Mannen bakom nittonhundratalets största svenska bokframgång.

Ivan Bratt hette en av de mest behånade svenskarna under nittonhundratalet. Läkare och liberal riksdagsman som i förra seklets begynnelse la grunden till den restriktiva alkoholpolitik som fortfarande är en del av den svenska självuppfattningen. Hans initiativ ledde till motbokens införande 1915. Han grundade vad som blev Systembolaget och Vin & Spritcentralen och såg till att de bolagen fick monopol på försäljning, import och tillverkning av jästa och destillerade drycker. Jag tror att Ivan Bratt handlade som han gjorde av humanistiska skäl. Man kan naturligtvis fråga sej om han inte hjälpte till att urvattna begreppet "liberal" när han införde diverse förbud och skaffade sej monopol på alkoholhantering. Men han såg ett folk sånär supa ihjäl sej och tyckte med viss rätt att det var en bedrövlig syn.

Frågan var - och är - inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn - bokstavligen - fått ta en och annan smäll för den rättens skull.

Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.

Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.

Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som "Känner du Amanda Lundbom?" och "Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?"). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.

De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.

Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:

Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!

Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha - Bratten vår!

Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt ... om han vill ha'n!

(Källa: Håkan Westlings "Ivan Bratt - legendarisk läkare, Systemets grundare" 1997.)

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.För mej personligen har Victoriateatern - placerad mitt på Malmös mesta gågata - dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på "stan" (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill "bomma en tagg" (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges - inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck - men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg - trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att "du blöder ju, du måste sätta dej!" "Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan", säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer "lägg upp benet på min pakethållare!" Och jag svarar att "nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!" - för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså "Cecilia Lind". Sjuksköterskan säjer då aningslöst: "Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?"

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: "Nej! Av Cornelis Vreeswijk!"

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Det här är - i vissa, ytterst smala kretsar ska säjas - en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström och Bengt Sändh på deras obskyra LP "Sockerdrick - Swänska pekoral" (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttital).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir "sånt söl"), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
Är ständigt glad.

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev "Idioter Och Gamla Tosingar") och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: dom lokala godtemplarföreningarna kallades alltså "loger". Det har alltså inget med "logen" som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
Är ständigt glad.

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken - gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar "sockerdrick".

Lite credd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

IOGT Sångfestival del 3: Vad vore livet om sången ej fanns?

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n "IOGT Sångfestival" (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det - det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla - från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft "i det blå" av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad - till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
- fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på

Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

IOGT Sångfestival del 2: Så rikt är vårt liv.

Det handlar alltså om en gammal EP, utgiven 1967 av nykterhetsrörelsen med det smidiga namnet IOGT-NTO, som kort och gott står för International Order of Godtemplars-Nationaltemplarorden. Begreppet "godtemplare" tog sej dessa rediga nyktra människor efter den medeltida Tempelriddarorden, eftersom dessa inte heller drack brännvin.

Logiken är inte helt solklar i min bok. Enligt samma mönster hade dom kunnat kalla sej "illrar" (som inte heller dricker sprit) eller "spädbarn" (som inte heller ... ja, ni fattar).

Andra spåret på EP:n heter "Så rikt är vårt liv" och framförs av Yvonne Einarsson, gissningsvis åtta-nio år. Att hon inte drack sprit är så klart skönt att veta. Att hon gillar att hänga med åldringar - och att dricka kaffe! - tycker jag däremot är anmärkningsvärt:

På godtemplarträffar är livligt och glatt
och gamla och unga di trivs
Ja där höres många och hjärtliga skratt
och kaffe det får vi till livs

Men vinet och spriten försmår icke oss
Vår glädje är äkta och hel
Varje morgon när huvudet klart är förstås
och minnet är inte nåt fel

Så rikt är vårt liv, så fjärran från rus
Vi samlas i gladaste lag
Vi ha vår egna godtemplarehus
Kan träffas vareviga dag

Min kropp ej av gifter vi vill bryta ned
Vi vet vad vi gör och vi vill
Så många i livet har kommit på sned
Och vi vill ej höra dem till

Melodin är Calle Schewen (en medveten ironi? IOGT claimade "kaffe med kron"-visan från en av våra mest framgångsrika suputer?). Texten är ordagrant citerad, med viss reservation dock. Här och var mellan stroferna sjungs ordet "u", vilket eventuellt är tänkt som ett riktigt ord, eventuellt som ett utfyllnadsljud för att gå in på metern.

Eftersom det grumlade sammanhanget en smula ("Så rikt är vårt liv u, så fjärran från rus"?) valde jag att ta bort det.

IOGT Sångfestival del 1: Jag har älskat en yngling.

Tack vare min gode vän Jesper Rönndahl har jag äntligen kommit över den sextitals-EP med titeln "IOGT Sångfestival" som jag lyckades glömma kvar när jag lämnade Sveriges radio för några år sen. Det är ett enastående stycke vinyl. Fyra låtar som handlar om att inte dricka sprit, framförda av barn och norrmän och folk som bara låter konstiga.

Fullt medveten om behovet av en nykterhetsrörelse en gång, när nästan halva befolkningen faktiskt röstade för ett totalt spritförbud och den andra halvan höll på att supa ihjäl sej, i en tid när mänskligt tidsfördriv alltid förutsatte organisation och sammankomster, tycker jag ändå att fenomenet nykterhetsrörelse är lite lustigt. Alltså att man träffades under formella former för att inte dricka sprit.

På håll känns det lite som att dra ihop släkt och vänner och hänga blomsterarrangemang på väggarna för att sen inte paddla kanot och inte runka bulle.

Första spåret på IOGT Sångfestival - och vilken festival sen! - heter "Jag har älskat en yngling". Den framförs av Christa Berger, som därefter helt verkar ha försvunnit från rampljuset. Hon sjunger till avmätt pianokomp på en dialekt som kan vara norsk brytning eller talfel. Texten är ... ja, "bra" är väl fel ord. Texten är ... annorlunda.

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit
Han drack med kamrater jag ej tyckte om
En kväll när han kom var han full
Han kunde då knappast stå lull

("Stå lull" trodde jag länge var ett tredje gradens nödrim - "rimmande ord man slänger in men som inte betyder nåt" - men det visade sig att "stå lull" är vad bebisar gör när de försöker ta sig upp till krypställning. Min tänkta sarkasm blev alltså en bumerang.)

Han försökte mej vinna,
hans sladdriga tal
var tillräckligt för mej
att fatta mitt val
"Det är slut nu, du Jan!"
Han börja´ ta ton
Han var långt från sej lik, han var dock min vän
Han försökte med helt nya ord
Men jag samlade också nytt mod

("Ord-mod" är andra gradens nödrim: "ord som nästan rimmar på pappret och inte alls i praktiken".)

Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Kom aldrig, nej aldrig mer hiiiiit
Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Om du inte kan lämna all spriiiit

Jag har älskat en yngling, jag nämnt den vid namn
Jag skulle idag honom bjudit min famn
Men vi nådde ej hamn
Jag kan ej med sprit
Jag har sett allt för mycket, för mycket av det

("Sprit-det" är ett fjärde gradens nödrim: "ord som inte rimmar alls men enkelt kunde ha gjort det". Visst hade "skit" dessutom varit mycket mer effektfullt istället för "det"?)

Det är helnykterhet hos min vän
Jag vill se om han kommer igen

Som motvikt till den ganska ymniga flora av artister som bearbetar onykterheten - jfr Bellman, Cornelis, Lundell (fram till 1989), Guns'n'Roses, Rolling Stones, Mötley Crue, Arne Weise, Cypress Hill - fyller Christa och hennes helnykterhetsuppmaning givetvis en funktion.

Som musikaliskt verk är den mistlig, förglömlig och omkullrunkelig.

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration - Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg - hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som "dina bröst är som svalor som häckar" genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden "din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell").

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
("De fattigas piano")

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
("Jack Uppskäraren", insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.
Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers - som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa - åtminstone för den här säsongen - hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen "Mr and Mrs Sweden" hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist -
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Kris och Krantz.

Gösta Krantz är kanske inte den person som genomsnittssvensken pratar oftast om. Han är den äggformade gubben i gamla Razzel-sketcher, en i den gamla Casino-kretsen, en ringräv, en slitvarg och en av Uffe Larssons många lite för gamla kompisar. Hans CV är digert och fyllt med långfilmstitlar som "För tapperhet i tält" och "Hallå skojare!" Ja, ni kan typen.

Hans memoarer har den bisarrt långsökta titeln "Krantz från glädjevården" (fyra på min lista!) och är - så klart - en ganska tröttsam radda självgodheter - "hade jag framgång hos flickor? Det måste jag nog erkänna" - och anekdoter från höhö-andets estrader.

Det roliga/ tragiska är perspektivet: boken är från 2005 och det är så tydligt att Krantz vid nedtecknandet var den ende överlevande i sin gamla krets av taskspelare. Utan tanke på eftergifter hänger han ut samtliga gamla kollegor, vänner som fiender. Och folk är verkligen antingen vän eller fiende; som amatörpsykolog skulle jag ställt diagnosen "border-line" på Krantz.

Det visar sej att stora delar av Casino-gänget (för människor födda efter 1950: Casino var beteckningen på Gösta Bernhards revyer, i vilka han påstod sej ha lanserat begreppet "crazy", mest känd aktör i kretsen var Carl-Gustaf Lindstedt) var suputer. Och då pratar vi inte att dom fick i sej en grogg för mycket på villaområdets kräftskiva; dom var av allt att döma oftast fulla på scenen.

Gustav Lövås (handlar Sjökvist i Åsa-Nisse; fråga farfar om ytterligare detaljer) var ibland "så packad att han måste hålla sig i belysningsräcket". Curt "Minimal" Åström (fråga farfar) trotsade teaters spritförbud genom att regelbundet hångla med en flicka som fyllt munnen med brännvin. Georg Adelly (fråga farfar igen) var så utslagen innan föreställningen att han försökte hävda magåkomma för att slippa spela. Herr Olsson (fråga farfars något äldre kompis) fick under en hel afton bara ur sej den lösryckta repliken "När jag ser den jäveln blir jag stark!"

Samtliga hängs dom ut ett halvt liv senare av Gösta Krantz. Men ännu roligare blir det när den gamle Krantz på Uncle Scrooge-vis sitter och grämer sej över det förflutna och hetsar upp sej över gamla bekantas karaktärsdrag.

Stig Bergendorff - som skrev Casino-revyerna ihop med Gösta Bernhard och var hans meddirektör - beskrivs närmast som en igel som framgångsrikt sög sej fast på den begåvade valen Bernhard. Han var "extremt snål" och gjorde alltid jobbet lätt för sej genom att bara byta ut namnet på finansministern i en gammal kuplett.

När Gösta Bernhard skulle ge ut sina memoarer ("Gösta Bernhards saga" - femton på min lista!) passade Bergendorff på att snabbt sno ihop sina egna "En ridåhalares memoarer" och norpa alla anekdoter han visste att Bernhard skulle ha med.

Det där med "ridåhalare" var Bergendorffs grej: eftersom han enligt Krantz inte var begåvad nog att vara skådis, men ändå ville ha rampljus, så kom han på "att han skulle hala ridån på kvällarna och talade sen om för pressen att han var teaterdirektören som också var ridåhalare och det tricket fungerade".

Krantz påfallande magsyrliga kommentar ett halvt sekel senare: "Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg jobbet var värt".

Och när Bernhard-Bergendorff så småningom bytte teater: "Här var ridån mekaniserad, så han kunde inte hålla uppe illusionen av att utföra en viktig syssla".Men värst råkar Gunnar "Knas" Lindkvist ut (fråga pappa om den tokige morfadern i "Vi hade i alla fall tur med vädret"). "Knas" var en i Casinos kärntrupp - faktiskt mer etablerad än vad Krantz var - och ihågkoms på följande hjärtevarma vis:

Om vi nu talar om några av killarna i gänget (kort kommentar: snittåldern på "killarna" är runt 65) måste jag säga att Gunnar Knas Lindkvist inte var min typ. Han var en avundsam människa som inte erkände andras förtjänster men var noga med att framhålla sina egna. Han ljög ofta och var allmänt opålitlig och han överdrev sin betydelse på ett groteskt vis. En gång när jag träffade honom på Kanarieöarna talade han om att han var där inkognito.

Inte heller som skådespelare, i Casinos "Tant Gröns revy", föll "Knas" Krantz på läppen:

Gunnar Knas anförtroddes uppgiften som Tant Grön, men tyvärr klarade han inte av den alls. Han var bäst i korta gags och kunde göra roande figurer, men i så här långa talstycken blev hans ganska entoniga stämma sövande.

Det visar sej dessutom att "Knas" "på sitt försåtliga vis" brukade antyda att Krantz umgicks med Bernhard bara för att denne var teaterdirektör. Och till råga på allt var han så slarvig att Krantz fick hänga upp hans skjortor när dom delade loge!

"Krantz från glädjevården" går inte direkt till hävderna, men har ni sjukligt gott om tid och ett perverst stort intresse för Gösta Krantz syn på sej själv så är den naturligtvis ett måste.

Annars är jag rädd att jag redan slängt åt er dom saftigaste köttbenen (nej förresten! Krantz hävdar dessutom att det var han som gav Gustav Adolf von Sydow artistnamnet "Max"!)

Explicit lyrik.

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos - den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten - "Explicit lyrics" (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) - som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: "Varning! Våldsamma texter!"

Just D skrev å andra sidan: "Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter".

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos dom två band som får säjas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sej själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade "fadersgestalt" på "knark" och nog gärna hade velat ha ryktet om sej som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av dom som bryr sej. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst dom tre som utgjorde Just D.

För egen del kan jag konstatera att mitt nittonåriga jag hade fel. Även på den punkten.

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sej i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina "skönheter" som han kastar till "unga lejon och vargar" som Henning, så är han "restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över".

Av någon anledning bryr sej Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sej "ordentligt fulla":

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

"Calle Beck" förbjuder dom båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sej en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. Dom hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dom i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer dom båda på att det varit dålig stil att förbjuda dom att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar dom tillbaka till herrgården, där dom rotar fram dom båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar dom i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [---]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
- Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
- Vadå? Vad går det åt dig?
- Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning "låtsades oberörd" och räcker Hans-Ulrik "kavaljersmässigt" sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sej att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sej till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med "sitt dubbelpipiga hagelgevär". Flickan blir förstås "skräckslagen" och Hans-Ulrik "ängslig". Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter. "Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik".

Sen säjer Calle Beck "nu är vi kvitt" och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säja att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist - 1966 var hans stjärna ständigt stigande - varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur fanskapet tänkte. Skulle han vinna klienter på detta?

Idag är Henning Sjöström en ohyggligt gammal man med monokel. Han kan se tillbaka på ett liv som stjärnjurist, operasångare, buddhist, spjutkastare och playboy. Den omvärld han bröstat sej för i åtti år kan välja att se honom som det ena eller det andra. Jag för min del kommer för alltid att se honom som idiot.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning och homosexet".