Solstollen i solstolen.

Ett av mina starkaste åttiotalsteveminnen - och därmed starkaste minnen alla kategorier - rör Ola Ström, Samantha Fox och en nedsutten strandstol. Det var i det med tiden kritiserade och skandalomsusade, i samtiden högst okontroversiella, sommarlovs-och-toplessprogrammet Solstollarna som Ola och hans parhäst Per Dunsö bjöd in korsettpopsdrottningen Samantha Fox för att a) sjunga sin aktuella hitlåt och b) fnissa generat när Ola Ström klädde ut sig till Ulla-Bella.

Jag minns hur tidningen Arbetet - en Malmötidning vars relation till SVT Malmö inte var helt professionell eftersom tidningens nöjeschef jobbade parallellt på Lasse Holmqvists redaktion - ägnade ett mittuppslag åt Per&Olas intervju med Fox. Det var, enligt uppgift, ett jättebra samtal som blev ännu bättre när Ola Ström helst spontant trillade igenom sin solstol och Fox lika spontant fnittrade till.

Sen visade det sig att ljudteknikern inte fått med samtalet på band. Det var så klart omöjligt att göra om. I Arbetet  beskrevs det hela som en katastrof. Proportioner var inte nåt som dagspressen sysslade med på åttiotalet heller.

Jag minns också att gänget bakom Solstollarna försökte rädda vad som räddas kunde genom att köra trillagenomstolenögonblicket stumt på de monitorer som fanns här och var i Solstollarnascenografin. Jag hittar det inte på Youtube, men minns att det inte kändes lika roligt som det hade beskrivits i tidningsartikeln. Men det gör ju sällan samtal utan ljud.

Jag minns också hur min klasskamrat Martin Ripa - jag vet inte om ni har nåt förhållande till honom, han flyttade till Timmernabben sen och sommarjobbade med att binda klubbor på Nordchoklad - satt i matsalen och berättade mycket inlevelsefullt att den där ljudteknikern hade "blivit friställd". Jag minns det för att det var första gången jag hörde ordet "friställd". Jag förutsätter att en elvaåring som använder "friställd" snarare är son till nån som friställer än nån som blivit friställd.

Som vuxen har jag blivit lite bekant med anställningskulturen på SVT. Jag har också fått lite inblick i hur tillvaron har framlevts bland SVT-anställda under programbolagets gulddecennium. Med denna insidekunskap i bakhuvudet vågar jag alltså gissa om incidenten i fråga: 1) ljudteknikern var med stor sannolikhet full/bakfull/full och bakfull, 2) han blev troligen inte alls friställd eftersom ingen nånsin blivit friställd från SVT. Eventuellt fick han sitta och sortera gem i ett dunkelt hörn av nån bortglömd korridor, men troligare är att han blev mellanchef.

Tauppe-5 i politiskt inkorrekthet: plats 4.

Evert Taube levde i en annan tid än vi. Vissa - till exempel Taube själv - skulle säga en bättre tid. Andra - till exempel de där Timbropajsarna som skrivit en bok om att det inte fanns nån mozzarella på sjuttiotalet och att allt därför är bättre nu - skulle säga en sämre. Sanningen ligger antagligen nånstans i mitten. I backspegeln ter sig Taubes tid hursomhelst som lite mer spännande, lite mer färgstark, lite mer lustfylld - vilket beror betydligt mer på Taube än på tiden som sådan.

Vad som kunde sägas och inte sägas i dikt och prosa har onekligen förändrats. Svenska akademiens tunga namn Artur Lundkvist skrev 1933, i sin gröna ungdom, boken "Negerkust". Det hade troligen inte Peter Englund gjort idag. Eller i sin gröna ungdom.

Hos Taube märker man i detaljerna att tid har förflutit och paradigmer skiftats. Taubes arvtagare idag skulle troligen inte peta in så mycket uppenbar gubbsjuka i sina texter. Många av dem hade säkert velat, men nya samhällsnormer hade hindrat dem. I "Calle Schewens vals" - visan som i princip ensam definierat Den Svenska Sommaren och bestämt att dragspel och Kronbrännvin hör juninatten till - sjunger visans ålderstigna jag ("farfar jag är") för den unga nymfetten med vilken han trär en dans:

Avdelningen Typ Självinsikt 2.

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Avdelningen "män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv" håller aldrig stängt.1993 gav Björn Afzelius - mannen som sjöng om att "allting annat är mot ens natyyyyyr" mellan tänderna - ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sej själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez "Sång till friheten".

Storyn i korthet: en "mulatta" - romanens kanske mest frekventa ord - blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn - som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sej själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af - förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

"Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna."

Mercedes svarar då:

"Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan".

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

"Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej".

"Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi".

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sej själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius, mannen i den uppknäppta vita skjortan, dom ovala glasögonen, lädervästen och nasala småländskan som älskar med en mulatta (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

"Kom Johnny, kom till mej nu".

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Inte för att det har med saken att göra, men sjutton år tidigare skrev Afzelius en sång med följande refrängrad:

Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt

Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.

Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.

För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.

Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som "Grötbögen" och "VD" och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms "Skärbrännaren" var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.

1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna - Jan Guillou kallade honom "pedofil" vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för "pederast") - och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.

2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan "Chaplin 95-98" och "div. magasin 80-tal").

Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.

Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): "Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det".

Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om "den barnsliga hand" som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mej till medbrottsling.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.

Det ointelligenta arslet.

Titta noga till vänster på bilden och se hur en riktigt enfaldig sätesmuskulatur ser ut.

1968 kom "Jag är nyfiken - blå". Regissören Vilgot Sjöman ville spränga sina egna puritanska tabun och tyckte gott att Lena Nyman kunde få spränga dem åt honom.

Det var antagligen inte särskilt lätt att vara Lena Nyman under de där åren. Hon exponerades i filmen under eget namn som en karikatyr av sej själv, Vilgot Sjöman och en jobbig ung människa med samhällsförändrarambitioner. Folk valde gärna att uppfatta materialet som dokumentärt.

Och eftersom Nyman var naken på bild tog sej folk rätten att ringa upp henne och upplysa att hon var prostituerad.

Nåt slags kulmen vad gäller bristande skam och heder uppstod när Artur Lundkvist (vid tillfället 62), välsedd akademiiiiledamot och författare, och Nils Beyer (65), kritiker på Arbetet, var för sej valde att recensera Lena Nymans 22-åriga kropp.

Artur Lundkvist skrev i Se bl.a. att "hon är bättre med kläderna på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken".

... den här texten har en fortsättning. Läs mer i boken "Människor det varit synd om".

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna - varken fruar eller mördade nymfomaner - utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har t.ex. en fru som vi - sammanlagt - får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna ("Brandbilen som försvann").

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är "stora mörka", "stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken", "stora ljusbruna", "små och blekbruna" respektive "stora och styva och mörkbruna".

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) - också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på "det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen" ("Mannen på balkongen"), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Jag menar, de har ju ingen synpunkt på hur Gunvald Larsson ser ut. Och då har han ändå spelats av Rolf Lassgård.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är "förbluffande ful och storväxt", att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena "ut att vara en verklig drake" medan den andra "var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut" och att en tjugofemårig lapplisa "framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake".

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms "äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful" ("Terroristerna") - som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I "Polis, polis, potatismos" är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, "en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på".

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att "en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan", så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med "en köttätande växt" ("Polismördaren"). Han får också vid två tillfällen - med författarnas goda minne - kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I "Polismördaren" förtäljer han att han "har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel."

I "Terroristerna" frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: "Det tror jag inte. [---] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså."

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I "Polis, polis, potatismos" berättas att Stockholm är en plats "där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former." I "Det slutna rummet" påpekas att "pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige."

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I "Brandbilen som försvann" anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar "en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren".

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.