som väcks till liv".
Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm (ungefär så går faktiskt resonemanget), hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen.
Denne har påvisat att "marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit".
Och så kommer det:
Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan - något som de chockerats över när de nyktrat till.
Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt - att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.
Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss - och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka - det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar.
Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco - Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk - inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.
Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg, gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili:
I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya "rörelse" kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.
På ett annat ställe skriver Rubin - som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået - om hur "drogen" påverkar könslivet:
Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet.
Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.
Så nu vet vi.
Rubin har f.ö. skrivit fler dumheter. Den här serien är bara påbörjad.
En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.
Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.
Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som "SJ SJ gamle vän", "Balladen om den kaxiga myran" och "Anna Anaconda". En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta "Skepparn" Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.
Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).
I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.
Svenssons sång är slut - hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand
Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.
Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:
Vi sa "Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju"
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru
Vår artikel får rubriken
"Fagerros - vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör"
Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.
På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. Dom skulle vara ständigt spinnande huskatter.
Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och "kärringen" var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:
Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år
Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns
[---]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?
Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill
[---]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små
För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan
Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med "Bertil och Sven" måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.
Ett populärkulturellt fenomen jag tills alldeles nyss var helt omedveten om.
Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar "det elektroniska nätet" (där saker enligt samma uppdaterade källa kan "läsas av en miljon människor eller flera") har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.
Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.
Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?
Var folksångsrörelsen - med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan - politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. "Big Bad Bruce" alluderade på en folksångshit - "Big John" - i synnerhet och genren i allmänhet.
Originalet:
Ev'ry mornin' at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn't give no lip
to Big John.
Den finurliga pastischen:
Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He's kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce
No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say "Hi!"
Big Bruce
Big Bad Bruce
Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That's Bruce
Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin' the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie
Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, "Mercy, I forgot my purse!"
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce
Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce
You might say this is a big kind of fairy tale
Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.
Stjärnjuristen är tillbaka! I ett av kapitlen i sin (och brodern Ernsts) bok "Det glatta livet" skriver Henning Sjöström om en resa han gjort till Sälen.
Där lägger han och en läkare båda an på en "mörkhårig skönhet" - tydligt namngiven som vanligt - men får bägge nobben. Av en slump råkar läkaren och Henning dela rum med våningssäng. Sen Henning gått och lagt sej inträffar nåt som tydligen är traumatiskt:
När han fått på sig pyjamasen och började kliva upp i överslafen, tappade han balansen och damp ned i min slaf.
Missödet verkade fullt godtagbart. Läkaren skrattade gott åt händelsen. Men han steg inte genast upp utan strök med en smekande hand över mig. Jag kände äckel och knuffade honom resolut ut på golvet.
Läkaren blev bister:
- Så hårt hade du inte behövt ta i, sa han.
- Ska jag ligga med någon ska det vara en kvinna, svarade jag.
På morgonen försöker Hennig chockat berätta om "den obehagliga händelsen", som gjort honom "obehagligt berörd", för en folkskollärare. Denne beter sej suspekt genom att inte alls bli så uppbragt som Henning antagit. Tvärtom svarar han att "varje människa bör vara i sin fulla rätt att söka kärlek där han vill". Sen berättar folkskolläraren att han själv står i begrepp att gifta sej med en femtiårig operasångerska, dubbelt så gammal som han själv.
Henning tycker - så klart - att det är mycket mystiskt att folkskolläraren inte fördömer läkarens invit med full kraft. Men något senare sker något som gör att Hennig förstår "varför folkskolläraren förhållit sig så neutral när jag på högfjällshotellet berättade om läkarens neddimpande i min säng": operasångerskan kommer till Hennings kontor och berättar att folkskolläraren tagit livet av sig. I kvarlåtenskapen har hon funnit kärleksbrev från en (underförstått manlig) präst:
Under granskningen av den dödes brev och handlingar påträffades ett slags fribrev från folkskolläraren. Det var från Skolöverstyrelsen. I det framhölls att man kände till hans dragning till det egna könet men att det kunde anses uteslutet att han skulle utnyttja sin ställning som lärare och förgripa sig mot någon av sina elever. Men det antyddes tydligt att man hade ögonen riktade mot honom.
Hennings allmänna attityd till homosexet verkar vara i linje med den kristna högerns: hata synden men älska syndaren (så länge han inte syndar för då måste han dödas).
Längre fram i boken försvarar Henning en "ung, prydlig man som åtalats för otuktig handling", dvs dragit sej i struten framför en annan man. Henning "fäktade intensivt just mot planerna på inspärrning" i en salvelsefull slutplädering:
- Den sämsta tänkbara av reaktioner mot en som åtalats för otuktsbrott av detta slag är att spärra in honom på ett ställe där grogrunden för homosexuell aktivitet är den bästa, hävdade jag. Det är mycket beklagligt att samhället accepterat ett så horribelt förfaringssätt.
Men rätten vägrar lyssna på Henning. Pojken sätts på Långholmen. Till jul åker Henning ut och hälsar på och får se sina värsta farhågor besannade: mycket riktigt bögar pojken mer än nånsin! Han har förhållande med inte mindre än två andra män så att dom kan vakta åt varandra. Henning - som försökt rädda en ung man från bögandet - konstaterar bittert:
Samhället hade utdömt ett genialiskt straff åt den homosexuelle. Och det räknade med att om några månader återge friheten till en från sexuell snedvridenhet botad ung man. I verkligheten fick fängelsevistelsen för denne unge man rakt motsatt verkan.
Henning Sjöström är (eller var åtminstone 1966) en mycket komplex man. Sällsamt radikal i förhållande till fångvård, sällsamt reaktionär i förhållande till homosexualitet. Och på det hela taget sällsamt dum i huvet.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!