Sov du lilla videounge.

Nere vid Pite älva.

Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren "100 festliga riksdagsledamöter" har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade "elektronisk post" (ep) och hade sitt ursprung i att a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

Människor som har haft fel (eller haft för lite info): Kalle Lind om Palmemordet.

I ett kapitel i min nyutkomna bok "Människor som har haft fel" behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten - som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och "KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” - klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av "Människor som har haft fel" redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen "Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet", en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död, fråga mig eller Hammarsson & Wiking.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu - när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka - anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp - troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu - så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett "jo förresten, Palme är död" innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 - efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran - började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

Frågequiztävlingssvar! Och vinnare!

Likt Monica Dominique i Zick Zack får vi börja med att be om ursäkt. Något blev fel. Quizen skulle ut i cyberrymden exakt 12.00 i tisdags. Jag skrev den dock ett stycke tid innan dess, tryckte ”spara” och gick och la mig. På morgonen insåg jag att rss-flödet tydligen fångar upp också de förinställda inläggen, en funktion som bäst skulle kunna recenseras med ”vanvettig”.

I praktiken spelar det inte någon roll att vissa fick chans att titta på frågorna tidigare än andra – fortfarande är det flest rätt som gäller, och flest rätt kom in senare än så. Men åter igen ber hela quizredaktionen – inklusive Ola Olsson – om ursäkt. Det som inträffade ska inte kunna inträffa. Frågesportens svar på frågorna om frågesport lyder:

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

Svar: Evabritt ”Askonsdagen” Raumert är fullkomligt påhittad. Hade hon funnits så hade hon antagligen tävlat i ämnet påskdagar.

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

Svar: Torbjörn Säfve, för sina sufiska vänner känd som Ali Touba. Han knockades dock av Olof Johansson, för svenska folket känd som ”Mr Boxning” alternativt "Jisen". Ej att förväxla med Centerpartiets argaste ordförande.

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

Svar: Vem vet var? Ej att förväxla med Hur gör djur?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

Svar: På året. Så klart. Detta var den enda fråga (förutom 11) som ingen kunde, vilket gjorde mig chockad. På året – med Björn Hellberg som domare – sändes från Liseberg (så klart) sommaren 1998 och gick ut på att tävlande skulle gissa sig fram till vilka år på nittonhundratalet som olika saker hände.

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

Svar: Söndagsöppet. Programledare var Ulf Larsson, som nog aldrig var gladare än just då, och domare var Arne Nilsson, mest känd som ”domare” (alltså sekundräknare) i Gäster med gester (ett cv som inte direkt imponerar).

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

Svar: Enn Kokk, gift med f.d. talman Birgitta Dahl. För övrigt en fråga som förvånansvärt många kunde: ingen blir gladare än jag över att vetskapen om att en obskyr gammal sosse bloggar om ett dammigt P4-program är common knowledge.

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

Svar: Lennart Hyland. Mer i ämnet här.

8) Vilka var Bell och Bom?

Svar: Att Bell var Fredrik Belfrage är kanske inte att undra på, men varför Ingvar Oldsberg kallades Bom tog det mig många år att få reda på. Åter igen är det Lennart Hyland som är boven i dramat. När Oldsberg var ny på tevesporten kallade Hyland honom ”den där Oldsbom”. Oldsberg var då snabb att kontra med att uppstudsigt kalla nestorn för ”Hyfjäll”. Sen blev de goda vänner, förenade i sina stora intressen: idrott, sprit och rampljus.

Bell & Bom var för övrigt ett lekprogram som gick ut på att folk under en vecka skulle lära sig att t.ex. gå på lina eller rida på delfiner. Ett koncept inte olikt - för att inte säga direkt identiskt - med de Hyland brukade bygga sina program efter.

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

Svar: Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund. Ej att förväxla med Minnesmästarna med Åke Strömmer. Eller Notknäckarna med Carl-Uno och Pekka. Eller Galenskaparna med After Shave.

De tävlande på bilden är till vänster Stellan Sundahl och till höger inte Brolle Jr.

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

Svar: Oscar Jacobson. När jag själv tävlade i sagda program försökte en kvinna komma Härenstam närmare genom att berätta att hennes son, som tävlade i samma program, var ättling i rakt nedstigande led från Oscar Jacobson själv. Härenstam var nog bara måttligt imponerad men höll professionellt god min.

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Svar: 3000 kronor samt en helg på Selma Lagerlöf Quality Hotel & Spa i Sunne (exkl resa). I de tre program jag var med i kunde ingen av oss finalfrågorna. De två första gångerna satsade jag fegast och kom därför vidare. Frågor/svar jag stupade på: den judiska sjuarmade ljusstaken, bödeln i Prag samt en egyptisk dödsgud, son till Ra. (Tretusen kronor täckte bara precis mina resor t/o/r Malmö-Stockholm, vilka man fick betala själv.)

Ett par kommentarer till återkommande (fel)gissningar: ”Sagolika Sverige” var visserligen ett historiskt program med Ingvar Oldsberg, men ingen frågeshow (och fasen vet om det ens visades i SVT?), Peter Pedersen (V) är boxningskunnig och lär ha tävlat i teve i diverse sammanhang, men var inte med i just ämnet proffsboxning i just Tiotusenkronorsfrågan nämnda år. Pedersen är för övrigt inte författare. (Annars är ju Pedersen mest känd för att ha föreslagit byggande av en evighetsmaskin i ett debattprogram.)

Vem blev då den hysteriskt lycklige vinnaren? Föga förvånande, för dem som känner honom: Mattias Boström! Sherlock Holmes-expert, författare till viktiga böcker, förläggare, Wordfeud-stjärna, sudoku-kung och dessutom nörd. Nio rätt av elva möjliga! Boken "Människor som har haft fel" - känd från TV4 - kommer i ett signerat ex - eventuellt till och med signerat av författaren - på posten! Grattis!

Petter Nilsson gissade närmast på fråga 11 (ett grytset från Le Creuset, en spahelg i Sunne och 200 spänn), Tompas helgardering med att svara "Östergötland" på samtliga frågor resulterade i ... låt mig räkna en gång till ... noll rätt.

Så fort jag stökat undan lite andra viktiga grejer (... kommer inte på nåt just nu) så kommer fler ordinare blogginlägg. Kanske om när Hyland lät släpa hem en tvättäkta Lucia från Västindien. Alltså från Sancta Lucia. Har man en så bra ordvits så är det klart att man ska lägga licenspengar på den.

Quizquiz!

Okej, nedan ett gäng frågor om legendariska svenska frågesportprogram. Först öppnade rätta mejlet vinner, lustigt nog, boken "Människor som har haft fel". Svar och vinnare avslöjas på torsdag åttonde december. Kryzza lugnt!

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

8) Vilka var Bell och Bom?

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Det sista får väl betraktas som en utslagsfråga. Den som kommer närmast vinner.

Mejla dina svar till lagomtjock@yahoo.se. Skriv gärna typ "svar på frågesportsquizen" eller dylikt i ämnesraden.

Clownen med ett leende bak masken.

Den gångna sommaren ägnade jag de där korta perioderna mellan blöjbyte och vredesutbrott åt PG Wodehouse. Det slog mig att jag aldrig läst honom, beställde vad jag tyckte var några volymer från nätantikvariaten och satt plötsligt med ett tjugotal böcker i en trave framför mig. Det är fortfarande bara bråkdelen av en pyttebit av hans produktion; Wodehouse ägnade merparten av sina nittiotre år åt att skriva välformulerade finurligheter.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wodehouse läses idag, men innehållet är lika relevant idag som när det skrevs. Det vill säga inte alls. Historier om olika earlar och goddagspiltar som passas upp av verserade betjänter och vräker sig i lädermöblerna på herrklubben har så klart aldrig riktat sig till Folket. Förutsatt att Folket inte har humor och vill ha den stimulerad. I så fall är Wodehouse lika angelägen nu som nånsin.

Det är ett gammalt Hasse Alfredson-citat som kommer till mig när jag läser: "Jo, man är väl en clown. Fast inget sånt där med att bakom masken gråter clownen. Bakom min glada mask döljer sig ett glatt leende" (1979).

För den som sett Hasse Alfredson nån gång under de sista tjugofem åren röjer väl det där citatet mest en bristande självinsikt. Däremot känns det som en passande beskrivning på Wodehouse. Fanns det nånstans smärta eller svärta i Pelham Grenville Wodehouses föreställningsvärld, så dolde han det väl.

I "Tack Jeeves!" - en bok som har vissa yttre likheter med "Jeeves klarar skivan", "Allright Jeeves" och "Bravo Jeeves" - anställer berättaren, den lagom begåvade men älskvärde rikemansslyngeln Bertie Wooster, den bolsjevikiske revolutionären Brinkley som ersättare för den plikttrogne betjänten Jeeves:

Jag hade ända sedan han kom sökt upprätta något hjärtligare förbindelser med mannen men utan att lyckas. Till det yttre var han idel aktningsfullhet, men man kunde se, att han inom sig ständigt gick och ruvade över den kommande sociala revolutionen, och att han betraktade Bertram som en tyrann och förtryckare. [...]

Han sade ingenting, bara betraktade mig, som om han stod och tog mått för min lyktstolpe. [...]

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse, varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Och där har vi nog inte bara Bertram Woosters, utan också PG Wodehouses, världsbild i ett nötskal. Varför dyster när man kan vara glad? Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?

Under kriget - the last great war - hamnade Wodehouse i tyskt interneringsläger i Belgien. Det var antagligen ingen festlig plats att hänga på, särskilt inte om man som Wodehouse var van vid en avslappnande tillvaro på något större gods. Hans dagboksanteckningar mer än antyder en plågsam tid, men hela tiden betraktar han eländet genom ett humorfilter:

Uppställning 7.30 i morse. Kl. 9, 10 och 11 uppställning igen och på eftermiddagen en till. Sandy Youl säger apropå detta evinnerliga uppställande att om han har tillräckligt med pengar efter kriget, så tänker han köpa sig en tysk soldat och ha honom i trädgården och räkna honom sex gånger dagligen.

Över huvud taget finns det inget tillfälle i livet då inte PG Wodehouse kan plocka fram ett Shakespearecitat, vända upp och ner på det och krydda med en välfunnen liknelse och därigenom skänka situationen ett uns av wit och värdighet. 

Man kanske kan anföra mot Wodehouse att om alla vore såna så skulle världen kanske inte ha elektricitet, motorvägar och automatkarbiner. Inget ordentlig handtag skulle tas och inga storstilade planer skulle fullföljas i en värld där alla satt och konverserade varann med lite för många bisatser. Man kan också parafrasera Skorpan Lejonhjärta: "Om alla vore som Wodehouse så skulle det inte finnas nån ondska".

Och för er som sitter och läser och tänker "vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?" så ber jag att få citera David Nessle.

Jag tittar på GW.

”Kvällspressen” hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) B jörklund. 

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström). 

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om. 

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna. I ett annat avsnitt, som alltså är signerat Guillou, blir Ingvar Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i ”Profitörerna” (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han hade sin befattning också i det civila. Och i ”Anna Holt - polis” (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla. Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men nånting skaver när jag ser ”Kvällspressen” och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.